Monday January 27th 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

USA:s nya varumÀrke

Bono

Text: Bono

NÀr jag för nÄgra Är sedan fick reda pÄ att jag hade vunnit en Golden Globe reagerade jag med en högljudd svordom.

Man förestĂ€ller sig att president Obama gjorde nĂ„got liknande nĂ€r han hörde att han vunnit Nobels fredspris – och inte av glĂ€dje.

NÀr Obama i december intar scenen i Oslos stadshus blir han inte den första sittande presidenten som fÄr fredspriset, men kanske den mest kontroversiella. För det finns, pÄ vissa hÄll i Amerikas ganska oförenade stater, en uppfattning att Norge, Europa och vÀrlden i övrigt inte har en aning om vem Obama verkligen Àr; i stÀllet, sÀger man, har de en fantasibild av presidenten för ögonen. En projicering av vad de sjÀlva hoppas och önskar att han skall vara, och vad de vill att USA skall vara.

Nu rÄkar jag vara europé, och jag kan ocksÄ projicera. Nu skall jag berÀtta varför jag tycker att den virtuella Obama Àr den verkliga Obama, och varför jag anser att han förtjÀnar att hypas pÄ det hÀr sÀttet. Jag börjar med ett citat frÄn ett tal* som han höll i FN i september:

”Vi skall stödja millenniemĂ„len, och nĂ€sta Ă„r skall vi komma till toppmötet med en plan för att förverkliga dem. Och vi skall strĂ€va efter att extrem fattigdom skall utrotas i vĂ„r tid.”

De Ă€r inte mina ord, de Ă€r USA:s presidents. Om ni inte kĂ€nner igen dem sĂ„ Ă€r det för att de inte skapade sĂ„ mĂ„nga rubriker. Men för mig Ă€r dessa ord anledningen till att jag tror att Obama verkligen kan vara en stark kraft för fred och vĂ€lstĂ„nd – om orden signalerar handling.

MillenniemĂ„len, för er som inte vet det, Ă€r ett envist gnatande i form av ett nobelt, globalt fördrag. De Ă€r flera löften som vi alla lovade att uppfylla för nio Ă„r sedan. MĂ„let Ă€r att halvera den extrema fattigdomen fram till Ă„r 2015. Barack Obama var ju inte med Ă„r 2000, men nu Ă€r han med. Han har till och med gĂ„tt Ă€nnu lĂ€ngre – faktiskt hela vĂ€gen. Halvera, sĂ€ger han, och sedan eliminera.

MĂ„nga har talat om att USA behöver fĂ„ ett nytt varumĂ€rke. En ny profil, en omstart. I mina ögon Ă€r Obamas uttalande, tillsammans med den instĂ€llning hans administration har till att bekĂ€mpa spridning av kĂ€rnvapen och klimatförĂ€ndringar, förbĂ€ttra relationerna i Mellanöstern och – dessutom – skapa arbetstillfĂ€llen och ordna sjukvĂ„rd hemmavid, ett förverkligande av det nya varumĂ€rket.

De nya Ă„tgĂ€rderna – och talet – pĂ„minner hela vĂ€rlden om att USA inte bara Ă€r ett land, det Ă€r en idĂ©. En underbar idĂ© om möjligheter för alla och ansvar för sina medmĂ€nniskor.

Okej
 jag Ă€r inte talesman för resten av vĂ€rlden. Ibland tror jag att jag Ă€r det, men, som mina bandmedlemmar Ă€r snabba (och högljudda) med att pĂ„peka, jag Ă€r inte ens talesman för ett litet gĂ€ng pĂ„ fyra musiker. Men jag kan sĂ€ga sĂ„ mycket som att i vĂ€rldens alla avlĂ€gsna hörn betyder Obamas ord mycket mer Ă€n nĂ„gon poplĂ„t som folk vill höra pĂ„ radio. De Ă€r livlinor.

I skrÀmmande, vapenskramlande tider ljuder idén om Amerikas förenta stater klockren (Martin Luther King och Bob Dylan). Dess höga ton ljuder starkt utan att gÄ en pÄ nerverna (tÀnk om man kunde sÀga det om oss alla). Det var samma melodi i Marshallplanen och nu hör vi den igen. Varför? Jo, för att vÀrlden förstÄr att USA skulle kunna sitta inne med lösningen pÄ de tre största hoten som vi stÄr inför: extrem fattigdom, extrema ideologier och extrem klimatförÀndring. Den övriga vÀrlden inser att USA med en ny utrikespolitisk modell, och med förnyat globalt stöd, faktiskt kan vara i en bÀttre position för att besegra orsakerna till extremism.

Det Ă€r rĂ€tt kusligt att den största flottan, det snabbaste flygvapnet och den mest effektiva anfallsstyrkan inte helt och hĂ„llet kan skydda oss frĂ„n det hemska spöket Terrorism
 Asymmetrisk krigföring Ă€r nyckelordet frĂ„n Kabul till Gaza
 VĂ„ld Ă€r aldrig rĂ€tt.

Jag minns ett telefonsamtal jag fick för nÄgra Är sedan frÄn General James Jones. Han hade dÄ slutat pÄ sitt toppjobb pÄ Nato; idén om en president Obama var bara en vild fantasi pÄ den tiden.

General Jones var nyfiken pÄ det arbete som mÄnga av oss gjorde för att stödja ekonomisk utveckling och för att ge ekonomiskt bistÄnd pÄ ett smartare sÀtt. AnstrÀngningarna hade tagit form i olika initiativ, till exempel president George W Bush hÀlsoprogram för att hjÀlpa aids-drabbade och bistÄndssatsningen Millennium Challenge Corporation. Man började nu se resultaten; liv rÀddades och lÀget för mÄnga lÀnder förÀndrades. Det hÀr var en tid dÄ USA inte ens kunde ha fÄtt eld till sin cigarett om de hade bett om det i ett sÄdant vÀluppfostrat europeiskt land som Norge. Men till och med dÄ sÄgs USA som en positiv, ja, till och med förÀndrande, nÀrvaro i utvecklingslÀnderna.

Generalen och jag kom ocksĂ„ att prata om vad som skulle kunna hĂ€nda nĂ€r de tre extremerna – extrem fattigdom, extrem ideologi och extremt klimat – sammanfaller. Vi kom att prata om landomrĂ„det som strĂ€cker sig tvĂ€rs över Afrika i kant med Saharas framsmygande sand, mellan Sudan och norra Nigeria. Han visste att inte alla inser att Afrikas horn, den konfliktfyllda regionen som innefattar Somalia och Etiopien, Ă€r ett klassiskt exempel pĂ„ hur det blir nĂ€r de tre extremerna bildar en ohelig treenighet (en parafras), och hotar fred och stabilitet i hela vĂ€rlden.

Denna högt uppsatta militÀr gav mig ocksÄ en ekvation att fundera pÄ;:Stabilitet = sÀkerhet + utveckling.

I asymmetrisk krigsföring, sade han, mÄste USA:s utrikespolitik fokusera pÄ den ekvationen.

Barack Obama gör entré.

Om den meningen fortfarande kĂ€nns som ett skĂ€mt för er
 kanske inte sĂ„ lĂ€nge till i sĂ„ fall.

Obama har satt samman en grupp mÀnniskor som tror pÄ ekvationen. Generalen sjÀlv Àr med, nu arbetar han i USA:s SÀkerhetsrÄd. Vicepresidenten Àr med, han var tidigare ordförande i senatens utskott för utrikesrelationer; den republikanska före detta försvarsministern Àr med; och den amerikanska utrikesministern som har lÄng erfarenhet av att förbÀttra fattiga kvinnors och flickors situation. Hon Àr nu fast besluten att revolutionera sjukvÄrd och jordbruk bland vÀrldens fattiga befolkning. Och det ser ut som om den tvÄpartistödda koalitionen i kongressen som har Ästadkommit sÄ mycket de senaste Ätta Ären fortfarande hÄller, trots att det rÄder hÀtsk fiendskap i de flesta andra frÄgor. Sett ur ett utvecklingsperspektiv hade man inte kunnat önska sig ett bÀttre drömlag Àn det hÀr för fredsarbetet, för att ge USA ett nytt varumÀrke.

Obama sade att han sÄg fredspriset som en uppmaning till handling. Och det Àr det som rÀknas i kampen mot extrem fattigdom; handling, inte bara avsikter. Den gripande meningen som han uttalade i förra mÄnaden skulle lÄta ihÄlig om han inte nÀsta Är kommer till FN:s toppmöte med en meningsfull, heltÀckande plan, en som betyder förÀndring för den miljard mÀnniskor eller fler som lever pÄ mindre Àn en dollar om dagen. SvÄrt, ja. Mycket svÄrt. Men utförbart.

Nobels fredspris till Obama Àr som att hela resten av vÀrlden sÀger: Sabba inte det hÀr.

Men det Ă€r inte enbart riktat till Obama. Det Ă€r riktat till oss alla. Obama lovade en ”global plan”, inte en amerikansk plan. Det gĂ€ller för allt som NobelkommittĂ©n rĂ€knade upp, frĂ„n nedrustning av kĂ€rnvapen till klimatförĂ€ndringar – inget av detta kan pĂ„verkas unilateralt. Det kommer att krĂ€vas internationellt samarbete och amerikanskt ledarskap.
Det Àr ingen liten uppgift som presidenten har pÄtagit sig, och oss andra.
Och dĂ€rför borde inte USA rynka pĂ„ nĂ€san Ă„t popularitetstĂ€vlingar. Samma vecka som Obama fick Nobels fredspris ansĂ„gs USA vara det mest beundrade landet i vĂ€rlden. Vilket kliv frĂ„n sjunde till första plats i Nation Brand Index undersökning! Det största hoppet som nĂ„got land har gjort. Precis som Nobelpriset kan man avfĂ€rda detta som meningslöst
 ett mĂ„tt pĂ„ Obamas kĂ€ndisskap (och vi vet ju vad folk tycker om kĂ€ndisar).

Men ett USA som Ă€r trött pĂ„ att vara vĂ€rldens polis, och för pressat för att vara vĂ€rldens filantrop, skulle Ă€ndĂ„ kunna vara vĂ€rldens partner. Och det kan man vara utan att vara
 Ă€lskad. Nu fĂ„r jag vĂ€l en massa arga kommentarer emot mig, men jag mĂ„ste bara fĂ„ sĂ€ga det: Amerikaner Ă€r som sĂ„ngare; vi vill Ă€ndĂ„ lite, lite grann – bli Ă€lskade. Britterna vill att man ser upp till dem, ryssarna att man Ă€r rĂ€dd för dem, fransmĂ€nnen att man avundas dem. (Vi irlĂ€ndare vill bara att man lyssnar pĂ„ oss.) Men idĂ©n om Amerikas förenta stater var Ă€nda frĂ„n början menad att vara sĂ„ lockande att hela vĂ€rlden skulle svepas med och förtrollas.

Och det Ă€r den ju. VĂ€rlden vill kunna tro pĂ„ USA igen. VĂ€rlden behöver tro pĂ„ USA igen. Vi behöver era idĂ©er – er idé – nu nĂ€r de börjar ta slut i övriga vĂ€rlden

* http://www.whitehouse.gov/the_press_office/remarks-by-the-president-to-the-united-nations-general-assembly/

© 2009 Bono/The New York Times

Bono Àr sÄngare i U2 och har varit med att grunda kampanjerna ONE och RED. Han Àr kolumnist i The Times.

ÖversĂ€ttning Lotta Askaner Bergström