Thursday September 24th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Johnny Marr / Playland

Skulle det bara handla om bakgrund, betydelse, coolhet och originalitet, sĂ„ hade Marr fĂ„tt högsta betyg dygnet runt bara genom att finnas till, typ. Om du Ă€r helt omedveten om Johhny Marrs musikaliska gĂ€rning kan ni sluta lĂ€sa nu och gĂ„ och koka potatis istĂ€llet, han kommer inte att vara av intresse för er, men vi andra som hĂ„ller denna gudabenĂ„dade gitarrists musikaliska kvaliteter vĂ€ldigt högt, fĂ„r en vattenkammad högtidsstund framför stereon (!) sĂ„ fort han levererar nĂ„got nytt (utöver detta sĂ„ medverkar han pĂ„ Bryan Ferrys’s kommande album Avonmore som slĂ€pps den 17 nov, och det var ju Marr som lĂ„g bakom Ferrys hit The Right Stuff – en Smiths-lĂ„t som inte höll mĂ„ttet!), dessutom skriver han pĂ„ en kommande biografi, ska bli spĂ€nnande att lĂ€sa eftersom den nog inte berĂ€ttar samma saker- eller minns tiden i The Smiths pĂ„ samma vis som Morrissey gjorde. Marr har haft en massa samarbeten med andra musiker genom Ă„ren, mer eller mindre framgĂ„ngsrika, ta Talking Heads, Nothing but flowers, tillexempel, dĂ€r han lattjar omkring och provar lite figurer i studion och Ă€r omedveten om att mr Byrne spelar in vad som sedermera blir riffet till lĂ„ten. Problemet för en musiker som Johnny Marr Ă€r att han skapade sĂ„ otroligt mĂ„nga klassiker med The Smiths under bandets korta period (fyra studioalbum 1984-1987) att allt annat han gör kommer att hamna i skymundan – jo, faktiskt, sĂ„ Ă€r det, oavsett vad han kommer att skriva tillsammans med vem, kommer han alltid att ha sin lĂ„tkatalog frĂ„n The Smiths att slĂ„ss mot, eller hur man ska se det!  The Smiths never goe’s out of style, typ. Men, Marr Ă€r ingen stor sĂ„ngare, det kan liksom inte hjĂ€lpas. FörvĂ€ntningarna höjdes dock rejĂ€lt med första singeln Back in the box, som Ă€r en pigg popĂ€rla, men dĂ€refter gĂ„r varvtalet ned till samma habila, men lite blekare snitt, av typen som Ă€ven föregĂ„ngaren The Messenger drogs med. Som sagt, hans musikaliska CV Ă€r en tung börda för denna briljanta gitarrist att bĂ€ra, och förvĂ€nta er alltsĂ„ inga underverk, istĂ€llet fĂ„r ni en stunds musikalisk förströelse som inte lĂ€mnar nĂ„gra bestĂ„ende avtryck. Och hade jag inte visst bĂ€ttre hade jag satsat en krona pĂ„ att han försöker att imitera Bernard Sumners i The Trap.

2/5

Lars Yngve