Wednesday September 19th 2018
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Led Zeppelin / IV och Houses of the Holy

Lars Yngve

Jag kommer fortfarande ihĂ„g nĂ€r Led Zeppelin framtrĂ€dde pĂ„ Live Aid, med Tony Thompson som ersĂ€ttare för John Bonham och en Phil Collins som försökte hĂ€nga pĂ„ Thompson sĂ„ got han kunde. Tony Thompson var hett eftertraktad som studiotrummis och blev kĂ€nd för ljudet i sin virvelkagge som en gĂ„ng i tiden var den mest samplade av alla efter hans trummande pĂ„ Bowies Lets’s Dance-platta. Oavsett vilket – i mina öron tillhör vĂ€rldens vackraste trumljud John Bonhams stora, odĂ€mpade Ludwig, som finns tillgĂ€ngliga i en liten mackapĂ€r som kort och gott heter Bonham in a box!

Zeppelins â€Ă„terförening” och framtrĂ€dande lĂ€t sĂ„ illa att det inte kom med pĂ„ DVD:n som slĂ€pptes. Robert Plant trĂ€ffade inte tonerna (dĂ„lig medhörning?) och han kom inte alls till sin rĂ€tt, det lĂ€t rĂ€tt illa pĂ„ ett plĂ„gsamt sĂ€tt. Det har spekulerats om detta i efterhand och en del har lagt skulden pĂ„ den stackars Collins vars trumspel Ă€ndĂ„ var nermixat och inte hördes.

Det har pÄstÄtts att Led Zeppelin uppfann hÄrdrocken, jag Àr inte sjÀlv riktigt sÀker pÄ den saken utan lÄter detta vara osagt, men helt klart var de helt klart nyskapande nÀr de dök upp. Dessutom hade bandet en bildskön sÄngare i Robert Plant med en originel sÄngröst och stil. MÄnga av Jimmy Pages gitarr-riff ingÄr liksom i grundutbildningen för alla sjÀlvlÀrda gitarrister. Bandet har dessutom skapat klassiker, ett ord som för övrigt allt för ofta vÄrdslöst missbrukas till att beskriva one hit wonders med.

John Bonham agerade lika mycket artillerist som trumslagare, och kunde föra ovÀsen som en hel byggarbetsplats (Moby Dick). En grovarbetare av rang med trubbig finess som yxade trumstockar som ett mindre sÄgverk.

Jimmy Page spelade med strĂ„ke och dubbelhalsad gitarr pĂ„ ett ”trassligt” vis, som inte hörts tidigare. Ibland lĂ„ter hans solon som tilltrasslade nystan, nĂ€stan som att han funderar pĂ„ hur han ska kunna ta sig ur situationen med hedern i behĂ„ll, för att pĂ„ nĂ€sta solo trolla med tonerna och hamna i ett flow dĂ€r han spelar exakt, och inte en ton mer, Ă€n vad han ska. Jag har ofta svĂ„rt för hans, enligt mitt sĂ€tt att se pĂ„ sken, nĂ„got ojĂ€mna spelstil.

Robert Plant (Lejonkungen) lockade tjejer till konserterna och gjorde Zeppelin i början pÄ 70-talet. Med sina hÄrda, distade versioner av blueslÄtar fick de snabbt en stor publik. NÄgon större fantasi uppvisade dock inte bandet nÀr det gÀllde att namnge sin fyra första album, som kort och got heter I, II, III & IV. InnehÄllet talar dock för sig sjÀlv och materialet stÄr fortfarande i en klass för sig sjÀlv. Zeppelin tillhör ocksÄ ett band med integritet, de gjorde inte sÀrskilt mycket intervjuer under sin storhetstid, slÀppte inte singlar efter Whole lotta love. De blev stora och sÄlde ut arenor vÀrlden över tar vare sitt rykte som liveband och via mun till mun-metoden. De gjorde egentligen inget som nÄgon inte gjort tidigare, men de gjorde det pÄ ett eget sÀtt: Gitarren var tyngre, trummorna hÄrdare och sÄngen högre. Nyskapande och stilbildande, absolut. Men Heavy Metal? SÀllan!

DÄ ÄterstÄr bara John Paul Jones pÄ bas. Han var med i bandet, var stabil, det Àr sÄ en bra basist ska vara!

Detta Àr fortsÀttningen av Äterutgivningarna av bandets katalog och mr Page har remastrat, trixat och fixat och det lÄter vÀldigt bra, skivorna innehÄller dessutom en medföljande cd med alternativa versioner av lÄtarna, sÄdant Àr alltid vÀlkommet som kuriosa för oss som uppskattar det. Min personliga favorit av Zeppelin Àr IV som innehÄller, Rock And Roll, Black Dog, Stairway To Heaven, Misty Mountain Hop, Going To California och stenhÄrda komprimerade bluesröjaren When The Leaves Breaks. Det Àr bara att studera njuta och lyssna. Vill man ha en inkörsport till Led Zeppelin Àr det IV man ska börja med.

Hoses Of The Holy, innehĂ„ller bandets mest poetiska titel i The Song Remains The Same. Lite kul Ă€r att de experimenterar med funkiga rytmer i The Crunge och D’yer Maker. Denna plattan rockar inte bluesen, man Ă€r ute pĂ„ en annan vĂ€g och utforskar, i för sig inget fel, men bandet Ă€r sĂ„ förknippat med sin stil med gitarr-riffande lĂ„tar att det inte blir riktigt kul pĂ„ ett bra vis och John Paul Jones skruvar lite pĂ„ en syntheseizer. Jag ser skivan som ett experiment för bandet att komma vidare med, men deras styrka var aldrig att komma vidare utan att blicka bakĂ„t och bevara bluesen.