Text: Zinat Pirzadeh.
Hon styrde in bilen i full fart framför mig, som om jag vore en skurk tagen på
bar gärning. När min blick mötte hennes ilskna glödande ögon kände jag mig
skyldig utan att veta varför. Jag tryckte soppåsarna, som jag bar tätt intill
mig, mot kroppen utan att tänka på att mina kläder kunde bli smutsiga. Hon klev ut ur
bilen snabbt som en stuntman och sa till mig: Det här sopnedkastet får du inte
använda! Det tillhör bostadsrättsföreningen. Jag hörde mig själv svara med
darrande röst: Men, men jag bor ju i det röda huset …
”Aha, du är den som aldrig deltar i föreningens aktiviteter! Så det är
därför jag inte känner igen dig… Nå, om det är på det viset så får du
väl kasta ditt skräp.”
Hon lämnade mig där med skräpet i famnen, och det tog en stund innan jag
fattade vad det var som luktade så illa.
Men en sak har jag lärt mig: vill man som invandrare veta om man har blivit
svensk så finns det ingen större prövning än att vara medlem i en
bostadsrättsförening. Det är här man tar tempen på sin
integrationsförmåga. För mig kändes det som att vara med i en sekt, vi hade
till och med en pastor, fast vår var som tur snällare än den i Knutby. Med
alla dessa gemensamma aktiviteter är det inte konstigt att man här i landet
blir utbränd, det där är ju nästan en heltidssyssla. Dessutom finns det
alltid minst en spiontant i varje förening.
En tant som har koll på precis när man kommer hem, när man går ut igen, vem
man träffar och vad man åt till middag igår. Jag misstänker att dom vill
klura ut hur en invandrare har tagit sig in i en bostadsrättsförening från
socialbidragsmisären.
Att grannens katt uträttar sina behov i ens trädgård är en sak, men att den
blir överkörd mitt framför ögonen på en är en annan. Den sorgliga dagen
som grannens katt dog, av vad som jag misstänker var ännu en ungdom bakom
ratten utan körkort, kommer jag aldrig att glömma.
Men den stackars katten gjorde att jag blev tvungen att kliva ut ur skuggorna
och spela hjälte, jag var nämligen den enda som vågade lyfta upp den från
gatan. Kattägaren ville inte veta vad jag gjorde med den livlösa lilla
kroppen, bara hon slapp se den. För mig som har vuxit upp i kriget och vandrat
bland så många döda, verkade ett litet kattlik inte så farligt, även om jag
själv inte kunde låta bli att gråta. Jag ringde djurskyddsföreningen för
att ta reda på vad jag skulle göra med kroppen. Jag blev kopplad till en
trevlig dam som sa ”djurskyddsföreningen varsågod”. ”Hej och hå” sa jag, ”vad
gör man med en svensk bondkatt som blivit påkörd av en invandrare i Merca?”. I
och för sig var jag lite osäker på om det var en Merca eller BMW, för i
Rinkeby finns det nästan inga andra bilar. Förutom då för enstaka svenska
volvoburna politiker på röstfiske. Inga fördomar här inte. BLINK, BLINK!
Djurskyddsföreningskyddstanten trodde att jag skojade, men hon fick snabbt
övertaget genom att i sin tur får mig att tro att hon drev med mig, när hon
med len röst erbjöd mig att ombesörja begravning av kattliket efter en
Kilobaserad taxa. Tanken på den döda katten i djurskyddsföreningens
vågskålar gav mig kalla kårar. ”Det är väl ingen potatissäck det gäller”
sa jag. Sen åkte jag ut i skogen och begravde den själv. Men fråga mig inte
var, jag har så dåligt lokalsinne att det är ett mirakel varje gång jag
hittar hem efter jobbet.
Det har gått ett tag sedan detta ägde rum. Numera är jag bosatt i ett vanligt
hyreshus – tack och lov, och jag och den arga damen är KANSKE vänner.
Heja Sverige, Zinat heter jag!
