Monday December 11th 2017
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Jag finns

lars och truten 2011

KĂ€ra lĂ€sare: Jag finns, alltsĂ„ kommer jag att ha funnits, eller? Lyssnade pĂ„ lĂ„ten Killed by Death med orkestern Motörhead; alltsĂ„ dödad av döden! Titeln fick mig att börja fundera pĂ„ vad jag kommer att bli ihĂ„gkommen för, eller kanske snarare pĂ„ vad jag vill bli ihĂ„gkommen för. Nej, förlĂ„t, jag Ă€ndrar mig igen till, vad jag hoppas pĂ„ att bli ihĂ„gkommen för! Ju Ă€ldre man blir ju mer inser man att man Ă€r pĂ„ vĂ€g bort mot nĂ„got, ingen vet vad, det Ă€r liksom ofrĂ„nkomligt, nedrĂ€kningen börjar den dagen man föds. Man lever sĂ„ att sĂ€ga bakĂ„t, tick-tack. Tiden gĂ„r. Ibland fort. Ibland sakta. Men alltid i samma tickande tempo. Det gĂ€ller alltsĂ„ att ta vara pĂ„ tiden och att anvĂ€nda den pĂ„ bĂ€sta vis. Man föds ensam – och dör ensam. Omdömet kommer efterĂ„t, i bĂ€sta fall lever man kvar i vissa folks minne, om ens det!
Man lĂ€ngtar större delen av livet: tills man fĂ„r sin första cykel, tills man slutar skolan, tills man fĂ„r ett jobb, tills man bildar familj, tills att favoritprogrammet ska börja pĂ„ tv, tills man kan gĂ„ och lĂ€gga sig, tills man gĂ„r i pension sĂ„ att man Ă€ntligen kan göra det dĂ€r som man lĂ€ngtat efter hela livet som Ă€r
 ja, vad dĂ„? I min lilla vĂ€rld av blommor funderar jag ibland pĂ„ att tĂ€nk om allt jag upplever som det pĂ„gĂ„ende livet, i sjĂ€lva verket Ă€r sĂ„dant som hĂ€nt för lĂ€nge sedan och att jag plötsligt vaknar upp som en rynkig gammal gubbe, sittandes i ett rum, stirrandes in i en vĂ€gg nĂ€r sköterskan skramlar med min pillerdosett, och att jag i sjĂ€lva verket bara slumrat och drömmer om det som hĂ€nt tidigare i mitt liv. Det Ă€r en konstig tanke!
Ibland fĂ„r man höra nĂ„gon beskriva en annan persons liv, med tvĂ„ meningar – i bĂ€sta fall, som en komprimerad ”Greatest hits” pĂ„ sĂ€g 75 Ă„rs leverne, i sĂ€msta fall förpassas personen bara ner i en ask som tillverkats i miljövĂ€nlig och bionedbrytbart material under en grĂ€stuva, och upphör att kanske lika bra det! Den enda man stör i ett sĂ„dant lĂ€ge Ă€r nĂ„gon felnavigerad mullvad. Jag vill inte tĂ€nka sĂ„dana tankar egentligen, men, eftersom man nu har haft turen av att fĂ„ ett liv sĂ„ Ă€r det ju ofrĂ„nkomligt att detta en dag kommer att upphöra, tack och hej leverpastej. DĂ„ kommer tanken om det vita arkivet, begravning och val av musik. Min gode vĂ€n Olle Ljungström har lovat – i hĂ€ndelse av att jag skulle ryckas bort frĂ„n jordelivet innan honom – att framföra ”Jag och min far”, i kyrkan. DĂ€refter ska de nĂ€rmast sörjande promenera ut ur kyrkan till tonerna av Erik Satie – GymnopĂ©die No.1. Snyft och farvĂ€l. Kaffe och en skĂ„l.
DÀrefter förvandlas minnet av mig till ett bleknande kort i ett dammigt album hos mina barn i en bortglömd lÄda nÄgonstans. Men kanske nÄgon gÄng under deras liv kan de för ett kort ögonblick minnas nÄgonting jag sagt eller gjort, och dra sig till minnes av att jag vÀrmde deras klÀder pÄ elementet pÄ vintern sÄ att de kunde ta pÄ sig dem varma och sköna nÀr de hoppade ur sina sÀngar, och kanske fÄ dem att le en stund Ät minnet. DÄ Àr jag nöjd. Det Àr sÄ man lever kvar. I minnet.
NĂ€, det hĂ€r var ingen rolig krönika att lĂ€sa, men jag kan trösta er med att den inte var speciellt rolig att skriva heller! Men det Ă€r inte meningen att allting ska vara roligt. För att pigga upp mig ringde jag till Nils-Ude som var lika upprörd han, och konstaterade uppgivet: ”Jau lejste i tiningen add storkarna e utrotningshotade. Di e ju en katta-strof. Åm storken fĂ„rrsvinnor sĂ„ dö ju mĂ€nniskoslĂ€kted ud
!”.
KĂ€ra Jagbok, jag har förlagt dig

Till sist: Ligg aldrig pÄ en som sparkar och krya pÄ er.