Kära läsare, det känns faktiskt som om delar av vår civilisation är på väg utför en allt brantare uppförsbacke. Jag borde skriva något kul, men det är mycket nu, faktiskt för mycket för att jag i denna stund ska kunna känna någon sorts glädje av att skriva något kul för att roa mig själv och förhoppningsvis er också. Vi får istället, denna dag som i dag, tala om något så allvarligt som satir. Och i brist på statistik tänkte jag använda mig själv som exempel på medelbegåvad svensk, född på 1960-talet. Det är inte bara relevant, det är också billigt. Kan jag göra så? Bra. ”Satir och humor, kan det vara farligt?”, hörde jag någon undra långt bak i klassen. Absolut kan det vara det, i fel sammanhang, och riktat mot någon som missuppfattat det mesta här i livet, rent av livsfarligt. Finns det något fenomen i världen som är på en gång totalt meningslöst och enormt betydelsefullt? Ja! Jag tänker på Religion. Det får bli ämnet i dag.

”Men, är inte satir och humor samma sak?”, undrar plötsligt klassens ordningsman. Nej, det är inte riktigt samma sak! Låt mig förklara: Satir är en vass form av humor, ibland smått elak, det är liksom själva kännetecknet på den typen av humor, därav benämningen satir, you know (nu har vi ju inte engelska, jag vet, men man vill ju liksom hänga med i språkets utveckling, if you know what i mean!). Humor är bara kul medan satir kan uppröra någon med snedvriden syn på, säg, en viss form av religion, och som därmed måste ”hämnas”, helst på hela världen, eller åtminstone på dem som har oturen av att befinna sig på fel ställe på fel tidpunkt. ”VA?” (suckar hela klassen frågande). Jo, faktiskt. ”Men hur kan det tolkas på detta viset?”, frågar alla snälla och vattenkammade elever kyrkokörsvackert? Det har jag dessvärre inget bra svar på, tvärtom: för varje år som går så tycker jag att det blir stolligare och stolligare. Men, om i frågar mig, och det gör ni väl? (Tystnad…). Någon? Kom igen nu! Olle suckar högt: ”Palla”.   Tack för din fina synpunkt Olle. Jo, man skulle kunna säga att religion är ett skämt, åtminstone med tanke på hur många stollar som följer den. Det finns en, tycker jag, ganska rolig film som belyser denna typ av missuppfattning på ett humoristiskt sätt som heter Life of Brian, den kan ni gärna titta på i vuxet sällskap. ”När är det rast?”, undrar Lisa. Om en stund, om en stund. Vart var jag nu? Jo, vad jag menar är att just denna situation, och det mesta i den filmen, belyser en del av problematiken med religion.

”Riiiiiiiing”. Nu är det rast, vi får fortsätta resonera efter rasten…

Så, är alla inne? Bra, då fortsätter vi:

Det där med religion och tro är knepiga saker. Personligen har jag ingenting emot att folk tror på, ja, vad de nu tror på, så länge de inte skadar andra människor. Folk får tro på precis vad de vill, själv har jag en gång i tiden, och inte för allt för länge sedan (julafton 2014, senast), trott på tomten. Problemet är ju inte själva religionen, nej nej, problemet är de så kallade fundamentalisterna, terroristerna, det vill säga, personer som man inte kan tala till rätta utan som med glädje beväpnar sig och tejpar fast bomber runt kroppen och springer in i folksamlingar för att ta livet av sig själv och så många som möjligt i sin omgivning? Men detta har ingenting med religion att göra, detta är renodlad galenskap. Jag funderar på filmen A Clockwork Orange som faktiskt väcker frågor om hur långt det är försvarbart att inskränka människors fria vilja för att få dem att passa in i samhället.

Jag undrar vad som hänt med den så kallat, gyllene regeln, den som ska förena religionerna:

”Gör inte mot andra, det som inte ni vill att de ska göra mot er. Gör mot andra som ni vill att de ska göra mot er!”.

En annan klok man som hette Frank Zappa, ställde frågan: ”Does humor belong in music?”. Svaret på frågan är den samma då som nu: Humor belongs överallt och i alla sammanhang.

För att återknyta till det där med att använda mig själv som exempel har jag härmed kommit fram till följande: Jag är medlem i svenska kyrkan, döpt, konfirmerad, gift och kommer att hålla, när den tiden kommer, begravningsceremonin i kyrkan, bra, då har vi klarat av detta. Men det har absolut ingenting att göra med att jag tror att det finns någon Gud uppe i himlen eller att Gud skapade människan, hallå: evolutionen! Jag hoppas att min inställning inte gör mig till en sämre människa, men jag kan bara inte tro på någonting som så många gömmer ondskefulla handlingar bakom och som orsakar så mycket lidande och ondska helt i onödan runt om i världen? Lev livet, skratta, var glada, ifråga sätt, argumentera, kämpa- och stå upp för era åsikter, men respektera andra, det är min religion. Je suis Charlie…