Saturday July 20th 2019
Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insåg att det var en inbjudan från [...]


Kategorier

Hugo Lederer högg i sten

Text: CJ Charpentier. Det finns många orsaker att åka till Hamburg, och en av dem handlar om offentlig konst. Ty här finns, enligt min mycket subjektiva mening, ett av Västeuropas fulaste monument: Bismarckstatyn på Elbhöhe i den belastade stadsdelen St Pauli.

Elbhöhe är en lummig kulle med utsikt över hamn och Landungsbrücken, och här låg tidigare en konsert- och teaterpaviljong som revs omkring 1901 – sedan stadens fäder skramlat ihop en halv miljon guldmark för att hedra minnet av rikskanslern Otto von Bismarck (1815-1898).

Uppdraget gick till skulptören Hugo Lederer (1871-1940), född i Znojmo i det som senare blev Tjeckoslovakien, och med konststudier i Dresden bakom sig. Och till sin hjälp hade han arkitekten Emil Schaudt, som bland annat ritat det klassiska varuhuset KaDeWe i Berlin.

De båda herrarna skred till verket 1902, och fyra år senare stod kolossalstatyn av grå granit färdig.

Resultatet är på sitt sätt anslående, om än bombastiskt i sin tidstypiska framtoning. Verket är trettiofem meter högt och låter Bismarck presidera – stående och i helfigur – från en sorts stenrotunda, iklädd mantel och kramande sitt svärd.

Stilen är heroisk, för tanken till den medeltida sagohjälten Roland – riddare hos Karl den Store, och till Rolandsstoderna på torgen i nordtyska medeltidsstäder – symbol för fri domsrätt. Varefter samma tanke vandrar vidare genom historien, stannar till vid Wagner och det tredje rikets halvmytiska bilder. Men då har redan äckelkänslorna tagit över, och att Hitler lät resa liknande storvulna grotesker kan knappast läggas Hugo Lederer till last. Han skapade ju faktiskt också fredspristagaren Gustav Stresemanns gravvård, vid sidan av kejsare och berlinska björnar.

Under statyn lär det finnas katakombliknande gångar som användes som skyddsrum under andra världskriget, och här påstås också finnas märkliga målningar med solkors och svastikor – möjligtvis rester från någon gammal kultplats. Men detta är andrahandsuppgifter. Någon underjord kom jag aldrig in i.

Bismarckstatyn står där den står, både ful och kittlande. Jag tar några bilder och dricker en pilsner innan jag låter hojen rulla vidare till mina två verkliga favoriter i Hamburg: Museum für Kunst und Gewerbe och Haus der Photographie i Deichtorhallen – båda i närheten av järnvägsstationen.

C-J Charpentier