Friday September 22nd 2017
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

The man with the golden arm

Det finns ett otal historier om batterister som nĂ€stan uteslutande handlar om hur dumma de Ă€r. Jag gillar inte den typen av historier – kanske har detta nĂ„gonting att göra med det faktum jag sjĂ€lv slagits med pinnar pĂ„ skinn, vad tror ni sjĂ€lva? Dock: Alla batterister passar inte i alla band, ett lysande exempel (det finns naturligtvis hur mĂ„nga som helst, exempel alltsĂ„, men jag vĂ€ljer just detta i dag) pĂ„ fel man bakom fel kaggar Ă€r Dire Straits, dĂ„ Knopfler lĂ€t sĂ„gebocken Terry Williams – som enligt mitt sĂ€tt att höra pĂ„ saken var alldeles för yvig med stockarna för bandets musik – eftertrĂ€da Pick Withers, som hade ett subtilt finlir med knopparna i Dire Straits, och som fixade ett sparsmakat svĂ€ng; jag vet, jag vet, JAG VET, men det var bara ett exempel, Helge! Precis som i sĂ„ mĂ„nga andra fall handlar det om rĂ€tt man/kvinna, pĂ„ rĂ€tt plats! Carmine Appice har bildat skola för batterister över hela vĂ€rlden. Han Ă€r en hyllning till trumpinnen. Han tar plats bakom sitt set, sitter som en hĂ€rförare pĂ„ pallen och behĂ€rskar sitt yrke till fullo, vispar sockerkaka, virvlar sĂ„ att det lĂ„ter som persienner som rasslar i vinden, har ett stenhĂ„rt beat men har Ă€ven förĂ€rats med att spela pĂ„ ett charmigt/larmigt/skramligt vis som en gĂ„ng i tiden Kenny Jones i Faces var sĂ„ vass pĂ„. Jag uppskattar med andra ord alltsĂ„, batterister som inte enbart försöker att banka skiten ur sina trummor.

Carmine kommer frÄn en trumspelande familj som producerat tvÄ superstjÀrnor, Carmine och hans broder Vinny. Min första frÄga blir oundvikligen:

NÄ Carmine, vad har Jim Reeves gamla lÄt Distant Drums betytt för dig?

– Jag har faktiskt aldrig hört den lĂ„ten!

Va? NÀhÀ, det var som fan! Du har ju ett speciellt sound, kan du beskriva det?

–     Det Ă€r ett hĂ„rdhĂ€nt och melodiskt sound. Jag försöker ge lĂ„tarna en behövlig dos intensitet. Jag brukar kalla min stil för Heavy R’n’B Rock!

StÀmmer det att du fixade trummor till John Bonham, och att han var inspirerad av dig och din spelstil?

–    Ja, det gör det. NĂ€r vi tog med Led Zeppelin pĂ„ deras första turnĂ© sĂ„ sĂ„g han min spelstil och, framför allt, mitt enorma trumset som med den tidens mĂ„tt var ett mĂ€ktigt bygge. Han studerade mig ingĂ„ende varje spelning och avslöjade faktiskt senare att jag var en av hans förebilder. Men pĂ„ den tiden dĂ„ vi turnerade ihop var Zeppelin och Bonham helt okĂ€nda. Sedermera har han av högst naturliga skĂ€l blivit en förebild för mĂ„nga och rankas som en av de absolut frĂ€msta trumslagarna genom tiderna. Vi har varit vĂ€nner under alla Ă„r.

Han synkoperade, höll jag pÄ att skriva, kopierade Àven din spelstil pÄ baskaggen!?

– Ja, jag gjorde en triplett i en Vanilla Fudge-lĂ„t som han kopierade och la in i deras Good Times Bad Times. NĂ€r jag vid ett senare tillfĂ€lle trĂ€ffade honom och vi snackade om teknik sĂ„ sa han att han hört mig spela pĂ„ det viset. Men det var bara nĂ„gonting som jag rĂ„kade spela pĂ„ Fudge-lĂ„ten och inte sjĂ€lv var riktigt medveten om förrĂ€n John pĂ„pekade det! SĂ„ det var intressant information för mig, att han tog den och gjorde samma sak pĂ„ sin bastrumma!

LÄtom oss tala om gong. Du var den första batteristen som anvÀnde en stor gong, och omedelbart efter det skulle alla trumslagare ha en gong pÄ scenen. Fick du gong-credit?

– Nej, inte i nĂ„gon större utstrĂ€ckning! Den första gongen jag hade hĂ€ngde pĂ„ ett litet oansenligt och rangligt stativ av notstĂ€llskaraktĂ€r, som bara ett fĂ„tal lade mĂ€rke till. Men nĂ€r jag hade fixat en Ludwig-deal till John Bonham – vilket Ă€ven innefattade ett cymbal-deal med Paiste cymbaler, som tillverkade en intelligent konstruktion till stĂ€ll för dessa stora schabrak – smĂ€llde han upp den bakom trumsetet. Eftersom Bonham var engelsman och bodde i Storbritannien, sĂ„ fick han sin innan jag fick min. Jag befann mig i USA, och kommunikationen mellan USA och Storbritannien pĂ„ den tiden var ganska dĂ„lig. SĂ„ det var mĂ„nga som trodde att han hade gong först eftersom den var sĂ„ synlig pĂ„ den stora stĂ€llningen. Jag fick min stora stĂ€llning direkt efter, men hans syntes först, och ansĂ„gs dĂ€rmed ocksĂ„ ha varit först. I Vanilla Fudge hade jag dessutom rörformiga klockor och en puka.

Du fick tji-gong alltsÄ. Din stil har pÄverkat mÄnga batterister, blir du nÄgonsin trött pÄ att spela?

– Nej, dĂ€remot hĂ€nder det att jag blir trött pĂ„ mitt eget spel. Men jag Ă€r glad över att jag har pĂ„verkat sĂ„ mĂ„nga trummisar. Jag försöker stĂ€ndigt hitta ny inspiration för mitt eget spelande. I december opererade jag min axel. Jag Ă€r inte helt och hĂ„llet Ă„terstĂ€lld, utan koncentrerar mig just nu pĂ„ att komma tillbaka till min normala nivĂ„. Jag Ă€r lite begrĂ€nsad i mitt spel för tillfĂ€llet, vilket suger
 Mitt rĂ„d till yngre trummisar Ă€r att hĂ„lla sina cymbaler pĂ„ lĂ„g höjd för att undvika den hĂ€r typen av skada!

–  Du spelar ofta med andra fantastiska musiker, Ă€r det nĂ„got band som skulle vara ”en utmaning” för dig att kliva in pĂ„ trummor till?

– En bra frĂ„ga! Kanske Jeff Becks musik eller Led Zep eller nĂ„got som innehĂ„ller lika delar jazz, rock och funk. Även Tower of Power skulle vara en utmaning.

Du turnerade med Hendrix, nÄgot roligt trumminne frÄn den tiden?

–    Jag anvĂ€nde en uppsĂ€ttning fender-förstĂ€rkare som trumförstĂ€rkare, och Mitch Mitchell Ă€lskade det. Jag hade mitt stora lönn-set, och Mitch hade ocksĂ„ ett set som var tillverkat av lönn. Efter att han stĂ„tt och lyssnat pĂ„ mitt sound och sett hur mina förstĂ€rkare fungerade sĂ„ kunde han till slut inte hĂ„lla sig utan frĂ„gade mig om han fick lov att anvĂ€nda mina MPS att köra sitt trumljud genom. SjĂ€lvklart fick han lĂ„na dem. Det Ă€r ett trevligt minne av en fantastisk tid, och en fantastisk person. Vi anvĂ€nde fem Shute-mikrofoner och dubbla Fender Showman!

– NĂ€r var senaste gĂ„ngen du lyssnade pĂ„ ett trumsolo?

– Haha. Just nu Ă€r jag ute pĂ„ War Drum Tour tillsammans med min bror Vinny, sĂ„ jag lyssnar pĂ„ trumsolon varje kvĂ€ll


Kan du egentligen Àta utan att trumma med gaffel och kniv?

–    Du, det beror helt och hĂ„llet pĂ„ hur lĂ„ng tid det tar att fĂ„ in maten


Ser du nÄgon yngre trummis som pÄminner om dig sjÀlv?

– Tja, det fĂ„r vĂ€l bli nĂ„gon som spelar hĂ„rt med snabba bastrummor. Jag minns att jag sĂ„g The Rev, och han pĂ„minde om mig med sin tyngd, virvlar och stil.

Hur ofta berÀttar andra trummisar för dig att du pÄverkat dem?

– I princip varje gĂ„ng jag stöter pĂ„ en trummis pĂ„ gatan. SĂ„ jag fĂ„r nog sĂ€ga att det sker ganska ofta.

Vad Àr det för skillnad mellan att var studiobatterist och att vara batterist i ett band?

– En studiobatterist kan spela 2-3 sorters musik varje dag. Man mĂ„ste kunna spela all sorts musik. Man gĂ„r in i en studio, fĂ„r ett gĂ€ng noter och spelar mekaniskt det som stĂ„r pĂ„ notbladen, punkt. En trummis i ett band dĂ€remot, behöver bara kunna spela bandets musik. Dessutom sĂ„ gĂ„r studiobatterister och lĂ€gger sig betydligt tidigare Ă€n vad batterister i ett band gör
!

Ser du dig sjÀlv i Animal (The Muppet Show)?

– Ja, jag hörde först talas om Animal genom att ett fan berĂ€ttade att Animal sĂ„g ut precis som jag. Trummorna, hĂ„ret och sĂ„ vidare. Jag kontaktade Mupparna och sade att jag ville utmana Animal pĂ„ en trumduell. De Ă€lskade min idĂ© och anvĂ€nde Buddy Rich i stĂ€llet för mig! Ha ha!

NĂ€r du lyssnar pĂ„ inspelningar, kan du dĂ„ tĂ€nka: ”Fan vad bra det lĂ„ter”?

–  Ja, ibland, framför allt dĂ„ pĂ„ gamla inspelningar. Sist jag tĂ€nkte sĂ„ var nĂ€r jag lyssnade pĂ„ min gamla soloplatta frĂ„n 1973 med Beck och Bogart.

Du Àr kÀnd som batterist, men inte lika kÀnd som lÄtskrivare!

– Nej, men jag har Ă€ndĂ„ skrivit, och varit inblandad i, över 120 lĂ„tar genom Ă„ren.

Du skrev Do You Think I’m Sexy och Young Turks tillsammans med Rod Stewart. Hur var din relation med Mr Stewart pĂ„ den tiden?

– Rod var en bra kille och lĂ€tt att jobba med. Han berĂ€ttade bara för bandet vilken typ av lĂ„t han letade efter och dĂ€refter utgick vi frĂ„n hans önskemĂ„l nĂ€r vi skrev. Sen valde han ut de lĂ„tar han gillade och jag hade tur att han gillade mina lĂ„tar.

Är ni fortfarande vĂ€nner?

– Ja. Men vi befinner oss pĂ„ olika nivĂ„er i musikbranschen.

Varför inte slÄ honom en signal, han skulle verkligen behöva lite tryck i kompet, sÄ han inte dammar igen.

–    Jag hĂ„ller med, och faktum Ă€r att jag nĂ€mnde detta för min bror i gĂ„r! Jag tror det vore inspirerande för Rod att Ă„terigen sjunga med ett riktig rockband, liknande den typen han lirade tillsammans med pĂ„ 70-talet.

King Kobra lÄter 70-tal.

–    Ja, det var vĂ€ldig kul att lira in den nya plattan. Having a Good Time Ă€r i samma stil som Hot Legs. Vi spelade röjigt och lite löst med svĂ€ng.

Ballad of Johnny Rod verkar vara inspirerad av Hot For the Teacher?

–    Nej, nej, nej. Hot For the Teacher var inspirerad av nĂ„gon av mina lĂ„tar som jag gjorde i mitt gamla band Cactus, som i sin tur Van Halen blev inspirerade av.

Lars Yngve