Monday November 20th 2017
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Ingen kommer undan politiken

Thomas Millroth

Text: Thomas Millroth. Det finns mÄnga sÄnger som inte hörs hemma hos mig, men som ÀndÄ finns dÀr. Som ett slags aforismer jag minns men inte varifrÄn. RÀtt vad det Àr dyker de upp och trÀffar mitt i prick.

De senaste dagarna har Marie Bergmans gamla ”Ingen kommer undan politiken” surrat i mina öron. Jag har aldrig Ă€gt den skivan, bara hört den ibland. Den rösten glömmer jag inte. Och texten sitter som ett slags klisterrester. UngefĂ€r som bilden av Olof Palmes sneda pĂ€lsmössa.

”Ingen kommer undan politiken” Ă€r en sĂ„ng som hört av sig och flyttat sig bakĂ„t i tiden. Precis som jag sjĂ€lv flyttat mig bakĂ„t i tiden.

Anledningen Ă€r alla samtal som följt pĂ„ Johan von Sydows film ”KonstnĂ€ren som försvann”. Den handlar om en av medlemmarna i konstnĂ€rsgruppen Björnligan i Göteborg, Nils Olof Bonnier. PĂ„ hemvĂ€g frĂ„n en skolresa med Valands konstskola i maj 1969 försvann han en ödesidiger natt frĂ„n FinlandsfĂ€rjan. I filmen frĂ„gas utan svar. Vad hĂ€nde?

Det Àr det alla samtal pÄ Facebook och pÄ staŽn har handlat om.

Blev han puttad överbord?

Det kan vi lÀmna dÀrhÀn i den hÀr krönikan. Men jag tror inte pÄ sjÀlvmord. Jag trÀffade aldrig Nils Olof Bonnier, dÀremot umgicks jag en hel del med en annan av medlemmarna i Björnligan pÄ den tiden. Eller före detta Björnligan för med Bonniers död kollapsade gruppen. Senare har jag lÀrt kÀnna andra konstnÀrer i gruppen.

Anders Bergh var lika speciell pÄ den tiden som Nils Olof Bonnier. KÀnslig, sensitiv. Tidigt undersökte han den fotografiska bilden med en serie egenartade bilder utan riktigt fokus. PÄ samma gÄng medvetet ointressanta och fascinerande. Han gjorde en mÀrklig artistsŽ book med upplÄsbara gurkor i. Och sina mÄlningar knöt han an till Ed Ruscha. Exteriörer och litet snedvinklade interiörer. Ett slags miljöer i upplösning. GlÀttade ytor över en rasande civilisation. Rasande, alltsÄ bÄde söndrig och aggressiv. Det var genom Bergh jag först hörde tankar om hur Bonnier omkommit. Det tyngde honom, det sköt ut honom ur ett konstnÀrskap som hade allt framför sig. Efter en lÄng, alldeles för lÄng, frÄnvaro frÄn konstlivet avled Bergh för nÄgra Är sedan.

TyvĂ€rr skymtar han bara förbi som en skugga i ”KonstnĂ€ren som försvann”.

Den dÀr berÀttelsen om vad som hÀnde i hytten pÄ FinlandsfÀrjan, hur nÄgra stalinistiska, klasskampsinriktade skolkamrater hade pressat och angripit Nils Olof Bonnier. Hans konst var obegriplig, hans utstÀllningar var rövslickeri. Den berÀttelsen tror jag malde i mÄnga av Björnligisternas huvuden. Och gör det Ànnu.

Det finns ocksÄ nÄgot djupt tragiskt i denna politiska intolerans, en sjÀlvöverskattning i klasskampens namn. Men Bonnier kom ju frÄn göteborgsk arbetarklass. Jag kÀnner sÄ vÀl igen mig i honom. Han var tvÄ Är Àldre Àn jag, sÄledes bara 24 Är dÄ han avled. Samma törst efter konst, gallerier, böcker, texter, förstÄelse och samma misstÀnksamhet mot förstöpta former. I min stockholmska förort var jag övertygad om en sak: den sociala omgivningen skulle icke fÄ konstituera mitt jag. Det var viktigt. Kan tÀnka att Bonnier reflekterade över samma. Det gÀllde att söka efter allt det som de sociala hindren stÄtt i vÀgen för. Och detta gjorde Bonniers i rasande tempo, han slukade allt, rörde sig snabbt; han hade sex utstÀllningar pÄ tvÄ Är, bland annat pÄ Moderna Museet. Det dÀr tempot och raseriet kÀnner jag igen.

Och dÀr sitter arbetarpojken bland kamraterna utsatt för hÄrda angrepp med klasskampsförtecken. Anklagad. Han börjar grÄta. Vilka socialgrupper kom hÀcklarna frÄn? De som lekte revolution pÄ bÄten. Kulturrevolutions rosenkindade medelklassgarde i lÄnade blÄbyxor. I det hÀr fallet var det inte bara löjligt, det slutade i katastrof.

Och jag försöker stirra pÄ den dÀr intoleransen eller övertygelsen, vad man nu vill kalla det. Oreflekterade fördomar till viss del.

Kanske.

Nog fÄr jag den tanken, nÀr konstnÀren Ingrid Olsson, som var en av besökarna i den ödesdigra hytten förvandlad till folkdomstol, nÀr hon berÀttar att hon ocksÄ angreps och kallades för hora. Hora. Denna sexism. Misogyni. Det fanns sÄ klart. I den militanta svarta rörelsen i USA, till exempel, riktade Le Roi Jones (Amiri Baraka) sitt raseri mot kvinnorna. I diktform fanns uppmaningen att vÄldta vita kvinnor. Det Àr en elÀndig form av rasism. Av politik. Jag ifrÄgasÀtter inte raseriet men jag sÀtter röd bock för sexismen. Inget blir bÀttre av fördomar och omedvetande.

Det fanns dÄ. Det fanns en tradition av bÄde rasism och sexism i angreppen pÄ motstÄndaren. Jag gillade det dÀr respektlösa sÀttet att angripa pÄ. Det var pÄ nÄgot vis medeltida. Men under Ären har till exempel rasismen i Lars Hillersbergs teckningar kritiserats. Visst Àr hans karikatyrer av den slemme utrikesministern Henry Kissinger burna inte bara av vrede över USA-imperialismen men ocksÄ av antisemitism. För att inte döma i onödan blÀddrar jag igenom gamla nummer av den fantastiska tidningen Puss; en sÄdan som jag skulle önska idag, men det Àr vÀl bara en sentimental tanke. Dock behövs en respektlös pruttkudde pÄ maktens tron. Jag hajar till inför sista sidan i n:r 16 frÄn 1970, en kommentar om den nytilltrÀdde amerikanske ambassadören Jerome Holland. Det var honom FNL-aktivister kastade Àgg pÄ. Det var ju inget i jÀmförelse med bombningarna i Vietnam. VÀrre var att han kallades för House Nigger pÄ grund av sin hudfÀrg. Och i Puss Àr sidan svart, förutom ett par löjligt runda himlande ögon och vita krumma lÀppar som i en minstrelshow; anletsdragen syns inte för att han svart. Dold av natten vid ankomsten för att undkomma militanta FNL-sympatisörer, som bildtexten vet att berÀtta. Det Àr obehagligt att se i dag.

Bra satir Àr ett skarpt vapen, dÄlig satir Àr bara en lek med fördomar.

SÄ blint kan politiskt raseri bli. SÄ grumligt kan kritiskt tÀnkande vara. SÄ kort kan avstÄndet mellan övertygelse och fördomar vara; det sistnÀmnda Àr ocksÄ antecknat med tanke pÄ vad som hÀnde Nils Olof Bonnier dÀr i hytten pÄ FinlandsfÀrjan i maj 1969.

”Ingen kommer undan politiken”. Det Ă€r en bra lĂ„t med en tyvĂ€rr litet bortglömd sĂ„ngerska. Den skulle lika mycket kunna handla om alla dem som trodde sig stĂ„ pĂ„ ”rĂ€tt” sida och tog sig rĂ€ttigheter pĂ„ grund av det.

Jag slÄr upp mittuppslaget i Puss och tröstar mig med en böljande hallucinatorisk framtidssyn. Nakna kÄta mÀnniskor, dansande poliser, bankerna har fÄtt sitt och gÄr upp i rök, folket glÀder sig Ät göka i stugorna. En uppmuntrande idyll, som ju inte slog in.

Glöm nu inte det dÀr med politiken.

Puss pÄ er!!