Kära läsare: Pink Floyd har sannerligen aldrig gjort mig glad och knarkromantik har aldrig varit min avdelning, och det var bandets fel att jag började röka, så här gick det till: som ett litet oskyldigt gossebarn stod jag och tjuvlyssnade på de riktigt stora och tuffa pojkarna som körde moped och luktade Brut 33, kopplingsvajer, fimp och fuktig labrador, när de stod och snackade om en skiva där någon sprang omkring och jagade en fluga och de var rörande överrens om att det var ett mästerverk och lät storartat sensationellt i stereo om man hade rökt. Efter att ha blivit invigd i denna hemlighet kastade jag mig upp på min låghjuling, trampade hem och tömde spargrisen på 12, 25, och begav mig i väg till närmsta skivbutik som var Hasses Radio & TV i Simrishamn och rotade i skivbacken (singularis, alltså) och köpte The Wall, trots att det inte var den jag skulle ha. Hasse blev som alltid när han gjorde affärer, svettig, och övertygade mig därefter om att skivan jag skulle ha var Ummagumma (hur han nu kunde inneha denna kunskapen?) och att denne skulle komma nästa vecka. Så sa han nämligen alltid om skivorna som han inte hade hemma – att de skulle komma nästa vecka. Med dubbeln under armen cyklade jag hem, spelade in den på kassettband och laddade min Walkman och cyklade ner till hamnkiosken och sneglade på tidningen Piff i fickformat, köpte en paket Blend Menthol, satte mig med dunkande hjärta ner bakom hamnkiosken, tog upp en cigarett drog in och väntade på att någonting skulle hända – vad som helst. Men det dök aldrig upp några flygande grisar eller något ditåt, däremot flög dörren till herrtoaletten upp och ut kom en gubbe med röd näsa och containerlook som noterade mig och satte kurs mot mig, Bornholm, Polen eller framtiden, och lade armen om mina axlar och frågade: ”Öörrgghh, ha e’ed de du rögar fårr nudd?”. Det är menthol, sade jag lite tufft. Han skrattade högt och sa att om jag försökte bli hög så kunde jag lukta på hans fisar istället! Men han visst vad han snackade om, för inte hade jag blivit längre (!) så jag sprang i gång min låghjuling med färglada borstar runt navet, och styrde hemåt. Väl hemma lade jag på skivan, riktade högtalarna och satte mig i mitten med benen i kors och rökte mig rävröd i nyllet. Efter 14 cigaretter gick jag rejält illamående och lade mig. Förra veckan kom deras sista album The Endless River, som är en hyllning till Rick Wright som gick bort i cancer 2008 och är därmed för honom ungefär vad Wish you were here var för Syd Barret. Det är maffigt och – faktiskt – bitvis riktigt bra och det känns aldrig som om materialet är mikrovågad skåpmat från The Division Bell. Jag gillar David Gilmours gitarr och han är en mästare på att spela långa, utdragna och kontemplativa toner i sina solon (hans solo på On The Turning away, är nog fortfarande mitt favoritsolo). The Endless River har bara ett spår med sång, men skivan är likafullt fascinerande trots den vokala frånvaron. Om detta är slutet – vilket det mesta tyder på – är det inget album de behöver skämmas över.
