Saturday April 21st 2018
Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insåg att det var en inbjudan från [...]


Kategorier

Att gå sin egen väg

Lars Yngve

Jag har sålt ALLA mina gamla vinylskivor som jag samlat på mig genom åren: ”Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!!”, för att citera en bob hund-platta. Trodde ni ja! Vet ni, jag känner ingen saknad efter dem. Ja, jo, det fanns plattor i min samling som var ovanliga, men so what? Jag blir mer och mer hardcore och missar inte ett tillfälle att framhålla är trattgrammofonens förträfflighet, och mer analogt än en trattgrammofon blir det liksom. Jag har alltså gått hela varvet nu från, vinyl, cd och alla fjolliga digitala format, och är nu tillbaka till rötterna, eller vad man ska säga. På samma vis som man går det musikaliska varvet och betar av genre efter genre för att till sist sitta där och nicka till Dylan och Young och deras akustiska gitarrer. Det är tragiskt och gubbigt, men vi hamnar alla där till slut vare sig vi vill eller inte.

Jag gillar att det knastrar i musiken, som om de hällt en skoffa grus i inspelningsapparaturen. I samband med att jag sålde mina vinylalbum kom en handlare och värderade dem vilket fick mig att komma till den smärtsamma insikten om att PIL’s skivor inte är värda någonting alls nästan, om vi bortser från deras klassiska ”Metal Box”. ”Det är ju för jävligt”, utbrast jag naturligtvis, varpå ett svart knastrande moln tog plats lokalt ovan mitt huvud, och köparen höll med samtidigt som han visade priserna på deras plattor…

”The king is gone, but he’s not forgotten. This is the story, of a Johnny Rotten” sjunger Neil Young i sin ”My My, Hey Hey (Out of the blue)”, och han har naturligtvis rätt. John Lydon kommer aldrig att glömmas bort, inte Young heller för den delen, de har aldrig gjort vad som förväntats av dem, tvärtom, de har i princip byggt hela sin karriär att göra, om inte tvärt emot, så åtminstone precis som de velat. I mina öron är det fantastiskt, att orka skita fullständigt i omgivningens, skivbolagens, och till och med fansens krav, och göra det som känns meningsfullt för stunden, det är så, kära läsare, antingen ikoner eller rättshaverister skapas. Det finns alltså en uppenbar risk med att gå sin egen väg! Men det betyder inte att mr Lydon och Young behagar att krångla till saker och ting enbart för krånglandets skull – det handlar inte om det – integritet, kallas det.

(Om ni googlar detta, i dessa tider så sällsynta ord, så dyker det upp bilder på John Lydon och Neil Young Inte det? Nähä? )

Hur många artister kan ni räkna upp som ständigt går sin egen väg till priset av en krympande publik men som likafullt fortsätter att utmana sig själva och sin omgivning?

Vid närmare eftertanke så borde Lydon blivit adlad av det brittiska kungahuset, inte minst med tanke på vilken uppmärksamhet han gett dem, och han borde dessutom uppbära en oförskämt hög statlig lön resten av sitt liv, jo, jag menar allvar! John Lydon är en ikon, och en av dessa få som skrivit om musikhistorien.

Han är aktuell med sin andra själbiografi Anger is an energi, en biografi som får alla oss som håller av denne mannen att, om möjligt, gilla honom ännu mer. Mycket underhållande läsning om ett extraordinärt liv. Min rekommendation är alltså: köp.

För att återknyta till trattgrammofon och stenkakor, jag kan bara komma på en enda artist som skulle kunna få för sig att ge ut en skiva på stenkaka 2014, och det är naturligtvis Neil Young. Och han hade förmodligen inte enbart gjort det för att han varit intresserad av att få höra hur det lät utan också på grund av att folk avrått honom från att göra så! Den ständigt aktuella artisten ger i dagarna ut nya albumet Storytone, en dubbel innehållande en akustisk och en orkestrerad version av samma material. Orkestrerade Tumbleweed är vacker som, säg, att lägga sitt trötta huvud på en dunkudde med nymanglat örngott som luktar lavendel, och efter att njutit av orkestrerad musik så sitter man där åter (vad var det sa?) med Neil och hans akustiska gitarr och nickar. Han fortsätter kampen för att förbättra miljön och ställer frågan ”Who’s gonna stand up?), skönt att det är musiker som tar debatterna och inte politikerna som inte tycks förstå vart det barkar… Forever Young.

Billy Idol’s nya låt Postcard from the past är svängig Rawk’n’rawl.

Martin Prahls nya album River Ocean Wide, är väldigt bra, och kommer att tilltala alla som gillar den popigare sidan av Rush. Rekommendationen är alltså fortsatt: köp!

Nils-Ude ringde och berättade att han kallar sig för Nötkreatör (uppfödare av kor) i telefonkatalogen.