Wednesday April 14th 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Bröst och Burka

Text: Zinat Pirzadeh. NÄgra Är efter revolutionen i mitt hemland Iran betraktades kvinnokroppen som nÄgot
djÀvulen anvÀnde för att förföra mÀn med. Det var syndigt att visa hÄret, syndigt att visa kroppen för mÀn och allra mest syndigt att förföra mÀn med hjÀlp av brösten. SÄ det Àr inte bara i Bibeln som vi kvinnor bÀr pÄ arvsynden, för ocksÄ i mitt land blev plötsligt kvinnan kÀllan till allt som ansÄgs djÀvulskt.
Vi fick helt enkelt inte tĂ€nka pĂ„ vĂ„r kropp frĂ„n halsen och ner. Vi fick inte ens idrotta eftersom ”oskulden” dĂ„ riskerade att gĂ„ förlorad. Hur skulle man kunna bevisa att det var under gymnastiken som det tunna membran som kallas mödomshinna hade sprĂ€ckts
och inte i samband med en man? Vilken kille ville ha en sÄdan tjej, ta en sÄdan chansning?
Man skulle bli mÀrkt för livet. Sköka.
Vi fick börja bĂ€ra burka i skolan och vĂ„r religionslĂ€rare sa till oss att ta korta steg ”SĂ„ att ni inte gungar med kroppen, för kvinnokroppen Ă€r sĂ„ syndig att den frestar mĂ€n till och med under burkan”. Jag fick en armbĂ„ge av min klasskamrat som satt bredvid mig. Hon sa: ”Men du behöver vĂ€l inte oroa dig Plankan, du har ju inget som kan fresta och gunga”.
Jag bet ihop Ànnu en gÄng, jag ville inte störa klassen, men medan lÀraren pratade pÄ om den syndiga kvinnokroppen började jag inse vilken makt vi kvinnor har, om det var sant att vi med bara vÄr kropp kan leda mÀn till helvetet. PÄ vÀg hem tÀnkte jag att det kanske
inte alls var sÄ farligt att bli kallad Plankan, men samtidigt var jag ÀndÄ lite ledsen.
Hemma satte jag mig pÄ verandan och njöt av fÄgelsÄngen och solskenet. HÀr i hemmets
lugna vrÄ behövde jag inte ha burka pÄ mig, jag var vÀl skyddad av de lÄnga murarna kring gÄrden. Svanarna simmade glatt i sin damm och en ny sommar var pÄ vÀg till mitt hem i den lilla staden Sari. Men jag hade svÄrt att glömma det dÀr med mina bröst, eller rÀttare sagt frÄnvaron av dem.
Jag tÀnkte att mormor har det, mamma har det, till och med farbror har större Àn mina, fast jag ville ju inte ha lika hÄriga bröst som han. Jag undrade nÀr mina egna bröst skulle dyka upp, dessa mÀktiga skapelser som kunde leda stora starka karlar i fördÀrvet. Jag
kÀnde mig djÀvulskt mÀktigt. FrÄn den dagen började jag intressera mig mer och mer för
bröst. Jag kommer ihÄg att nÀr jag kom till skolan för första gÄngen och de ropade ut mitt
namn Zinat al Sadat Pirzadeh sÄ kollade jag om det var nÄgon annan som hette det, för hemma var det ingen som kallade mig Zinat, dÀr var jag Shohreh med allt och alla. Men nu blev jag inte kallad Zinat ens i skolan lÀngre, nu var jag plötsligt Plankan.
Att jag var nÄgra Är yngre Àn mina klasskamrater var det ingen som tog hÀnsyn till. I mitt land vet ingen hur gamla mÀnniskor egentligen Àr, kanske har de blivit mer noggranna i dag, men inte nÀr jag föddes. Om man frÄgar mina förÀldrar nÀr jag föddes blir pappa
glad och sÀger: ja det var ju dÄ jag fick min första flicka efter fyra pojkar, Gud vad glad jag var, jag hade ju precis köpt min stora mörkblÄ bil, kommer du ihÄg det? Nej, men nÀr köpte du bilen dÄ? Ja det var dÄ nÀr vi köpte tvÄ vita getter ocksÄ, det var en vacker vÄr,
blommorna hade spirat tidigare Àn alla andra Är som jag kommer ihÄg. Jag ville kalla dig för Minou, men mamma hade lÀst den dÀr konstiga arabiska boken om tjejen Zinat som var en jobbig kvinna med en massa hemska egna idéer och som ville förÀndra vÀrlden.
Och du vet ju vem som hÀrskar i vÄrt hem, sÄ du fick heta Zinat. Fast vi kallar ju dig alltid Shohreh förstÄs.
Men Ären gick och jag tog slutligen studenten. Strax dÀrefter, nÀr jag var knappt sexton Är gammal, blev jag bortgift mot min vilja. Jag kommer ihÄg inköpet av brudklÀnningen som en Lars Norén-pjÀs dÀr hela tjocka slÀkten ville tvinga mig in i en klÀnning som var
mycket större Àn jag, för att min magra flickkropp skulle se sÄ mogen och kvinnlig ut
som möjligt. Jag kommer ihÄg att jag hörde min kusins röst: men hon har ju inga bröst som hÄller upp klÀnningen! Sen kom min stora starka faster med sina gigantiska bröst fram och sa: Det löser vi enkelt, vi fÄr anvÀnda en massa nylonstrumpor för att fylla ut klÀnningen. Hon Àr liten Ànnu, kommer ni ihÄg mig, jag kunde inte heller bÀra min klÀnning nÀr jag gifte mig,
men titta nu dÄ, sa hon och pekade stolt pÄ sina jÀttemeloner.

Medan alla kvinnorna som var med satte igÄng en het diskussion om sin bröstutveckling
tÀnkte jag herregud, hur mÄnga femton-sextonÄringar har egentligen sÄ stora hyllor att dom hÄller upp en hel brudklÀnning? Den dÀr klÀnningen skulle Àrligt talat ha passat min farbror med de hÄriga brösten mycket
bÀttre, han skulle sÀkert kunnat bÀra upp den. DÀr stod jag som en liten docka och försökte fantisera mig bort frÄn den hemska affÀren med alla klÀder som sÄg ut som
tjugovÄningsgrÀddtÄrtor, sÄ mycket rysch och plysch och pÀrlor, klÀnningen var sÄ tung att jag knappt kunde bÀra den. SÄ det Àr sÄ man serverar oskulder till rika mÀn, tÀnkte.

Senare fick jag en liknande reaktion av min make. Oj, tydligen köpte jag grisen i sÀcken
sa han, det dÀr med burka Àr vÀl ganska bra för er tjejer. DÄ vet vi mÀn ju knappast vem som Àr under tyget och hur hon ser ut. Att det var han som bett om min hand av mina förÀldrar minst 10 gÄnger och till slut tvingat fram giftermÄl var en annan femma. Fast efter tvÄ Är nÀr jag hade fyllt arton eller kanske 17 var jag varken planka eller den lilla hustru som han hade gift sig med, jag var
till och med flera centimeter lÀngre Àn honom. Men det var faktiskt först nÀr jag fick min lille son som jag upptÀckte den verkliga magin med bröst. De var ju mitt barns mjölkbar! Att amma barn var deras egentliga syfte, inte att förleda mÀn. 1991 flydde jag till Sverige med min son. Det Àr en lÄng historia som jag lÀmnar till din fantasi. Farligt var det, men ÀndÄ vÀrt att Äka. HÀr behövde man inte bÀra burka lÀngre, men jag upptÀckte snart att ocksÄ svenska mÀn led av svaghet för sköna bröst. Ofta verkade de hellre vilja tala med ens bröst Àn med mig.
Ibland har jag allvarligt övervÀgt att bÀra burka Àven hÀr för att slippa sÄdant, men efter mÄnga Är under burkan Àr det kanske i alla fall bÀttre att lÄta bli. HÀr i mitt nya land upptÀckte jag ocksÄ att tidningarna var och fortfarande Àr prydda av flickor med jÀttelika bröst, större bröst Àn huvuden faktiskt. Och sÄ smÄningom
upptÀckte jag att hÀr i vÀst fanns det kvinnor som hade byggt hela sin karriÀr pÄ brösten, i Hollywood, musikbranschen, ja nÀstan överallt. Nyligen hörde jag pÄ radio att det har gÄtt sÄ lÄngt att man nu till och med vill dra av sina bröstoperationer pÄ skatten, dÄ de borde klassas som arbetsredskap. Jag Àr nÀstan beredd
att hÄlla med om man tittar pÄ alla tjejer som har blivit kÀnda som modeller, programledare och artister tack vare sina nyinskaffade bröst. Bröst fascinerar visst mÀn i lÀnder. Jag tÀnker att hyckleriet kring kvinnorollen och kvinnokroppen förvisso inte kÀnner nÄgra grÀnser, men jag trivs personligen bÀst i Landet Lagom, d.v.s. i Sverige. NÀr det kommer till kritan gÄr kvinnans intelligens och kompetens ofta före storleken pÄ
brösten, men glöm inte att jag sa ofta, inte alltid.