Tuesday September 22nd 2020
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Centralt pÄ landet

Lars Yngve

Besökte nyligen en god vĂ€n som köpt ett ”drömhus” centralt pĂ„ landet, vilket i‹detta fall innebĂ€r ett kursiverat brĂ€dskjul lĂ„ngt ut pĂ„ en Ă„ker som har ett intilliggande sĂ€desfĂ€lt med sĂ€desfĂ€ltsmönster tillkomna av Ufo:t till granne och dennes vingliga nattrĂ€der med sin skördetröska. Ingen el och inget indraget vatten. Stora hĂ„l i tak och vĂ€ggar sörjer dock för god ventilation i kĂ„ken. Hans granne, med champinjonformat huvud, sĂ„g ut att ha rymt frĂ„n nĂ„got stĂ€lle med höga murar och tio tusen timmars terapi bakom sig. IklĂ€dd bruna jerseybyxor med resĂ„rlinning och skinnpaj vĂ€lkomnade han honom med en dunk hembrĂ€nt. Grannens vĂ€lfungerande sidbena, glansiga hĂ„r och snedlugg‹frĂ„n 80-talet fick mig att misstĂ€nka ett mĂ„ngĂ„rigt missbruk av hĂ„rprodukten Asymol‹Stimulus lĂ„g bakom hans look. Men det skulle visa sig att min misstanke var ogrundad och att han anvĂ€nde sig av en klick Bregott.

Min kompis, vi kan kalla honom för Harald, frĂ€mst för att han heter sĂ„, kallar sjĂ€lv huset för ”det lilla huset pĂ„ prĂ€rien”. En mer korrekt beskrivning vore dock ”huset som Gud glömde!”. VitklĂ€dda mĂ€n med stora sprutor pĂ„ ryggen hade enligt honom varit dĂ€r tidigare och spolat gift lĂ„ngt upp pĂ„ vĂ€ggarna, och om inget annat sĂ„ fick Ă„tminstone tapeterna en behandling som de sent kommer att glömma. Även kaffet‹hade en smak av miljöfarligt insektsmedel. Kackerlackorna dĂ€remot tycktes inte ha tagit notis om att giftet var giftigt, och det skulle inte ha förvĂ„nat mig om de smĂ„ snabbfotade vidrigheterna hade överlevt ett skott frĂ„n en hagelbössa.‹‹Ingenting Ă€r sĂ„ surt som en sur skĂ„nsk Ă„ker, och den rĂ„a, fuktiga och kalla vĂ€derleken gjorde att vi fick vĂ€rma oss genom att kedjeĂ€ta glass. NĂ€r vi satt dĂ€r och skrattade Ă„t allt möjligt, minnen och underhĂ„llande felbedömningar i livet – saker som man inte talar om i nyktert tillstĂ„nd – sĂ„ for dörren upp, och in stövlade,‹bokstavligen talat, grannen som korsat Ă„kern med sina leriga stövlar. Han stirrade med vild blick. Âœ sekunds obehaglig tystnad uppstod. Under tiden hann jag fundera pĂ„ om han var uppretad och skulle explodera som en krockkudde eller om han helt enkelt skulle skulle bli uppbeamad som Scotty?

För dem som inte klampat runt med stövlar pĂ„ en sur lerĂ„ker kan jag berĂ€tta att sulan byggs pĂ„ av lera vilket gör att det till sist blir svĂ„r att gĂ„ rakt. Det skulle visa sig att hans Ă€rende var odramatiskt; vi blev medbjudna att Ă€ta hans hemmagjorda pizza. Jag tvekade eftersom han inte direkt sĂ„g ut som Gordon Ramsay. Han hade Ă„tminstone inte tvĂ€ttat och spritat sina fingrar vilket syntes pĂ„ naglarnas sorgkanter och den nikotingula randen mellan hans pek- och lĂ„ngfinger. Jag blev Ă€ndĂ„ övertalad till att det kanske trots allt inte var en sĂ„dan dum idĂ© med tanke pĂ„ att det faktiskt var riktigt kallt. Och inte skulle jag vĂ€l sitta och riskera att drabbas‹av svininfluensan i min ensamhet?‹‹Jag gillar nĂ€r det Ă€r enkelt och okonstlat sĂ„ jag hĂ€ngde pĂ„. Ugnen var igĂ„ng nĂ€r vi kom in och det doftade, till min stora förvĂ„ning, riktigt gott. Pizzan dĂ€remot sĂ„g ut som en ugnsbakad spya och smakade ungefĂ€r sĂ„. Till kaffet blev vi serverade dammiga chokladpraliner. Men tiden gĂ„r ju Ă€ven i de regioner dĂ€r den tycks ha‹stĂ„tt still i flera decennier.

Vi drog oss tillbaka. VĂ€l hemma hos Harald gick vi pĂ„ upptĂ€cktsfĂ€rd i kĂ€llaren och tittade i en massa kartonger som förra Ă€garen lĂ€mnat kvar. Harald hittade ett provrör, vĂ€nde sig mot mig med drag av ledset salladshuvud, och med ett fĂ„raktigt darr pĂ„ rösten sade han: ”Pappa!”. Detta var ett av fĂ„ ögonblick dĂ€r jag var tyst en stund eftersom det inte passade att anvĂ€nda mitt sinne för ironi. IstĂ€llet improviserade jag med resonerande förnuft om min grundlĂ€ggande kunskap i kemi. Eftersom det inte vore lĂ€mpligt att dela med mig av min kunskap nĂ€r det gĂ€ller att antĂ€nda knallgas och sĂ€tta fyr pĂ„ en fjĂ€rt, fick jag pĂ„ ett trovĂ€rdigt vis ljuga ihop‹en historia, sedermera omtalad som ”provrörsincidenten”, om tĂ€ckglas och flytande‹bubblor under ett mikroskop, och avsluta det hela med pĂ„stĂ„endet att det Ă€r hans ursprung som gör att han gĂ€rna provar sig fram.‹‹SĂ„ smĂ„ningom blev det dags att knyta sig. Jag fick ta kökssoffan, och tĂ€cket var av den tjocka gamla sorten som Ă€r lika tungt som en sovande ko. Jag lĂ„g med andra ord stadigt i sĂ€ngen och kĂ€nde dessutom en svag doft av lavendel och‹malkulor vilket fĂ„r mig att tĂ€nka pĂ„ min mormor som alltid stoppade om mig rejĂ€lt med filt och tĂ€cke vĂ€l förankrat mellan madrasserna sĂ„ att jag lĂ„g insvept som en kĂ„ldolme, bara huvudet stack ut. Jag somnade och drömde om en tickande vĂ€ggpendyl och intorkat socker i botten pĂ„ en blĂ„blommig kaffekopp.‹‹Besöket gjorde mig om inget annat sĂ„ Ă„tminstone botad frĂ„n den idyllfobi som jag överöses med dagligen. Lite mög och bakterier pĂ„ hĂ€nderna har ingen dött av, tĂ€nker jag samtidigt som jag spritar dem, trots att de inte Ă€r speciellt grisiga.

Lars Yngve