KĂ€ra lĂ€sare: Pink Floyd har sannerligen aldrig gjort mig glad och knarkromantik har aldrig varit min avdelning, och det var bandets fel att jag började röka, sĂ„ hĂ€r gick det till: som ett litet oskyldigt gossebarn stod jag och tjuvlyssnade pĂ„ de riktigt stora och tuffa pojkarna som körde moped och luktade Brut 33, kopplingsvajer, fimp och fuktig labrador, nĂ€r de stod och snackade om en skiva dĂ€r nĂ„gon sprang omkring och jagade en fluga och de var rörande överrens om att det var ett mĂ€sterverk och lĂ€t storartat sensationellt i stereo om man hade rökt. Efter att ha blivit invigd i denna hemlighet kastade jag mig upp pĂ„ min lĂ„ghjuling, trampade hem och tömde spargrisen pĂ„ 12, 25, och begav mig i vĂ€g till nĂ€rmsta skivbutik som var Hasses Radio & TV i Simrishamn och rotade i skivbacken (singularis, alltsĂ„) och köpte The Wall, trots att det inte var den jag skulle ha. Hasse blev som alltid nĂ€r han gjorde affĂ€rer, svettig, och övertygade mig dĂ€refter om att skivan jag skulle ha var Ummagumma (hur han nu kunde inneha denna kunskapen?) och att denne skulle komma nĂ€sta vecka. SĂ„ sa han nĂ€mligen alltid om skivorna som han inte hade hemma â att de skulle komma nĂ€sta vecka. Med dubbeln under armen cyklade jag hem, spelade in den pĂ„ kassettband och laddade min Walkman och cyklade ner till hamnkiosken och sneglade pĂ„ tidningen Piff i fickformat, köpte en paket Blend Menthol, satte mig med dunkande hjĂ€rta ner bakom hamnkiosken, tog upp en cigarett drog in och vĂ€ntade pĂ„ att nĂ„gonting skulle hĂ€nda â vad som helst. Men det dök aldrig upp nĂ„gra flygande grisar eller nĂ„got ditĂ„t, dĂ€remot flög dörren till herrtoaletten upp och ut kom en gubbe med röd nĂ€sa och containerlook som noterade mig och satte kurs mot mig, Bornholm, Polen eller framtiden, och lade armen om mina axlar och frĂ„gade: âĂörrgghh, ha eâed de du rögar fĂ„rr nudd?â. Det Ă€r menthol, sade jag lite tufft. Han skrattade högt och sa att om jag försökte bli hög sĂ„ kunde jag lukta pĂ„ hans fisar istĂ€llet! Men han visst vad han snackade om, för inte hade jag blivit lĂ€ngre (!) sĂ„ jag sprang i gĂ„ng min lĂ„ghjuling med fĂ€rglada borstar runt navet, och styrde hemĂ„t. VĂ€l hemma lade jag pĂ„ skivan, riktade högtalarna och satte mig i mitten med benen i kors och rökte mig rĂ€vröd i nyllet. Efter 14 cigaretter gick jag rejĂ€lt illamĂ„ende och lade mig. Förra veckan kom deras sista album The Endless River, som Ă€r en hyllning till Rick Wright som gick bort i cancer 2008 och Ă€r dĂ€rmed för honom ungefĂ€r vad Wish you were here var för Syd Barret. Det Ă€r maffigt och â faktiskt â bitvis riktigt bra och det kĂ€nns aldrig som om materialet Ă€r mikrovĂ„gad skĂ„pmat frĂ„n The Division Bell. Jag gillar David Gilmours gitarr och han Ă€r en mĂ€stare pĂ„ att spela lĂ„nga, utdragna och kontemplativa toner i sina solon (hans solo pĂ„ On The Turning away, Ă€r nog fortfarande mitt favoritsolo). The Endless River har bara ett spĂ„r med sĂ„ng, men skivan Ă€r likafullt fascinerande trots den vokala frĂ„nvaron. Om detta Ă€r slutet â vilket det mesta tyder pĂ„ â Ă€r det inget album de behöver skĂ€mmas över.
Monday February 18th 2019
![]() För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...] |
![]() ![]() |