Monday December 11th 2017
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Days like these


Lars Yngve

Vissa dagar blir man sÄ förbannad pÄ sig sjÀlv att man liksom bara fÄr lust till att borra ett litet hÄl i bilens ena sidoruta och dÀrefter fylla hela kupén med byggskum, men det vore ju vÀldigt dumt, eller hur? Och det gör ju inte tillrÀckligt ont att slÄ sig sjÀlv pÄ truten (inte den uppstoppade!) heller. Varför denna aggressivitet frÄn undertecknad, undrar ni?

Jo, jag har legat rejĂ€lt nedbĂ€ddad med vinterkrĂ€ksjuka och detta kan ju fĂ„ den mest sansade person att bete sig irrationellt i handling och tanke. En natt vaknade jag av att jag hörde röster – inte i mitt huvud, men vĂ€l ute pĂ„ gĂ„rden. Jag stegade fram till fönstret för att beskĂ„da vad som stod pĂ„. Jag hade besök av tjuvar pĂ„ tomten. Detta var jag helt sĂ€ker pĂ„ eftersom jag inte hade nĂ„got avtal med hemsjukvĂ„rdens nattpersonal och ej heller hade avtalat med nĂ„gon i min bekantskapskrets att de skulle komma och lĂ„na tvĂ„ lĂ„sta cyklar av mig kl 03.17 pĂ„ natten, med uppdragna huvor.

Iförd enbart kalsonger flĂ€kte jag upp fönstret och vrĂ„lade med en grizzlybjörns styrka: ”Va i helvete hĂ„ller ni pĂ„ med? Se till att slĂ€ppa cyklarna annars jĂ€vlaranamma”, vilket var det mest hotfulla jag kunde komma pĂ„ i detta töcken kl 03.19! Ja, nĂ€r man ligger och sussar riktigt gott, gotti gottgott, som sir VĂ€s i tecknade Robin Hood, iförd knasluva, omstoppad som en kĂ„ldolme, sĂ„ blir det ju gĂ€rna lite knasigt nĂ€r man vaknar i natten och plötsligt mĂ„ste försvara sina Ă€godelar. Tjuvarna blev sĂ„ förvĂ„nade att de, om inte sket i byxorna, sĂ„ i alla fall omedelbart slĂ€ppte cyklarna och försvann ut i mörkret. Jag hoppade i nĂ€rmsta plagg – vill med hĂ€nsyn till kĂ€nsliga lĂ€sare helst inte gĂ„ in pĂ„ vad det var för nĂ„got, men sĂ„ hĂ€r i efterhand kan jag berĂ€tta att jag inte riktigt kommer till min rĂ€tt iförd röd BH! – for ut med mitt stekjĂ€rn, som bara lĂ€ngtade efter att fĂ„ skaka hand med tjuvarnas hakor, i högsta hugg. Och min mormors gamla stekjĂ€rn pĂ„ fyra kilo i gjutjĂ€rn vill ingen, eller Ă„tminstone vĂ€ldigt fĂ„, tjuvar eller hederliga, som man sĂ€ger: Opp Ă„ nicka, sockerdricka, i. Jag hĂ€mtade hem cyklarna igen. Och nattsömnen
 ja, det blev mĂ„nga fĂ„r över staketet den natten.

PÄ morgonen, nÀr jag vÀl lyckats somna, vaknade jag med ett ryck och insÄg att jag glömt att flytta bilen till rÀtt sida pÄ datumparkeringen; det Àr en av sakerna som Àr lite besvÀrliga att sköta nÀr man Àr sjuk. Jag fick naturligtvis parkeringsböter, vad annars?

Jag tycker det Ă€r bra att samhĂ€llet markerar att de inte pĂ„ nĂ„got som helst vis, under nĂ„gra som helst omstĂ€ndigheter, tillĂ„ter att folk parkerar pĂ„ fel sida – trots att de nu ligger sjuka. NĂ€ anstĂ€ll istĂ€llet fler parkeringsvakter och lĂ„t al-Qaida utbilda dem. HĂ„rt ska sĂ€ttas mot hĂ„rt. Felparkerare Ă€r usla krĂ€k!

NĂ€r jag sĂ„ Ă„ter lĂ„g i sĂ€ngen och ilskan hade gĂ„tt ner nĂ„gra grader, intalade jag mig sjĂ€lv att jag ju trots allt ska vara glad och tacksam över att jag slipper ögonbindel, flygas till Cuba, fĂ„ orange overall – som jag för övrigt med glĂ€dje hade burit under min nattliga rĂ€d istĂ€llet för
 ja, ni vet! – och tvingas ligga pĂ„ en smutsig madrass i en isoleringscell.

Jag slumrade till en stund och nĂ€r jag senare pĂ„ dagen vaknade hade jag böteslappen fĂ€rskt i minne, varpĂ„ kvicksilvret pĂ„ ilskans termometer steg igen. Jag for upp. I hallen stod en ”felparkerad” vĂ€ska i vĂ€gen, vilken jag naturligtvis impulsivt sĂ„g som ett bra objekt att avreagera mig pĂ„. Jag borde förstĂ„s ha lappat till en tegelsten, men dĂ„ jag inte hade nĂ„gon tillhands, utdelade jag en tĂ„fis sĂ„ att vĂ€skan for ivĂ€g i vad jag uppfattade som slowmotion. Under vĂ€skans korta fĂ€rd hann jag bita pĂ„ samtliga naglar, fĂ„ svarta ringar runt ögonen, Scooby Doo-springa i luften och vrĂ„la mögtocke, eftersom jag i samma ögonblick som sparken utdelades insĂ„g resultatet av min impuls. HalvvĂ€gs mot mĂ„let accelererade vĂ€skan och tycktes sprĂ€nga ljudvallen, och mĂ„let utgjordes av en vĂ€ldigt gammal, vĂ€ldigt fin och naturligtvis helt oersĂ€ttlig slĂ€ktvas.

Innan â€Ă„skvĂ€dret” brakade lös sprang jag upp och slĂ€ngde igen dörren till sovrummet, drog ner persiennerna, lurade sĂ€ngen och kröp in under den, blundade och lĂ„g tyst som en mus och hörde mitt hjĂ€rta bulta. I nĂ€sta ögonblick rycktes dörren upp och nĂ„gon vĂ€ldigt arg person i min nĂ€rhet kallade pĂ„ mig. Jag lĂ„g tyst och sĂ„g dennes fötter vandra runt i rummet utan att jag gav mig till kĂ€nna. NĂ€r vindstyrkan hade avtagit kröp jag upp i min sĂ€ng igen och somnade pĂ„ nytt.

NĂ€r jag vaknade morgonen dĂ€rpĂ„ stod bilen pĂ„ fel sida
 Jag beslöt mig för att ge fullstĂ€ndigt fan i om det blivit nya parkeringsböter, och tog ett beslut om att sĂ€lja min bil. Ja, jag har ju fortfarande min cykel kvar!

Lars Yngve