Thursday January 23rd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Rockens folkskolelÀrare.

Sonic Youth Etc: Sensational Fix

Text:Thomas Millroth. Sonic Youth Ă€r rockgruppen som först bröt mot musikens koder, Ă€ven om dĂ€r fanns föregĂ„ngare, och sedan förvandlade en populĂ€r genre till experimentfĂ€lt. Stor hjĂ€lp hade de av alla de konstnĂ€rer och musiker som omgav dem. Gruppen blev snart som en gammaldags telefonvĂ€xel. Ja, ni vet den som bĂ„de Jelly Roll Morton och Chuck Berry avser, dĂ„ de sjunger ”Hallo Central”. En kopplingscentral.

Konstutbildade Kim Gordon kom till New York 1979 tillsammans med Mike Kelley. Hon delade lĂ€genhet med Thurston Moore. En trappa upp bodde hennes konstskolekompis Dan Graham. Den grupp de började sĂ€tta ihop, Male Bonding, repeterade i konstnĂ€ren Vito Acconcis ateljé  Och sĂ„ vidare. Det var ingen tillfĂ€llighet att Sonic Youth blev Sonic Youth, sĂ„ som de vill framstĂ€lla sig pĂ„ utstĂ€llningen Sensational Fix. Förbindelserna till konsten fanns dĂ€r frĂ„n första början. Och intresset bĂ„de för vad som pĂ„gick i tiden och vad som hĂ€nt tidigare. AlltsĂ„ bĂ„de outsiders, kulturarv och avantgarde. Bandmedlemmarna skaffade sig med tiden en betydande bildning, byggde upp egna samlingar och blandade gĂ€rna ihop musikproduktionen med sina kompisar, vilket inte minst mĂ€rks pĂ„ omslag, affischer, foldrar och mĂ€ngder av andra smĂ„grejer som i rocksammanhang brukar kallas ”periphernalia”. UtstĂ€llningen vimlar av sĂ„dant. Det blir efter ett tag nĂ€rapĂ„ oöverskĂ„dligt. Bandet har stĂ€llt hela sitt enorma arkiv och privata samlingar till förfogande. Det Ă€r förstĂ„s generöst, men gör det litet svĂ„rt att orientera sig. Den som inte har nödvĂ€ndiga nördkunskaper kan kĂ€nna sig lĂ€mnad i sticket. Men det uppvĂ€gs av mobiliseringen av monitorer, dĂ€r man kan se rader av konsertframtrĂ€danden. AlltsĂ„ fĂ„r den som vet litet mycket hjĂ€lp genom att faktiskt lyssna pĂ„ musiken. För visst finns dĂ€r ett samband. De udda stĂ€mda gitarrerna, de lĂ„nga sjoken av klanger, allt vittnar om en kreativ konstmiljö, en sĂ„dan som fanns i New York.

Och det dÀr med den kulturella bildningen dÄ. Det Àr en viktig sida av bandets bild av sig sjÀlva. DÀr finns kopplad till den djupa kunskapen om litteratur, ljudkonst, konstmusik etc en mycket stor ödmjukhet. SÄtillvida liknar de forna tiders kulturbÀrare, folkskolelÀrare till exempel, och dagens orÀttvist förtalade kulturtanter.

Jag vill berÀtta tvÄ hÀndelser, som belyser det just skrivna. Först den lediga dag jag sent glömmer, dÄ Thurston Moore ville visa mig runt i gallerikvarteren i New York. En svÀng in pÄ ett galleri dÀr de visade Martin Kippenberger; vi köpte var sin liten bok med teckningar. Han pekade ut var den och den konstnÀren bott, berÀttade livligt om dem, tills vi hamnade pÄ ett galleri som visade den gamle formgivaren och ljudkonstnÀren Harry Bertoia. Hans ljudskulpturer Àr som smÄ böljande, klingande skogar. Den andra hÀndelsen Àr den andlösa förtjusningen, nÀr de trÀffade den tyska konstnÀren Rolf Julius, som besökte Ystads konstmuseum samtidigt som de sjÀlva Är 2000. Julius fick signera skivor till gruppens medlemmar, sedan ordnade han en liten privat konsert i hörsalen.

NÄ, mÄ vara att utstÀllningen Àr sÄ översvallande, att det Àr svÄrt att orientera sig och framförallt omöjligt att se och höra allt pÄ ett besök, men man gÄr dÀrifrÄn uppfylld av gruppens genuina kulturkÀrlek, deras samlariver och lust pÄ nytt. Entusiasmen och kÀrleken Àr lika Àkta som hos forna tiders skollÀrare. Se dÀr hur folkbildningen flyttats frÄn skolbÀnken till rockklubben.

Thomas Millroth

(Krönika)

JordgubbssÀsong

Under sommaren hÀrskar jordgubbarna nÄgra hÀrliga veckor. PÄ span med bilen vet jag precis vart jag ska köra föra att finna stÄnden med sina bÀr. Var de Àr sötast och bÀst (tro inte att jag skriver det hÀr!). Sommaren Àr en grön och söt Ärstid. NÄgot att lÀngta efter.

Och i alla fall mitt kĂ€nsloliv göds av just lĂ€ngtan. DĂ€r finns alltid nĂ„got som fĂ„r bröstet att vĂ€rka. Eller Ă€nnu hellre nĂ„gon. Hela december, januari, februari och till och med mars brukar vara en törnbeströdd vĂ€g med halkvarning fram till förlösningen. Ӏntligen kom den”, sjöng en gĂ„ng den gamle sentimentalisten Carl Anton. Men poĂ€ngen med lĂ€ngtan Ă€r ju att det Ă€r sĂ„ förbannat svĂ„rt att verkligen rĂ„ om det dĂ€r efterlĂ€ngtade, dĂ„ man vĂ€l Ă€r dĂ€r!

Jordgubbar Àr gott, jag Àter dem varenda dag, frossar. Men jag vet inte riktigt vilket som Àr sötast, de sjÀlva eller tanken pÄ dem. Ja, hur mÄnga vattniga, sura gubbar har man inte bitit i. Förr i vÀrlden, dÄ jag var en liten gosse i förorten med min mamma, dÄ var det inte som nu. I tankarna vÀxer de gubbarna till stora, röda, saftiga och vispgrÀddsfaten svÀllde oanstÀndigt. Detta kallas nostalgi och Àr nÄgot annat Àn lÀngtan. I alla fall, tÀnkte jag, Ät vi dem oftast med massor av socker. Morsan vÀnde upp och ner pÄ kartongen, rensade, skar, sorterade. AlltsÄ, nostalgin Àr inget man vill uppnÄ. Gubbarna förr var nog bÄde illa hanterade, sura och stötta. I alla fall Àr det aldrig sÄ för mig numera, som alltid Àter dem utan socker. Möjligen litet citron.

Med litet syra skall man nĂ€mligen behandla sin lĂ€ngtan. Den mognar i smak och nĂ€rvaro dĂ„. Ett sĂ€tt att Ă€ndĂ„ försöka infria Carl Antons fĂ„nigheter om att man â€Ă€ntligen fick rĂ„ om den”.

Jag gillar att vara ute. Men lider inte av att sitta inne och lyssna pÄ musik. Den bygger upp all den sötma som lagrats i lÀngtan. Det slumpar sig litet hur som helst vad jag rÄkar fastna för. Men gÀrna har olika skivor smÀlt samman med upplevelser i livet. Percy Sledge hÀnger för alltid ihop med en ungdomsförÀlskelse. Sentimentalist, tÀnker ni. Det Àr jag visst, men det kunde lika gÀrna ha varit Frank Zappa, Bela Bartok eller John Coltrane. Det rÄkade bara vara sÄ att Percy Sledge hamnade förstÄ pÄ skivtallriken dÄ det begav sig.

För tillfĂ€llet hĂ„ller jag pĂ„ att skapa mig minnen av denna jordgubbssommar med sin drĂ€glande heta sol. Det började i maj, nĂ€r jag gick pĂ„ KB och hörde Sonic Youth, trĂ€ffade Kim och Thurston, diskuterade ett kommande projekt jag planerat med Lee Ranaldo. Deras musik började ljuda inom mig igen. Det hade den inte pĂ„ ett tag. För musik kan verka bara genom att man tĂ€nker pĂ„ den, reflekterar vad som intrĂ€ffat dĂ„ man lyssnat. Det Ă€r ofta mer Ă€n man tror. SĂ„ nu bygger jag upp minnena igen genom att lyssna pĂ„ Sonic Youths ”The Eternal” gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng. Visst lĂ„ter det mer direkt rock med Mark Ibold pĂ„ bas. Men jag vill inte tĂ€nka sĂ„, falla ner i nĂ„gon nördgrop. ”Who shot the poison arrow”, sjunger de. Och jag kryper upp ur mina tankar pĂ„ olika sĂ€ttningar, vad Jim OÂŽRourke betydde och sĂ„ vidare. Och framförallt vill jag inte Ă€lta nĂ€r jag jobbat med dem. DĂ€rför varvar jag ”The Eternal” med Jelly Roll Morton. Vad?! Jo, för att detta var precis vad jag lyssnade pĂ„ före Percy Sledge-skivan. Stinn av lĂ€ngtan. Drömsk av, ja, drömmar. NĂ€r jag hör igen, lyssnar jag just efter detta. Och visst finns det. Samma slags originella orkestrering, drivande melodier, litet lĂ€tt vemodiga diktion i texterna – som hos SY. Det Ă€r nog nĂ„t amerikanskt det dĂ€r. Det pulserande, stönande, fysiskt pĂ„tagliga. Ett underbart drag av naivism. Lees och Thurstons gitarrer slingrar sig framĂ„t, pĂ„ samma sĂ€tt som George Mitchells kornett och Omer Simeons klarinett gjorde Ă„ttio Ă„r tidigare. Det Ă€r som att Ă„la pĂ„ magen. Traska ensam hemĂ„t. Ringa pĂ„ dörren och vĂ€nta pĂ„ att strax, strax öppnar just hon.

HĂ€r har jordgubbarna inte en chans. Även om det sĂ€kert smakar bĂ€ttre Ă€n förr, samtidigt tĂ€nker jag, att snart Ă€r det Ă€ppelsĂ€song. DĂ„ odlas vemodet.