Sunday November 17th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Den farliga finskan

Susanna Alakoski

Text. Susanna Alakoski

För nĂ„gra Ă„r sedan sĂ„g jag ett dokumentĂ€rprogram om SödertĂ€lje. Björn Rosenberg med team gick runt och inspekterade bland annat bygglov och hur dessa efterföljdes av kommuninnevĂ„narna. Det en gĂ„ng ”finska SödertĂ€lje” hade blivit ”assyriskt” med levande kultur- och idrottsförening. NĂ€r mĂ€nniskor gifte sig visades bröllopen pĂ„ storbild till slĂ€kt och vĂ€nner pĂ„ andra sidan jordklotet. Assyriska fotbollsföreningens betydelse för SödertĂ€lje behöver inte nĂ€mnas.

Men var hade finnarna tagit vÀgen?

Mitt i programmet vÀnder kameran, den riktas mot finnarna, eller snarare teamet gÄr pÄ jakt efter de finnar som möjligen finns kvar.

LÄngt om lÀnge Äterfinns en liten finsk förening. Den befinner sig nÄgra vÄningar upp. En oansenlig tvÄrummare i ett hyreshus. NÀr filmteamet öppnar dörren möts de av en satt finsk kvinna. Hon sitter bakom ett litet skrivbord i tamburen. Fram ur garderoben kliver en finsk man som spelar dragspel, finsk tango, vad annars?

Björn Rosenberg pÄstÄr saker.

Han pÄstÄr att SödertÀlje en gÄng var finskt.

”Jo jo.”

Med en levande finsk förening.

”Jo jo.”

Men nu Àr SödertÀlje assyriskt.

”Jo jo.”

Men varför tog inte finnarna lika mycket plats som assyriska kulturföreningen, dÄ nÀr SödertÀlje var sÄ finskt.

”Vet inte.”

För det fanns ju ÀndÄ en ganska stor och levande finsk förening pÄ sin tid, till och med ett finlÀndskt bageri vÀl?

”Jo jo.”

Men varför har ni finnar inte gjort samma vÀsen av er, och tagit samma plats pÄ samma sÀtt som assyriska nu gör?

Den finska kvinnan tittar pÄ den finska mannen. De blir tysta bÄda tvÄ. Sedan skrattar kvinna till och sÀger:

”Jag vet int, man Ă€r vĂ€l van att sĂ€mpa ensam.”

Symptomatiskt att Sveriges största invandrargrupp knappt har hörts , Ă€n mindre brĂ„kat eller stĂ€llt krav under alla Ă„r. Det Ă€r vĂ€l sĂ„, man har ”sĂ€mpat ensam” vid sin svets eller svarv, sitt löpande band. Men nu Ă€r det nya tider. Numera betraktas finskan som ett av fem skyddade minoritetssprĂ„k i Sverige. De erkĂ€nda fem nationella minoriteterna Ă€r judar, romer, samer (Ă€ven betraktade som ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar. Gemensamt för minoritetsgrupperna Ă€r att vi har befolkat Sverige under lĂ„ng tid. De historiska minoritetssprĂ„ken Ă€r jiddisch, romani chib, samiska, finska och meĂ€nkieli. SprĂ„ken och folkgrupperna ska skyddas, men ocksĂ„ garanteras inflytande.

Jag vĂ€xte sjĂ€lv upp i en tid dĂ„ man pĂ„ allvar trodde att det var farligt att kunna tvĂ„ sprĂ„k. Mina förĂ€ldrar (som inte kunde svenska sĂ€rskilt bra) skulle tala svenska med barnen. Assimilieringstanken – vi skulle bli sĂ„ svenska vi bara kunde. PĂ„följden blev att mĂ„nga oss levde dubbelliv. Finsk hemma, svensk i skolan. En kĂ€nsla av att leva med en ”förbjuden identitet” alltid nĂ€rvarande. Det Ă€r svĂ„rt idag att se vad faran med att kunna tvĂ„ sprĂ„k skulle kunna varit, i synnerhet med tanke pĂ„ EU och globaliseringen. Idag Ă€r tvĂ„ sprĂ„k ett minimumkrav inom mĂ„nga yrken, och en fördel annars.

Miika Nousianen utkom med boken HallonbĂ„tsflyktingen 2009, en makalöst rolig skröna om Mikko Virtanen, som Ă€gnar hela livet Ă„t att bli svensk. Han bor i Göteborg som sitt alter ego Mikael Andersson. I en vĂ€rld av utbytbara identiteter finner han sig vara född i fel land: ”en svensk man instĂ€ngd i en finsk mans kropp”. För den transnationelle Mikko Ă€r det socialdemokratiska folkhemmet nirvana. Han Ă€lskar allt svenskt urskiljningslöst: kungaparet, ABBA, Bergman, till och med Thomas Brolin. Svenskarna Ă€r dessutom i alla avseenden mer civiliserade Ă€n finlĂ€ndarna – vackra, balanserade, harmoniska.

Miika Nousiainen vÀxte upp med en pappa i Finland som skÄlade varje gÄng Sverige i förlorade, oavsett vem eller vad Sverige förlorade mot. Jag vÀxte upp med en finsk pappa i Sverige som hejade pÄ Finland, alltsÄ Àven nÀr Finland inte ens var med i spelen eller i matchen.

År har gĂ„tt, det finska sprĂ„k som Sverige pĂ„ 70-talet var sĂ„ rĂ€dd för och motarbetade, Ă€r idag min glĂ€dje och styrka. Numera pendlar jag till Finland. Min finska hĂ„ller för de mest avancerade samtal. Mina böcker Ă€r översatta, och det pĂ„gĂ„r spĂ€nnande samarbetsprojekt mellan vĂ„ra lĂ€nder kring dem. Jag Ă€r oerhört glad för att mina förĂ€ldrar vĂ€grade lĂ„ta sig assimileras. Jag har ocksĂ„ med Ă„ren förstĂ„tt att mĂ€nniskan mĂ„ste fĂ„ sörja pĂ„ det sprĂ„k hon kan sĂ€ga ”mamma” och ”pappa”.