Sunday December 8th 2019
Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insåg att det var en inbjudan från [...]


Kategorier

Stjärnor finns dom?

Text: Anna Järvinen

Samtidigt som jag ser dig lyfta blicken undrar jag om det kan vara av värde att jag sänker min. Ner ner under bordet, linoleum, kvalster, betong. Finns det en mysig vrå för mig där? Har jag äntligen pajat det här paradiset? Har jag äntligen fått det bevisat att inget är till för en vardag som min? Ja e verkligen ledsen för det här. Och förstår inget. Om du gör det, berätta för mig.

Jag gick på lina nej trottoarkant och föreställde mig asfalten tvåhundra meter ner. Självsäkra steg, rasande fart.

Det är så svårt att tala utan att krossa. Jag försökte men trampade herregud på glas! Hur var det tänkt att med djupröd blödande fot ens jag skulle kunna fortsätta? Pokeransiktad? Kan nån sånt?  Jag tror jag försökte. Det blev pölsa och piss. Javisst.

Framme vid macken undrade jag varför han inte överöste.

Glasbiten skavde snällt mot benet. Det gick bra. Det kändes skönt. Det vet du. Mm. Men också fel. Mot. Naturlagarna. Att inte påtala lugnet var rubbat. Så jag gick till Sabbatsberg. Och jag gick därifrån. Ingen ringde. Ett kort sms framåt natten sen: ”Jag har ont och saknar dig. Puss.” Det betydde så vitt jag kunde förstå jag har träffat en annan som e bättre än du. Jag orkar inte se dig orkar inte höra din röst vill inte veta känner att du tar mig åt fel håll. Så bör det ha varit tolkbart. Mhhm.

Det är inte att jag inte tycker om dig. Det gör jag ju och är bättre efter dig. Men du skrämmer vettet ur mig. Hjärtklappning och diarré paniska tankar. Det måste sorteras bort, för svårt ta till kaffet. Fast det är bra för anorexin. Kanske inte kan vinna dem alla.

Mamma, vem var din stjärna? Mamma vem ville du lysas upp av? Härmar jag dig?

Min pappa förklarade en gång att med den flickan gick det inte att leva – hon ville jag skulle vara hennes far. Sa han. Går sådant i arv? Hur svamlig e den här texten? Skärp dig Anna. Var en man.

Man märker ibland att brudarna så ofta hänger på och e så sorgliga. Men vet du jag har aldrig varit så glad som utan en man. Saknade den. Mannen. Men var glad. Skrattade mycket MYCKET massor. Avslappnade ansiktsdrag.  Som aldrig för jag tänkte alltid sån e inte jag. Mer än före och även senare. Och skratt blandat med avslappnade kinder och panna e ingen dum combo.  Boh boh. De gulligt mot den egna själen. Det vet jag. Så känslomässiga band. Vad e de bra för? Binda upp. Känsligheter. Som snärjer trycker ger håravfall och ångest och törst. Nej. Räcker så. Kan det inte få räcka så… Utan att livet blir grådask. Utan att man börjar sakna knark sprit och får så ont runt omkring hjärtat att varje morgon är tankar som: det är ju faktiskt jag som väljer.

Den första stjärnan jag träffade stod jag bredvid vid kallskuretdisken på lyxhotellet på Boulevarden i Helsingfors. Det var maj. Klockan två på natten vi hade spelat. I smskontakt  hade han bekräftat mig: ”Du kommer att göra så många underbara skivor, Anna” hade min stjärna sagt. Och så stod vi med hamburgertallrikar och bestick på svartvitrutigt kakelgolv och en av oss svajade lätt. ”…jag skulle verkligen vilja ha din autograf…” sa jag. ”Nej, Anna, det gååår inte. Vi kommer skratta så mycket åt det här. Var e min gaffel?” sa han. Sen var det över.

Bodil Malmsten. För ett år sen stod jag så nära henne. November. Kallt och fint på Östermalm. Hon minimal. Med cigarett. I svart. Jag tittar bort, fnissar inuti, gud, hon. Jag ällllskar ju. Sen. Vänder mig tillbaka för att se sista skymten av rock passera Frippes hörn. Slut.

Jag gillar inte mat. Ändå fanns det ett matlagningsprogram, ett enda som jag tyckte om att titta på. Så när han kom emot mig i korridoren ville jag verkligen berätta det för matlagaren. Tord? Murkel? Nåt hette han. Som jag tänkte var rar för han hade rodnande kinder. Hah de va kul. Jag blev inte omtyckt tillbaka. ”Det går vällldigt mycket influensa” sa han när jag sträckte fram handen.  Fan de borde jag ha tänkt på. Vad ska jag med hans baciller till? Men nej då kvinna vidrigt ord.

Undrar om Niklas Strömstedt tycker det är befogat att det står om honom ”stjärnan indragen i miljonsvindel”. På löpsedel igår. Den som känner sig bekväm med titeln stjärna räcker upp en hand.

Man kan väl i alla fall sammanfatta det här med att de celebriteter jag velat le mot och få ett leende tillbaka av ganska hårt har ignorerat mig. Alla utom en. Om du vill kan du använda det emot mig. Ändå stämmer det ju inte. Vissa av dem älskar jag ändå på min himmel. Vissa av dem slocknade i avvisningsögonblicket. Kan det inte åtminstone finnas nån logik i det här? Varför har jag så svårt för din mjukhet? Mia, hjälp.

Jag heter Anna jag ville kanske stanna. Ville jag det? Njae. Inte säkert. Men ville inte vara ensam. Längtar efter bekant hud bli varm vara nära sex e roligt nog våga kanske kanske. Man kan ju ta helgen i Paris röka passera fetman dricka kaffesorter för dollars. Man kan ju bygga luftslott men måste hjälpas åt va? Vill du? Ärevärte? Ska man testa?

Nej. Nog inte.

Jag var inte gammal när jag märkte skillnaden mellan en fast hand och motsatsen. Motsatsen va utan intresse utan närvaro utan blick i min. Ingen aning fet hängande slapp. Den slapp mig alltid. Jag kan inte låta bli släppa den. Som i Uppsala 93. Du ville ju gifta oss. Hur menar du att jag skulle kunna hänga med en som inte kan. Hålla. Hårt. I mig? Som har så snälla ögon att jag fylls av hat och endast kan se min fot hårt i magen? Hur menar du att det skulle kunna gå.

Troligen är det bara så att du är bättre än jag. Du kan snällhet. Du kan tilltro. Du behöver inte konstant bekräftelse. Din mamma och din pappa gjorde ett bättre jobb. Och jag e fucked for life. Förlåt. Jag ville. Kan inte.

Du lyfter blicken. Och jag avskyr att du gör det så sent. Får jag skylla på det? Får jag skylla på dig? Så får du skylla tillbaka?

Anna Järvinen. Molnig dag i Stockholm.