Sunday December 8th 2019
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Min Tid I Prag

Han dog nu. Hela han ink psoriasis. Jag Àr hostig, har rökt för mycket.  C hörde aldrig av sig nÀr jag messade om dödsfallet. Let bygones be bygones?  Han satt pÄ toaletten nÀr jag Àntligen nÄdde fram. Verkade inte förstÄ min glÀdje. Att det var enklare dÄ.

Av alkoholister finns nu bara en kvar. Jag Àr vinglös och utan kumpan. Har varit i Prag.

Vi sÄg staden frÄn dess Sausalito.  Charmades av grymheten i legender. VÀrmdes igen och fick klapp. Det gick av smörfisken pÄ restaurangen vid utsiktstornet och jag förundrades över turistens köp av ful sak för lÄng resa, vÀrdlandets vilja att visa TÀby Centrumkompetens och vÄr pinsamma förhoppning: att hitta nÄgot ursprungligt. För att inte tala om önskan att inte vara turist.  Alla, varenda en, Àr exakt likadan.

Han blev 79 Är och elva mÄnader. Han var min fadersfigur.  Hade stora hÀnder, som spadar. Skostorlek 46.

I den Gamla Staden gĂ„r vĂ€nnerna och diskuterar EU och dess fredsbevarande möjligheter. VĂ€rldens maktbalans. Vet och berĂ€ttar. De tar del och Ă€r del av. PS sĂ€ger den som vet sĂ€ger inte. De som talar har ingen kunskap. Vet inte om jag tror pĂ„ det. Jag sĂ€ger till mig sjĂ€lv du kan ju inte pratar inte Schengen och flyktingsituationen, har inte lĂ€st ryssarna! Inte kan du segla heller! Sen njuter jag av viljan och triumfen i varje fasad. Trots att innerstaden nĂ€stan Ă€r kulisslikt polerad. Äntligen. Min första katedral. Det gudomliga ljuset strilar genom rosettfönstret och lĂ„ngsidornas berĂ€ttelser ur Nya Testamentet. Gotiken min vĂ€n.  Vi har tio minuter pĂ„ oss. Guiden Ă€r söt, var sex Ă„r nĂ€r kommunismen avskaffades. Talar med respekt om sin president. Som vĂ€grar hissa EU-flaggan.  Vi brĂ€nner axlar och nackar i gasset.

PÄ ölklubben samma kvÀll fÄr jag beskedet. Vill ta tre steg framÄt och skingras som aska för de ljumma vindarna pÄ trottoaren.

I de tre rosornas hus bodde tre gudomligt vackra systrar som hatade varandra sĂ„ att de var tvungna att inta ett varsitt vĂ„ningsplan. De drömde om kĂ€rlek och fann den slutligen. Passionerat riktad mot samma man, vars mĂ„l var att rĂ„na dem
 de dog olyckliga, ensamma och barskrapade.

PS köpte korv, ost, öl och vĂ€ntade vid potatisvattnet. Han gick till samma bar och kĂ€nde sig hemma. Jag Ă€r ocksĂ„ hemma i Praha.  Men lite skrĂ€ckslagen över ordens svĂ„rbestĂ€mbarhet. Vi bor vid ”stridskorv” och Ă„ker mot ”den lettiska nannyn”. Tjeckiska Ă€r oerhört vackert och folket pĂ„minner om mitt – de gamla tar plats i vardagen. Inte som i mitt Stockholm. SĂ„ som i mitt Helsinki .

I en av de bÀsta reseskildringarna talar Henrik Tikkanen om det toscanska leendet, varför Leonardos figurer ler. Inte bara Mona Lisa. Tikkanen Àr övertygad om att modellerna alternativt Leonardo tÀnker pÄ det enda möjliga: kuken. I Prag denna vansinnesvackra lilla stora stad, dÀr min vÀns fickor skickligt töms vid glasskiosk, gÄr Àven jag frÄn torg till torg, intar öl fast bröddrickande inte tilltalar mig, och ler.

Hur allt bara blir. Hans behov av substans gjorde mig till lyssnare. Oerhört rÀdd. Och ganska sÀker pÄ mina magiska förmÄgor.  Det hÀr var innan Charles och Diana gifte sig i St PaulŽs och Koivisto blev president. Och efter. Med mina magiska krafter höll jag ondskan pÄ visst avstÄnd. Det tog tid men vad hade jag för val! Jag gjorde sÄ att blommorna blommade. Nu? NÀr kroppens förmÄga att syresÀttas och trÄna Àr över, blir jag ny igen och barn igen? Nej, nej.  SÄ Àr det lilla livet. Han var sjÀlv vid sin död. Mamma krÀver obduktion. Tror du han ÄtervÀnder?  Som om jag visste.

Ibland ligger jag pĂ„ kvĂ€llen och fĂ„r ett absolut behov att sammanfatta. Det enda som kommer ur mig Ă€r ”jag Ă€lskar”. Eller ”tack”. Ibland drar jag till med ”tack Gud”. Lilla vĂ€n, var inte rĂ€dd. Inte jag heller. Vi kan vĂ€l vara lyckliga! Och ha trĂ„kigt? Jag kan inte förestĂ€lla mig nĂ„got finare Ă€n att ha trĂ„kigt med dig. Tack, sade jag.

Han Àr död. I livet var han sentimental och snÀll och skrÀmmande och trygg. Man kan inte annat Àn skriva. PÄ ett eller annat sÀtt dör allt. Mamma var i sina systrars famn nÀr dödsbeskedet kom. Jag har trÀffat en man vars röst Àr sÄ osÀker att den smÀlter glas till sand.  Han Àr min trygghet min rÀdsla. Jag kan vara utan honom. Jag kan vara hans Àlskade. Jag kanske inte behöver nÄgon annan Àn honom. Man lever tills man dör och brÄkar med sina barn och förÀldrar vÀnner Àlskare spÀrrvakter dagispersonal. Min hjÀrna har somnat, ska inte glömma omega tre. Eller Àr det som jag ska? Sjunga bara, sÄ kommer ingen Ät mig. Spanar pÄ husens prenumeriska symboler och ler.

Kanske inte kan skriva lika bra pÄ svenska som finska, fÄr översÀtta det hÀr.

Nazisterna hade brĂ„ttom att vid övertagandet förstöra statyn av juden i samlingen med kompositörer, avslutar vĂ„r guide . Givetvis verkade det logiskt att vĂ€lja den mest stornĂ€sta av dem. Det var Wagner.  MĂ€nniskor Ă€r sĂ„ underhĂ„llande.  PĂ„ promenaden tar jag vid shopen med den gigantiska gröna mjukglassen upp ett obetydligt absinthminne och den första har aldrig hört talas om drycken. Den andra sjunger högt utan taktkĂ€nsla och den tredje anvĂ€nder missförstĂ„dd statistik med djupt och lugnt röstlĂ€ge. Äh, dĂ„ sĂ„. Jag undrar hur lĂ€nge döda mĂ€nniskokroppar förvaras? Han ville begravas i Finland. Det blir toppen. Vi sjunger nĂ„got. Det blir alldeles utmĂ€rkt.

Men det blir inte bra för att det blir. Man fÄr anstrÀnga och pressa sig. Flyget Àr tjugo minuter försenat. Tappade nyss medvetet kÀnslan för valutans vÀrde och förköpte mig pÄ leksaker och godis. Mens pÄ morgonen. SkavsÄr och blÄmÀrken. Trött. TvÀttar mina drömmar och blir bÀstis med mig sjÀlv. EU nog alldeles strax under mina vingar.

Anna JĂ€rvinen

Ps. Glöm inte lÀsa Pentti Saarikoskis Aika Prahassa (Tiden I Prag).