Tuesday August 4th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Kronisk hypokondri med lÀkarskrÀck

Lars Yngve

Jag vaknade en morgon av att min mage kurrade vÀrkte. Jag tog pÄ mig mina monstertassar och vaggade ner och öppnade kylskÄpet. En dyster syn eftersom kylskÄpet visade sig vara lika tomt och innehÄllslöst som huvudet pÄ en genomsnittlig al-Qaida medlem, om vi bortser frÄn en liten bit ost med torrsprickor som liknade en hÀl med torrsprickor. Jag stÀngde igen kylskÄpet med en suck och vacklade fram till högskÄpet dÀ jag kunde konstatera att Àven kaffet var slut. För en kort stund övervÀgde jag att ringa jourhavande medmÀnniska och be denne att komma över snabbt med 27 koppar. Dagen till Àra hade jag ett lÀkarbesök: kaffe, Treo och skrÀpmat. Efter att ha intagit en bastant frukost bestÄende av ett glas vatten, tvÄ magnecyl och fyra vindruvor, kastade jag mig upp pÄ jÀrnhÀsten och trampade ivÀg till sjukhuset. Slog mig handsvettigt ner i vÀntrummet bland andra sjuklingar som hostade ihÄligt och promenerade runt med skrangliga droppstÀllningar nÀr en sköterska med tjocka glasögon och grova flÀtor ropade upp mitt namn och bad mig följa med. Inte blev jag mindre lugn av att jag passerade en dör det stod huvudlager pÄ. Nog för att jag kÀnde mig i behov av lÀkarvÄrd, men riktigt sÄ illa var det inte! NÀr vi kommit in pÄ undersökningsrummet sa hon:

” Vi ska börja med att ta tempen, klarar du det sjĂ€lv eller ska jag hjĂ€lpa dig?”.

”Menar du att jag ska ta tempen i
 eh
 ?”

”Just det”, svarade hon torrt.

”Den var bra den, jag klara det sjĂ€lv”, sa jag.

Hon stoppade in termometern i ett genomskinligt plasthölje av fryspĂ„sekvalitet, placerade den pĂ„ ett rostfritt bord, vĂ€nde raskt pĂ„ klackarna och lĂ€mnade rummet. Jag fick för mig att det var lite ”omanligt” att ligga i fosterstĂ€llning pĂ„ en pappersprasslande brits sĂ„ jag reste mig upp gick fram till fönstret blickade ut över parkeringsplatsen, och nĂ€r jag stod dĂ€r kom jag till att tĂ€nka pĂ„ att om man röntgar armarna sĂ„ ser man benen!  DĂ€r stĂ„r jag böjd som en vinkelhake med termometern i 
 ja, bulls eye, nĂ€r plötsligt dörren utan förvarning rycks upp, det var rörmokaren. ”Oj, jag skulle bara kolla termostaten” sa han.

”Det Ă€r ingen termostat, det Ă€r en termometer, pep jag.

Sköterskan kom in i igen, det var dags för steg tvÄ av processen, jag följde sköterskan som en Brio-hund i snöre, jag vÄgade inget annat, och kom in i ett rum med en dörr det stod lavemang pÄ. Nu blev jag darrig av oro och började svamla. Sköterskan tittade strÀngt och pekade med hela handen och uppmanade mig att gÄ in och ta av mig, sÄ det gjorde jag. Genom ett ventilationsrör kunde jag höra tvÄ, förmodar jag, lÀkare som skrattande utbytte erfarenheter, och jag tryckte örat hÄrt mot det kalla röret för att försöka att uppfatta de nÀmnde nÄgonting om en termometer, det gjorde de inte. Jag satt dÀr och frös och drack en plastmugg med felvirvlat, och enligt mitt sÀtt att se pÄ saken: helskruvat vatten, nÀr sköterskan gjorde comeback och uppmanade mig att ta pÄ en rock med samma mönster som gardinerna pÄ sjuttiotalets husvagnar brukade ha hÀngandes i sin förtÀlt.

In kommer doktorn och ger mig en spruta i magen som inte var lĂ€ngre Ă€n ett svĂ€rd. Det kĂ€ndes inte speciellt mycket och jag började inbilla mig sjĂ€lv att jag var ganska hĂ„rd. Skulle jag inte gjort. Det var nĂ€mligen bara sjĂ€lva bedövningssprutan inför den kommande storsprutan. För att ni riktigt ska fĂ„ hela bilden klart för er sĂ„ ska jag beskriva storleken pĂ„ sprutan, utan överdrift. Bakom vikskĂ€rmar skramlade herr doktor med att, förmodar jag, montera de olika förlĂ€ngningarna pĂ„ sprutan. Plötslig skymtade jag vid sidan av vikskĂ€rmen, först kom nĂ„len, dĂ€refter Ă€nnu mer av nĂ„len och en bra stund dĂ€refter kom sprutan och doktorn. Jag for upp frĂ„n britsen och var pĂ„ vĂ€g hemĂ„t nĂ€r doktorn skrek: ”Stopp, stopp, stopp”, och sköterskan polygripknep mig i armen och tryckte ner mig pĂ„ britsen igen. I detta lĂ€get önskade jag att de anvĂ€nt en stor gummiklubba som bedövning istĂ€llet för den lilla nĂ„len som fick mig att kĂ€nna mig hĂ„rd. Doktorn tog ansats med nĂ„len och jag skrek pĂ„ hjĂ€lp, men det hjĂ€lpte inte, innan jag visste ordet av sĂ„ punkterade han min bukhinna med nĂ„len, det sa poff sĂ„ att jag trodde jag sprĂ€ngt ljudvallen och kommit in i en ny dimension. Men riktigt sĂ„ illa var det inte, jag befann mig fortfarande e.kr pĂ„ sjukhuset, pĂ„ en brits med punkterad bukhinna. DĂ€refter sprutades kontrast och jag fick stĂ€lla mig i en Kockumsgul, karusellknakande Matrixliknande maskin dĂ€r jag kunde se det ”gyllene snittet”, min gylf och mina tarmar pĂ„ en monitor.  Jag vĂ€ntade bara pĂ„ att fĂ„ höra Lennart Nilsson beskriva vad han sĂ„g. Efter att ha örfilat mig sjĂ€lv pigg var jag tacksam för att jag trots allt kommit förvisso punkterad, men Ă€ndĂ„ förhĂ„llandevis helskinnad frĂ„n undersökningen. Efter strapatserna frĂ„gade jag artigt doktorn om jag möjligtvis kunde pĂ„ en klubba, ett klistermĂ€rke, en blodgivaretröja, frottĂ©badrock eller vad som helst, bara nĂ„t
 Men det fick jag inte. Eller, jo, jag fick ju faktiskt ett Ă€rr pĂ„ magen som ett minne och bevis. Efter detta rĂ€ds jag vare sig aurafotografering, Tupperware party eller fĂ€rganalys.

Lars Yngve