Wednesday September 19th 2018
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Att gÄ sin egen vÀg

Lars Yngve

Jag har sĂ„lt ALLA mina gamla vinylskivor som jag samlat pĂ„ mig genom Ă„ren: ”Jag rear ut min sjĂ€l! Allt ska bort!!!”, för att citera en bob hund-platta. Trodde ni ja! Vet ni, jag kĂ€nner ingen saknad efter dem. Ja, jo, det fanns plattor i min samling som var ovanliga, men so what? Jag blir mer och mer hardcore och missar inte ett tillfĂ€lle att framhĂ„lla Ă€r trattgrammofonens förtrĂ€fflighet, och mer analogt Ă€n en trattgrammofon blir det liksom. Jag har alltsĂ„ gĂ„tt hela varvet nu frĂ„n, vinyl, cd och alla fjolliga digitala format, och Ă€r nu tillbaka till rötterna, eller vad man ska sĂ€ga. PĂ„ samma vis som man gĂ„r det musikaliska varvet och betar av genre efter genre för att till sist sitta dĂ€r och nicka till Dylan och Young och deras akustiska gitarrer. Det Ă€r tragiskt och gubbigt, men vi hamnar alla dĂ€r till slut vare sig vi vill eller inte.

Jag gillar att det knastrar i musiken, som om de hĂ€llt en skoffa grus i inspelningsapparaturen. I samband med att jag sĂ„lde mina vinylalbum kom en handlare och vĂ€rderade dem vilket fick mig att komma till den smĂ€rtsamma insikten om att PIL’s skivor inte Ă€r vĂ€rda nĂ„gonting alls nĂ€stan, om vi bortser frĂ„n deras klassiska ”Metal Box”. ”Det Ă€r ju för jĂ€vligt”, utbrast jag naturligtvis, varpĂ„ ett svart knastrande moln tog plats lokalt ovan mitt huvud, och köparen höll med samtidigt som han visade priserna pĂ„ deras plattor


”The king is gone, but he’s not forgotten. This is the story, of a Johnny Rotten” sjunger Neil Young i sin ”My My, Hey Hey (Out of the blue)”, och han har naturligtvis rĂ€tt. John Lydon kommer aldrig att glömmas bort, inte Young heller för den delen, de har aldrig gjort vad som förvĂ€ntats av dem, tvĂ€rtom, de har i princip byggt hela sin karriĂ€r att göra, om inte tvĂ€rt emot, sĂ„ Ă„tminstone precis som de velat. I mina öron Ă€r det fantastiskt, att orka skita fullstĂ€ndigt i omgivningens, skivbolagens, och till och med fansens krav, och göra det som kĂ€nns meningsfullt för stunden, det Ă€r sĂ„, kĂ€ra lĂ€sare, antingen ikoner eller rĂ€ttshaverister skapas. Det finns alltsĂ„ en uppenbar risk med att gĂ„ sin egen vĂ€g! Men det betyder inte att mr Lydon och Young behagar att krĂ„ngla till saker och ting enbart för krĂ„nglandets skull – det handlar inte om det – integritet, kallas det.

(Om ni googlar detta, i dessa tider sÄ sÀllsynta ord, sÄ dyker det upp bilder pÄ John Lydon och Neil Young Inte det? NÀhÀ? )

Hur mÄnga artister kan ni rÀkna upp som stÀndigt gÄr sin egen vÀg till priset av en krympande publik men som likafullt fortsÀtter att utmana sig sjÀlva och sin omgivning?

Vid nÀrmare eftertanke sÄ borde Lydon blivit adlad av det brittiska kungahuset, inte minst med tanke pÄ vilken uppmÀrksamhet han gett dem, och han borde dessutom uppbÀra en oförskÀmt hög statlig lön resten av sitt liv, jo, jag menar allvar! John Lydon Àr en ikon, och en av dessa fÄ som skrivit om musikhistorien.

Han Àr aktuell med sin andra sjÀlbiografi Anger is an energi, en biografi som fÄr alla oss som hÄller av denne mannen att, om möjligt, gilla honom Ànnu mer. Mycket underhÄllande lÀsning om ett extraordinÀrt liv. Min rekommendation Àr alltsÄ: köp.

För att Ă„terknyta till trattgrammofon och stenkakor, jag kan bara komma pĂ„ en enda artist som skulle kunna fĂ„ för sig att ge ut en skiva pĂ„ stenkaka 2014, och det Ă€r naturligtvis Neil Young. Och han hade förmodligen inte enbart gjort det för att han varit intresserad av att fĂ„ höra hur det lĂ€t utan ocksĂ„ pĂ„ grund av att folk avrĂ„tt honom frĂ„n att göra sĂ„! Den stĂ€ndigt aktuella artisten ger i dagarna ut nya albumet Storytone, en dubbel innehĂ„llande en akustisk och en orkestrerad version av samma material. Orkestrerade Tumbleweed Ă€r vacker som, sĂ€g, att lĂ€gga sitt trötta huvud pĂ„ en dunkudde med nymanglat örngott som luktar lavendel, och efter att njutit av orkestrerad musik sĂ„ sitter man dĂ€r Ă„ter (vad var det sa?) med Neil och hans akustiska gitarr och nickar. Han fortsĂ€tter kampen för att förbĂ€ttra miljön och stĂ€ller frĂ„gan ”Who’s gonna stand up?), skönt att det Ă€r musiker som tar debatterna och inte politikerna som inte tycks förstĂ„ vart det barkar
 Forever Young.

Billy Idol’s nya lĂ„t Postcard from the past Ă€r svĂ€ngig Rawk’n’rawl.

Martin Prahls nya album River Ocean Wide, Àr vÀldigt bra, och kommer att tilltala alla som gillar den popigare sidan av Rush. Rekommendationen Àr alltsÄ fortsatt: köp!

Nils-Ude ringde och berÀttade att han kallar sig för Nötkreatör (uppfödare av kor) i telefonkatalogen.