Sunday May 28th 2017
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

BostadsrÀttsföreningen

Text: Zinat Pirzadeh.

Hon styrde in bilen i full fart framför mig, som om jag vore en skurk tagen pÄ

bar gÀrning. NÀr min blick mötte hennes ilskna glödande ögon kÀnde jag mig

skyldig utan att veta varför. Jag tryckte soppÄsarna, som jag bar tÀtt intill

mig, mot kroppen utan att tÀnka pÄ att mina klÀder kunde bli smutsiga. Hon klev ut ur

bilen snabbt som en stuntman och sa till mig: Det hÀr sopnedkastet fÄr du inte

anvÀnda! Det tillhör bostadsrÀttsföreningen. Jag hörde mig sjÀlv svara med

darrande röst: Men, men jag bor ju i det röda huset …

”Aha, du Ă€r den som aldrig deltar i föreningens aktiviteter! SĂ„ det Ă€r

dĂ€rför jag inte kĂ€nner igen dig… NĂ„, om det Ă€r pĂ„ det viset sĂ„ fĂ„r du

vĂ€l kasta ditt skrĂ€p.”

Hon lÀmnade mig dÀr med skrÀpet i famnen, och det tog en stund innan jag

fattade vad det var som luktade sÄ illa.

Men en sak har jag lÀrt mig: vill man som invandrare veta om man har blivit

svensk sÄ finns det ingen större prövning Àn att vara medlem i en

bostadsrÀttsförening. Det Àr hÀr man tar tempen pÄ sin

integrationsförmÄga. För mig kÀndes det som att vara med i en sekt, vi hade

till och med en pastor, fast vÄr var som tur snÀllare Àn den i Knutby. Med

alla dessa gemensamma aktiviteter Àr det inte konstigt att man hÀr i landet

blir utbrÀnd, det dÀr Àr ju nÀstan en heltidssyssla. Dessutom finns det

alltid minst en spiontant i varje förening.

En tant som har koll pÄ precis nÀr man kommer hem, nÀr man gÄr ut igen, vem

man trÀffar och vad man Ät till middag igÄr. Jag misstÀnker att dom vill

klura ut hur en invandrare har tagit sig in i en bostadsrÀttsförening frÄn

socialbidragsmisÀren.

Att grannens katt utrÀttar sina behov i ens trÀdgÄrd Àr en sak, men att den

blir överkörd mitt framför ögonen pÄ en Àr en annan. Den sorgliga dagen

som grannens katt dog, av vad som jag misstÀnker var Ànnu en ungdom bakom

ratten utan körkort, kommer jag aldrig att glömma.

Men den stackars katten gjorde att jag blev tvungen att kliva ut ur skuggorna

och spela hjÀlte, jag var nÀmligen den enda som vÄgade lyfta upp den frÄn

gatan. KattÀgaren ville inte veta vad jag gjorde med den livlösa lilla

kroppen, bara hon slapp se den. För mig som har vuxit upp i kriget och vandrat

bland sÄ mÄnga döda, verkade ett litet kattlik inte sÄ farligt, Àven om jag

sjÀlv inte kunde lÄta bli att grÄta. Jag ringde djurskyddsföreningen för

att ta reda pÄ vad jag skulle göra med kroppen. Jag blev kopplad till en

trevlig dam som sa ”djurskyddsföreningen varsĂ„god”. ”Hej och hĂ„” sa jag, ”vad

gör man med en svensk bondkatt som blivit pĂ„körd av en invandrare i Merca?”. I

och för sig var jag lite osÀker pÄ om det var en Merca eller BMW, för i

Rinkeby finns det nÀstan inga andra bilar. Förutom dÄ för enstaka svenska

volvoburna politiker pÄ röstfiske. Inga fördomar hÀr inte. BLINK, BLINK!

Djurskyddsföreningskyddstanten trodde att jag skojade, men hon fick snabbt

övertaget genom att i sin tur fÄr mig att tro att hon drev med mig, nÀr hon

med len röst erbjöd mig att ombesörja begravning av kattliket efter en

Kilobaserad taxa. Tanken pÄ den döda katten i djurskyddsföreningens

vĂ„gskĂ„lar gav mig kalla kĂ„rar. ”Det Ă€r vĂ€l ingen potatissĂ€ck det gĂ€ller”

sa jag. Sen Äkte jag ut i skogen och begravde den sjÀlv. Men frÄga mig inte

var, jag har sÄ dÄligt lokalsinne att det Àr ett mirakel varje gÄng jag

hittar hem efter jobbet.

Det har gÄtt ett tag sedan detta Àgde rum. Numera Àr jag bosatt i ett vanligt

hyreshus – tack och lov, och jag och den arga damen Ă€r KANSKE vĂ€nner.

Heja Sverige, Zinat heter jag!