Tuesday June 27th 2017
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

VÀrldens Ànde


Lars Yngve

Frisk luft, god syreupptagning och en lokalbedövande vacker utsikt har en förmĂ„ga att leda till insikt, före- och eftertanke, vilket mycket vĂ€l kan vara skillnaden mellan miss- och lyckad. Men, det Ă€r inte alltid den fungerar, utsikten alltsĂ„, ibland kĂ€nner jag mig precis som sĂ„ mĂ„nga andra, dĂ„ och dĂ„ miss- och lyckad. DĂ„ Ă€r det bra att ha ett stĂ€lle att dra sig tillbaka till för att ladda batterierna pĂ„ en stund. Vissa söker tröst i religion, andra förlitar sig pĂ„ övernaturligheter, sjĂ€lv tror jag inte pĂ„ nĂ„gonting förrĂ€n jag sjĂ€lv sett det med egna ögon, och inte trodde jag, förrĂ€n jag fick se det, att det fanns ett stĂ€lle jag skulle kunna sitta försjunken i tankar pĂ„ De vises sten vid vattenbrynet vid VĂ€rldens Ă€nde. Det Ă€r bara till att koppla upp hjĂ€rnan och tanka ner tankarna: knasiga, obegripliga, svĂ„rförstĂ„eliga, vardagliga, roliga och sorgliga, alla vill jag avhandla, och bĂ€st av allt, tankar Ă€r demokratiska i den meningen att den ena aldrig utesluter den andre. Det finns sĂ„ mĂ„nga tankar att tĂ€nka, hur ska jag hinna tĂ€nka dem alla? Insikten om att tankarna Ă€r oĂ€ndliga, precis som himlen, och till viss del Ă€ven havet – Ă€ven om havet inte Ă€r oĂ€ndligt sĂ„ Ă€r det i alla fall sĂ„ pass stort att det tĂ€cker 71 % av jordens yta, och Ă€r dĂ€rmed kvalificerad till en nĂ€stan-oĂ€ndlig-tanke – och för att kunna tĂ€nka klart och skingra eventuella orosmoln, behöver Ă„tminstone jag rĂ€tt omgivning och en sten att sitta pĂ„. Det kĂ€nns mĂ€rkvĂ€rdig att sitta vid havskanten och blicka upp mot himlen och tĂ€nka pĂ„ att, oavsett hur lĂ„ngt ut i rymden man Ă€n beger sig, sĂ„ tar det aldrig slut (och sĂ„ upprepar jag just ordet aldrig, mĂ„nga gĂ„nger i följd i hopp om att jag nĂ„gonstans i min tankeverksamhet, dĂ„ och dĂ„ av min nĂ€rmaste omgivning kallad logikens Bermudatriangel, ska kunna inse detta faktum – men det gör jag aldrig?), det Ă€r oĂ€ndligt – och vart vi Ă€n befinner oss, sĂ„ Ă€r det som Dan Hylander sjunger i Vykort, vykort: â€Ă€ndĂ„ samma himmel överallt”. Den tanken ger perspektiv, krymper avstĂ„nd och ger en kĂ€nsla av samhörighet. Allt hĂ€nger ihop. Början och slut. HĂ€r gĂ„r den allmogeblĂ„ himmeln och det lokala havsblĂ„ havet in i varandra vid horisonten, och avseende bomullstuss-molnighet, temperatur, klarhet, luftfuktighet, vindhastighet, blĂ„ nyanser och atmosfĂ€risk turbulens, finns inget mer att önska, Ă„tminstone inte om man som jag, Ă€r stĂ€md i moll. Jag har hört folk pĂ„stĂ„ att horisonten ser likadan ut överallt, det Ă€r naturligtvis inte sant. Horisonten vid VĂ€rldens Ă€nde i Ystad liknar den smala, sista bildrutan pĂ„ morfars gamla rör-tv, som med ett klickande, och liksom svagt vakuumsugande brus, försvann strax innan bildrutan svartnade, nĂ€r den slĂ€cktes efter kvĂ€llens sena nyheter. Och sĂ„ har Ă„tminstone aldrig jag upplevt horisonten nĂ„gon annanstans! HĂ€r, vid vĂ€rldens Ă€nde i Ystad, börjar, eller slutar vĂ€rlden, lite beroende pĂ„ hur man ser pĂ„ saken, och framför allt pĂ„ vem man frĂ„gar. En möjlighet. Eller en omöjlighet.

TÀnker pÄ Kristina och Karl-Oskar, dÄ de med mÀsterfilmaren Jan Troells poetiska filmkamera begav sig ut pÄ okÀnda vatten, till ett okÀnt land, frÄn utvandrare till invandrare och nybyggare. SjÀlv har jag gjort den resan, dock inte lika lÄngt, och inte med bÄt. Jag tog rÀlsbussen frÄn Simrishamn och utvandrade till Ystad. Funderar pÄ hur min resa hade blivit som film filtrerad genom Troells poetiska blick pÄ den skakiga rÀlsbussen? Rent filmtekniskt, ett mÀsterverk naturligtvis, skÄdespelandet och manuset betydligt klenare! FrÄn en Ànde till en annan.

Vilken förmÄn att fÄ ha tillgÄng till denna underbara plats, gratislycka. Man fÄr dock vara beredd pÄ att ta skydd dÄ trutarna kommer förbiflygandes och lÀgger ut sina bombmattor med spillning.

Det Àr oftast bara jag och sÄ nÄgra gubbar/gummor som pysslar i sina intilliggande smÄ fiskebodar. En och annan anka som guppar i vattenbrynet som ett litet fjÀderprytt örlogsfartyg och sÄ familjen Svan som sköter sina dagliga bestyr. VÄgskvalp, tÄnglukt, tutandet frÄn fÀrjorna och LurblÄsarens utdragna stön med kopparvuvuzelan hörs pÄ avstÄnd och ger mig ro sinnet. Att resa Àr att leva pÄstod H C Andersen, jag undrar vad han hade upplevt pÄ fÀrjan mellan Ystad till Polen? Eller vid nÀrmare eftertanke tror jag inte han hade Äkt fÀrja utan helt enkelt valt att sitta kvar dÀr pÄ De vises sten pÄ slÀnten ned mot alltings början eller slut och luktat pÄ Ängorna frÄn fÀrjorna, för visst ska det lukta svavel vid vÀrldens Ànde, nÄgot annat vore onaturligt.