Friday July 21st 2017
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Man vet aldrig var man hamnar

Thomas Millroth

Jag skriver det hÀr i den österrikiska byn Nickelsdorf, i Burgenland, inte lÄngt frÄn den ungerska grÀnsen.

Nickelsdorf strÀcker sig makligt lÀngs huvudgatan, dÀr varje avsnitt har sitt eget namn, Obere Hauptstrasse, Mittlere Hauptstrasse och Untere Hauptsrasse. Husen Àr lÄga och lantliga. Det rÀcker att gÄ litet vid sidan av för att traktens jordbruk skall göra sig pÄmint. Hönsen gÄr fria pÄ gatan och i en servering i en öppen lada kan man slÄ sig ner och bestÀlla in lokala charkuterier och dricka traktens utmÀrkta vin.

Nickelsdorf Àr inte mycket för vÀrlden. Om det inte vore för en liten restaurang pÄ huvudgatans nedre del, Untere Hauptstrasse. HÀr ligger Hans Falbs Jazz Galerie med sin ombonade servering och en liten utomhuscen, dit varje Är musiker frÄn hela vÀrlden kommer. Hans idé Àr att pÄ den lilla orten göra de kvalitetsfestivaler, som kanske bara Àr möjliga, just pÄ den lilla orten. Det Àr förstÄs dÀrför jag Àr hÀr.

Inte reste jag hit för att överraskas. Det var musiken det handlade om och till festivaler far man för att fĂ„ bekrĂ€ftelse. Det kan vara socialt eller rĂ€tt och slĂ€tt att fĂ„ höra de musiker som brukar fylla den egna kammaren med toner. Kanske hoppas jag ocksĂ„ fĂ„ lyssna till nĂ„gon i min favoritgenre, som jag inte kĂ€nde till tidigare.  Konstigare Ă€n sĂ„ brukar resor inte vara. Det Ă€r ganska vĂ€rdekonservativt. Och vĂ€ldigt vanligt, hĂ€vdar jag, fast att det i mitt fall handlar om frijazz, improvisation och annat som kallas experimentellt – men det Ă€r ju ett hedersbegrepp som kan diskuteras.

Jag blev inte besviken. NÄgra av mina favoriter gjorde finfina konserter. Och det var just sÄna minnen jag tÀnkt ta med mig hem.

Men det Àr inte alltid det man tÀnkt sig som stannar kvar.

Eftersom Nickelsdorf inte kan svÀlja alla besökare under festivalen inkvarterades jag pÄ ungerska sidan i ett stort hotellkomplex.

NĂ€r jag pĂ„ nĂ„gra problemfria minuter passerat grĂ€nsen förbi de gamla vakttornen, övergivna militĂ€r- och tullbyggnader och tydliga spĂ„r av ett strĂ€ngt bevakat ingenmansland, kom jag ihĂ„g tidigare besök i de östra delarna av Österrike, pĂ„ den tiden, dĂ„ jĂ€rnridĂ„n var ett begrepp. För hĂ€r var det stopp, i det hĂ€r hörnet av Europa möttes öst och vĂ€st bröst mot bröst. Det var en förlamad vrĂ„ av Europa dĂ€r tiden verkade stĂ„ still. Jag kommer ihĂ„g staden Wien som en blandning av minnen av fornstora dagar och dammig museikĂ€llare. Det dĂ€r sista hĂ€nger ihop med att jag hade ett uppdrag pĂ„ Albertina, det fina teckningsmuseet. Och i den hĂ€r patinerade vĂ€rlden hĂ€rskade strĂ€ng hierarki, hackordning och titulaturer, dĂ€r jag var Herr Doktor och intendenten inte var intendent utan Äkta HovrĂ„d och skulle tilltalas pĂ„ det viset. StrĂ€nga strukturer för tilltal, beslut och verkstĂ€llighet rĂ„dde, som icke fick överskridas. Jag rĂ„kade en gĂ„ng sĂ€tta mig vid samma bord som de vaktmĂ€stare, vilka med stor skicklighet hjĂ€lpte till med hĂ€ngningen av utstĂ€llningen. Mitt misstag orsakade en pinsam tystnad och generat pĂ„pekande att jag nog borde ansluta mig till det Ă€kta hovrĂ„dets bordssĂ€llskap, som naturligtvis höll till i helt andra lokaler.

HĂ€r hĂ€rskade gamla minnen frĂ„n habsburgska dagar. Och jag tĂ€nkte, att smĂ„rester frĂ„n stora imperiestater gĂ€rna skramlar med medaljerna. Österrike Ă€r ju ett sĂ„dant land, liksom för övrigt England och Frankrike. De bröstar sig gĂ€rna med toner och grannlĂ„t frĂ„n en tid som tack och lov försvunnit. Pomp och stĂ„t eller pomp and circumstances blir en del av en mĂ€rklig nationell identitet. SĂ€llan syns gapet mellan realitet och nationalitet mer Ă€n dĂ„, lĂ„t oss ta ett exempel, Wienersymfonikerna spelar valser och polkor frĂ„n de borgerliga balernas tid.  Det blir som en disneyfiering av historien.

NÄ, det kan förefalla oskyldigt, eftersom det möjligen kan skapa trivsel till vissa helger.

NÀr jag passerade min österrikisk-ungerska grÀns pÄ vÀg till hotellet slog det mig ocksÄ, att detta trista ödeland spelat en viktig roll i historien för inte sÄ lÀnge sedan.

Det var till de hÀr trakterna av Ungern som tusentals medborgare i DDR begav sig i slutet av 80-talet. De for pÄ semester och smög sig sedan över grÀnsen till vÀst. De ungerska vakterna verkade strunta i det hela. Och Honecker ringde upprörd Gorbatjov, som bara ryckte pÄ axlarna. Han visste att bÄde Honeckers och jÀrnridÄns dagar var rÀknade. I detta gudsförgÀtna lamslagna omrÄde började muren vittra pÄ allvar. Det kan mycket vÀl vara pÄ den undanskymda platsen som de viktiga  hÀndelserna Àger rum. UngefÀr  som med musikfestivalerna i Nickelsdorf.  Plötsligt har nÄgot hÀnt och de stora har varit upptagna pÄ annat hÄll och inte hunnit hÀnga med.

Detta Àr hoppingivande.

Ett och annat flagnande vakttorn, nÄgra hundra kvadratmeter gjutna betongplattor, som grÀset hÄller pÄ att erövra, trasig grÀnsbommar, lummiga skogsdungar pÄminner om en dramatisk tid.

Men drömmen i öst om ett liv som i vĂ€st sĂ„g ocksĂ„ litet underlig ut. OcksĂ„ den disneyfierad, om ni vill. Det var konsumtion, nöjen, stĂ„lar, litet glitter och Las Vegas. Och precis det har jag i överflöd runt mitt hotell. Strax innanför grĂ€nsen, dĂ€r motorvĂ€gen mellan Wien och Budapest Ă€r som ett piskrapp i landskapet, tecknar glimmande neon, snabbyggda betonghus och tarvliga skyltar mĂ€rkliga kvarter. Det finns bara skrĂ€piga ödeutrymmen runtom. ”Shoppingcenter” Ă€r det skyltat. Men det Ă€r en överdrift. För hĂ€r kan knappt nĂ„gon shoppa vanliga nyttigheter. Jo, förstĂ„s cigaretter, vatten, vin, sprit i en nergĂ„ngen halvslĂ€ckt butik. Annars lockar minst halvdussinet hotell, nĂ„gra i starkt förfall. Och det bjuds pĂ„ Eden Bar med en storbystad dam pĂ„ sin skylt, Money Exchange, Bar & Massage, Casino, Restaurant, Swinger Club.

En del skyltar Àr lika flagnade som grÀnsposteringarna och sÀkert lika gamla, alltsÄ före 1989. Det gÀller antagligen de nöjeslokaler, som uppförts i den folkligt lantliga stil, som ju hyllades under realsocialismens era. Litet av bondhus med stora grÀlla neonskyltar pÄ taket.

Och idag Ă€r parkeringarna fyllda av bilar frĂ„n Ungern, RumĂ€nien, Slovakien, Slovenien  och Österrike.

Runtomkring alla hotellen skiljer ett högt staket den privata egendomen frÄn den skrÀpiga, övergivna allmÀnningen.

Jag befinner mig mitt i Europa. GrÀnsen Àr borta, men med den verkar ocksÄ mÄnga gamla drömmar ha dunstat. De kanske inte tÄlde den sortens realiteter som mitt hotellomrÄde demonstrerar?

VÀntar pÄ skjuts tillbaka till Nickelsdorf, dÀr jag ska köpa litet skivor och dricka ett svalt glas av traktens utmÀrkta vin. Ett utmÀrkt tillfÀlle tala med mina bordsgrannar om hur underskattade de centraleuropeiska vinerna Àr.

År det detta som kallas spleen? Hur var det Bob Dylan sjöng?

”Don®t send me no more letters, no / Not unless you mail them / From desolation row.”

Thomas Millroth