Sunday December 8th 2019
Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insåg att det var en inbjudan från [...]


Kategorier

Mamma… (Varför valde du aldrig mej?)

När du dog mamma, ristade din frånvaro så djupa sår i mitt hjärta att det alltid kommer blöda. De blåa ådrorna ringlar under ditt skinn. Du spetsar dom med nålen och det får din kropp att skaka. Hakan darrar och ögonen är vidöppna – men uttryckslösa. (DU) vill bara få giftet i dig. Käkarna tuggar och ingenting, eller någon finns för dej… annat än kanylen med rusmedlet. När du sitter där nu och skälver – har du glömt bort mej… Dina ögon så mörka och tårarna som rinner från det bottenlösa du bär inom dej, och varje gång jag såg dej ta det där giftet, brast nånting inom mej. Jag ville aldrig se dig sådär trasig, ville inte att någonting skulle göra dej illa, för varje gång du led mamma – led jag tusenfalt… Spår som du lämnar efter dej, gör djupa märken i min själ. Och jag skulle offra resten av hela mitt liv för en enda dag med dej mamma, en enda… Vill bara få känna doft, vill få känna din närhet.

Minns du när jag fick min allra första cykel. jag var så glad och du satte hjälmen på mitt huvud. Jag störtade ut skrattandes. Visade stolt upp min present för de andra barnen, men när jag skulle sätta mig på den föll jag av och skrapade knäna mot den hårda marken. Då tog du mej i famnen och kramade bort alla tårar, sen följde du med ut och höll i pakethållaren. Mina små fötter trampade runt pedalerna och munnen skrattade igen – så lycklig jag var när jag trodde att jag kunde cykla! Och minns du mamma när vi gjorde spår i den vita snön… när nästipparna var röda och fingrarna kalla men våra hjärtan… (dom) brann av glädje… Du sa att det fanns ett starkt band mellan oss, som inget avstånd kunde påverka. Ingen storm är så stark att den kan bryta ner våran kärlek. Du sa det och jag trodde dej – jag lutade min panna mot dina bröst och andades. Andades in dej – och din doft fick mitt hjärta att svämma över… Att tro.

Du lovade att skydda mej – jag ska alltid finnas för dej, sa du. Och höll om mej. Jag fick gråta i din famn och du sa att det som gör illa mej gör också illa dej.
Ändå valde du sprutor och spriten framför mej. Ragglande… Jag hittade dej liggandes i rännstenen. Trasig, sönderslagen och besudlad.  
Och när dina ögon såg på mej men inte kände igen.. när du spottade åt mej och bad mej fara åt helvete. När din blick vägrade erkänna mej, skrek mitt inre efter dej. Det gjorde så ont i mej att se dej så – att jag vände mej om och gick. Men inom mej slutade jag aldrig att hoppas att du en dag skulle komma tillbaka, och bli som du en gång varit…  
Att du skulle välja mej…
Du lovade mej mamma att skydda, att inget ont skulle få hända mej, ändå försvann du.
Förstod du inte då… att det var det som smärtade mest?
Förstod du inte då… att det var det som plågade värst?

(Varför valde du aldrig mej?)

Trots allt det hemska… Jag såg hur drogerna förstörde dej… Och jag såg dej förändras varje dag. Bli lite sjukare, försvinna längre och längre bort från mej… Trots det – valde jag en dag att lyfta samma spruta och föra den till min arm. Fyllde min kropp med samma gift – lät de belägra mej.
Sökte skydd hos nånting för att stå ut med smärtan som värkte inom.  
Det hål som uppstod varje gång du lämnade mej – då du slöt dina ögon och inte ville finnas…

Och du lovade att strö glittrande pärlemor runt om dej. Du kysste mina kinder och tröstade stilla. Ibland bäddade du omkring mej med din närhet och ömhet tills natten blev ljus och varm… och dessa gånger grät jag mig till söms, så till bredden fylld av tacksamhet att du fanns för mej. Att jag fick hålla din hand tills jag somnade. Du strök bort min sorg med dina magiska händer.

Titta på månen viskade du till mej en natt, för den där är samma här som där… och om du är lessen nån gång eller känner dej ensam – gör inte det. Jag finns alltid hos dej…

Sofia Rapp Johansson