Text: Zinat Pirzadeh.
Hon styrde in bilen i full fart framför mig, som om jag vore en skurk tagen pÄ
bar gÀrning. NÀr min blick mötte hennes ilskna glödande ögon kÀnde jag mig
skyldig utan att veta varför. Jag tryckte soppÄsarna, som jag bar tÀtt intill
mig, mot kroppen utan att tÀnka pÄ att mina klÀder kunde bli smutsiga. Hon klev ut ur
bilen snabbt som en stuntman och sa till mig: Det hÀr sopnedkastet fÄr du inte
anvÀnda! Det tillhör bostadsrÀttsföreningen. Jag hörde mig sjÀlv svara med
darrande röst: Men, men jag bor ju i det röda huset …
”Aha, du Ă€r den som aldrig deltar i föreningens aktiviteter! SĂ„ det Ă€r
dĂ€rför jag inte kĂ€nner igen dig… NĂ„, om det Ă€r pĂ„ det viset sĂ„ fĂ„r du
vĂ€l kasta ditt skrĂ€p.”
Hon lÀmnade mig dÀr med skrÀpet i famnen, och det tog en stund innan jag
fattade vad det var som luktade sÄ illa.
Men en sak har jag lÀrt mig: vill man som invandrare veta om man har blivit
svensk sÄ finns det ingen större prövning Àn att vara medlem i en
bostadsrÀttsförening. Det Àr hÀr man tar tempen pÄ sin
integrationsförmÄga. För mig kÀndes det som att vara med i en sekt, vi hade
till och med en pastor, fast vÄr var som tur snÀllare Àn den i Knutby. Med
alla dessa gemensamma aktiviteter Àr det inte konstigt att man hÀr i landet
blir utbrÀnd, det dÀr Àr ju nÀstan en heltidssyssla. Dessutom finns det
alltid minst en spiontant i varje förening.
En tant som har koll pÄ precis nÀr man kommer hem, nÀr man gÄr ut igen, vem
man trÀffar och vad man Ät till middag igÄr. Jag misstÀnker att dom vill
klura ut hur en invandrare har tagit sig in i en bostadsrÀttsförening frÄn
socialbidragsmisÀren.
Att grannens katt utrÀttar sina behov i ens trÀdgÄrd Àr en sak, men att den
blir överkörd mitt framför ögonen pÄ en Àr en annan. Den sorgliga dagen
som grannens katt dog, av vad som jag misstÀnker var Ànnu en ungdom bakom
ratten utan körkort, kommer jag aldrig att glömma.
Men den stackars katten gjorde att jag blev tvungen att kliva ut ur skuggorna
och spela hjÀlte, jag var nÀmligen den enda som vÄgade lyfta upp den frÄn
gatan. KattÀgaren ville inte veta vad jag gjorde med den livlösa lilla
kroppen, bara hon slapp se den. För mig som har vuxit upp i kriget och vandrat
bland sÄ mÄnga döda, verkade ett litet kattlik inte sÄ farligt, Àven om jag
sjÀlv inte kunde lÄta bli att grÄta. Jag ringde djurskyddsföreningen för
att ta reda pÄ vad jag skulle göra med kroppen. Jag blev kopplad till en
trevlig dam som sa ”djurskyddsföreningen varsĂ„god”. ”Hej och hĂ„” sa jag, âvad
gör man med en svensk bondkatt som blivit pĂ„körd av en invandrare i Merca?â. I
och för sig var jag lite osÀker pÄ om det var en Merca eller BMW, för i
Rinkeby finns det nÀstan inga andra bilar. Förutom dÄ för enstaka svenska
volvoburna politiker pÄ röstfiske. Inga fördomar hÀr inte. BLINK, BLINK!
Djurskyddsföreningskyddstanten trodde att jag skojade, men hon fick snabbt
övertaget genom att i sin tur fÄr mig att tro att hon drev med mig, nÀr hon
med len röst erbjöd mig att ombesörja begravning av kattliket efter en
Kilobaserad taxa. Tanken pÄ den döda katten i djurskyddsföreningens
vĂ„gskĂ„lar gav mig kalla kĂ„rar. ”Det Ă€r vĂ€l ingen potatissĂ€ck det gĂ€ller”
sa jag. Sen Äkte jag ut i skogen och begravde den sjÀlv. Men frÄga mig inte
var, jag har sÄ dÄligt lokalsinne att det Àr ett mirakel varje gÄng jag
hittar hem efter jobbet.
Det har gÄtt ett tag sedan detta Àgde rum. Numera Àr jag bosatt i ett vanligt
hyreshus – tack och lov, och jag och den arga damen Ă€r KANSKE vĂ€nner.
Heja Sverige, Zinat heter jag!