Monday December 11th 2017
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

klassiker

I september/oktober-numret 2009 av utmĂ€rkta amerikanska musiktidskriften Fanfare skriver recensenten William Zagorski att han Ă€r förvĂ„nad över att tonsĂ€ttaren Anthony Korf inte har en hemsida, men ”rĂ€ttar” sig sjĂ€lv i meningen efter som skriver att ”musiken ska tala för sig sjĂ€lv”. Uppfriskande pĂ„ sitt sĂ€tt, för tĂ€nk om Beethoven haft en hemsida. TĂ€nk om all den kreativa möda han lade i sina genialiska kompositioner splittrats i att försöka lĂ€gga upp saker pĂ„ webben: ljudexempel, representativa bilder, lĂ€nkar till kompisarna och en webbshop med t-shirts med texten ”I may be deaf but I ain’t dumb”, och, hu, en facebooksida dĂ€r vĂ€nnerna dissar de sista strĂ„kkvartetterna eller dĂ€r han twittrar â€Ă€r det lönt att ange tempo nĂ€r man i framtiden inte kommer att bry sig?”. Sturgeons lag rĂ„der, lĂ„t oss försjunka i de fĂ„ procent av vĂ€lljud som finns, slĂ€ppa allt som inte spelar nĂ„gon roll, att sammanbitet, likt Silvermannen i tv-serien sĂ€ga, ”jag vill vara glad” och leva upp till det. Det Ă€r onekligen dags att stĂ€lla in den inre skönhetskompass vi alla har, den som fĂ„r forskarna att undra varför utbildningsnivĂ„ inte har med upplevelsen av vackra ting att göra, att kunskap och upplevelse inte hĂ€nger samman.

Exempel: Franska radions filharmoni spelade Peter Eötvös’ ”Atlantis” i september och dĂ„ Ă€r man tacksam att det finns bootleggers i publiken i Strasbourg, pĂ„ plats för att dokumentera vĂ€rldspremiĂ€ren av den reviderade versionen av stycket (konserten omfattade Xenakis’ Plejaderna (utdrag ur) och Oscar Bianchis Anja Concerto som Ă€ven den var en vĂ€rldspremiĂ€r). Exempel: BBC:s strĂ„lande tilltag att lĂ„ta John Eliot Gardiners konsert med alla Bachs Brandenburgkonserter ljuda, frĂ„n början till slut, med Gardiners insiktsfulla mellanprat. Exempel: Filmen All vĂ€rldens morgnar dĂ€r Sainte-Colombe portrĂ€tteras genom Marin Marais’ ögon Ă€r Ă„terigen tillgĂ€nglig i Sverige, till bra pris, blir portrĂ€ttet av sextonhundratalsmusikens fond vackrare Ă€n sĂ„? Tre exempel att testa kompassen pĂ„. Lycka till!

Men jag mĂ„ste ocksĂ„ pĂ„minna om den franska musikalen ”Mozart l’opera rock” som jag skrev om förra mĂ„naden (se nyaupplagan.se) baserad pĂ„ Mozarts liv frĂ„n de övre tonĂ„ren till hans död, som gĂ„tt för utsĂ„lda hus i Frankrike sedan hösten 2009 och i Ă„r turnerar runt om i Frankrike. Ett av fjolĂ„rets fynd, kan man fĂ„ hoppas pĂ„ ett gĂ€stspel i vĂ„r kalla nord? LĂ€s för all del mer pĂ„ http://www.weltunes.com/mozart/, köp dvd:n och unna dig en helkvĂ€ll i grĂ€nslandet mellan ”Amadeus” och Jeff Waynes VĂ€rldarnas krig!

Skönhetskompassen tar ut riktningen

Carlo Gesualdo da Venosa (1561–1613) och hans livsöde, dĂ€r han dödade sin otrogna fru och dennes Ă€lskare, vĂ€cker alltid övermusikaliska tankar, att, skröna eller ej, hans senare madrigaler (han komponerade sex madrigalböcker) och dess egenartade teknik och ljuvhet tillkom som ett offer till Gud, Ă€ven om det mĂ„nga gĂ„nger fanns erotiska motiv i de texter som blev tonsatta (och det som inte alltid berĂ€ttas Ă€r att Carlo tog ny fru, men det inte hindrade honom sjĂ€lv att vara otrogen, med bĂ„da könen som mĂ„ltavlor, och sedermera ocksĂ„ vara en alltmer elak djĂ€vul mot frun) och Werner Herzogs dokumentĂ€rfilm bidrar sĂ€kert till bilden. Marco Longhini och hans Delitae Musicae spelar in alla madrigalböckerna för Naxos’ rĂ€kning och har nu nĂ„tt till den andra frĂ„n 1594, hĂ€r Ă€r det mer likt Gesualdos samtida tonsĂ€ttarkollegor, Longhini anvĂ€nder bara mansröster och det enda som kanske Ă€r en blamage och otidstypiskt Ă€r hans förkĂ€rlek för högst varierande tempi, sĂ€kert för att skapa dynamik, medvetet, men det sprĂ€cker linjen och fĂ„r mig att avbryta lyssnandet. För mig, som mest lyssnat pĂ„ de senare böckerna och dess ibland smĂ€rtsamma sinnlighet och skörhet, tidlöshet,, ger denna andra bok inblickar i ett lĂ„ngt rakare tonsĂ€ttande, mer förankrat i den rĂ„dande traditionen.

Jacobus Clemens non Papa dog nĂ„gra Ă„r före Gesualdo föddes, vi har hĂ€r i en Hyperion-cd en fantastisk tolkning av hans dödsmĂ€ssa och en handfull nĂ€rslutna motetter, Brabantensemblen ger oss devota tolkningar av denna 1500-talspolyfoni, en mix av bĂ„de manliga och kvinnliga röster, just detta att sjunga herrens lov karakteriserar inspelningen för mig, samtidigt som det Ă€r underbart att höra denna musik pĂ„ ett uppgivenhetens tema framförd med hopp – dessutom en av de fĂ„ inspelningar som finns tillgĂ€ngliga av tonsĂ€ttaren, en musik att inneslutas i. Clemens’ liv Ă€r dĂ€remot mest höljt i dunkel, kanske född i Zeeland (vilket placerar honom nĂ„gonstans i dagens Holland/Belgien), kanske dödad och inte död av naturliga orsaker (Jacobus Vaets hyllningsverk till honom antyder det), Souterliedekens det som dĂ„förtiden gjorde honom mest kĂ€nd, dessa tonsĂ€ttningar av psalmer, med friska och frekventa lĂ„n frĂ„n samtida sekulĂ€ra sĂ„nger. DĂ„ kĂ€nd, idag nĂ€stan okĂ€nd. Ändra pĂ„ det, köp skivan.

Men vi kan i Sverige ocksĂ„. Memento Mei (Daphne) heter en skiva med musik frĂ„n kyrkomĂ„laren Albertus Pictors tid (andra halvan av 1400-talet, född i Tyskland och verksam i MĂ€lardalen). Han firades 2009 (500 Ă„r sedan han dog) av bl.a. kvartetten A Capella Holmiensis med ett konsertprogram som nu resulterat i föreliggande skiva, gruppens fjĂ€rde men den första som inte Ă€r utgiven pĂ„ eget bolag. HĂ€r blir det ett ursnitt sĂ„nger, inspirerade av de bibliska motiv om de eviga frĂ„gorna som gav klangbotten bĂ„de Ă„t Pictor och Ă„t samtidens namnkunniga tonsĂ€ttare (Palestrina, des Prez, Mouton – Ă€ven Jacobus Clemens don Papa!), folkligt framfört – och just det folkliga tycker jag Ă€r ett bestĂ„ende drag, att det hĂ€r blir bĂ„de jordnĂ€ra och proffsigt, det finns en framförandeglĂ€dje parad med en ansprĂ„kslöshet som kĂ€nns befriande efter att ha hört pĂ„ tok för mĂ„nga manierade skivor som anstrĂ€ngt sig blĂ„ att vara tidstypiska i detta komprimerade format (tvĂ„ mansröster, tvĂ„ kvinnoröster). Att göra en sakral recital, sĂ„ att sĂ€ga, av denna varierade gryta med smaker och kryddor, om Gud, om livet och döden, ger mersmak. Jag blir nyfiken pĂ„ hur kvartetten skulle lĂ„ta i lĂ€ngre verk.

En luta

Emma Kirkby och Jakob Lindberg Àr outstanding, igen, pÄ skivan Orpheus in England (Bis) dÀr sÄnger av Henry Purcell varvas med lutstycken av John Dowland. Outstanding, enastÄende, ja, vÀlj vilket uttryck, hÀr kommer hela det brittiska 1600-talsvemodet fram, det Àr vackert sÄ det gör ont, Kirkbys mogna röst lÄter med inkÀnnande Àn nÄgonsin, alla hÄller nog inte med, mÄnga föredrar den yngre Kirkbys lÀtta, flickaktiga sopran; vÄr egen vÀrldslutenist visar Àn en gÄng hur man kan krama tÄrar ut strÀngarna. Perfekt, men inte för.

En annan lutenist av guds nĂ„de Ă€r Nigel North som efter att ha gjort nĂ„gra framstĂ„ende recitaler pĂ„ nittiotalet krönta med Dowlands samlade verk, nu tagit sig an Robert Johnson (1583–1633, icke att blanda samman med en sjĂ€lssĂ€ljande bluesman), frĂ„n manuskript och egna rekonstruktioner (Naxos). HĂ€r finns det schwung i uttrycket, North verkar ha tagit till sig det faktum att Johnson troligen skrev musik till Shakespeare, hĂ€r Ă€r vi en bit bort frĂ„n Dowlands molltyngda luta, det Ă€r vĂ€lspelat, rakt fram, inga konstigheter, men inte heller kanske den innerlighet som Jakob Lindberg Ă€r mĂ€ktig, kanske hör jag ”fel” eftersom ljudet pĂ„ den hĂ€r cd:n tyvĂ€rr inte Ă€r en tiopoĂ€ngare, av nĂ„gon anledning, mycket mer Ă€n lutan fĂ„r höras och kanske Ă€r det akustiken som stĂ€ller till det? Johnsons lutverk (pĂ„ den hĂ€r cd:n Ă„terfinns det mesta) finns bara flĂ€ckvis representerat i skivkatalogen i olika recitaler, bra att hĂ€r ha dem samlade (Matthew Wadsworth har lĂ„tit sin luta ackompanjera Carolyn Sampsons lena sopran pĂ„ Avie-cd:n Away Delights, dĂ€r Ă„terfinns ocksĂ„ stycken för sololuta – en skiva att leta upp!).

Till Guds Àra

Ensemble Jacques-Modernes har en hÀrlig diskografi, frÄn tiden pÄ skivbolaget Calliope vid mitten av nittiotalet och över till bolaget Ligia, hela tiden med fransk och italiensk körmusik, mestadels av det smalare slaget (Regnard, Bassano, du Carroy, Tabart) men ocksÄ Couperin, de Grigny och Buxtehude. Och nu Domenico Scarlatti, son till Alessandro, en vackert ljudande cd med hans Stabat mater och MadridmÀssa (Ligia), bÄda verk som inte Àr flitigt förekommande i inspelningsstudion (typ). Joel Suhubiette leder sina styrkor med fast hand, fjÀrran frÄn vÀrldsliga ting, djupt religiösa tolkningar, i brytpunkten mellan renÀssans och barock En pÀrla.

Om vi beger oss lÀngre bakÄt i tiden, i alla fall vad inspelningsdatum anbelangar, finns Rafael Kubelik som nöjd leder Haydns CeciliamÀssa (Arthaus) i Ottobeurenbasilikan 1982, med ett magnifikt startfÀlt vad solisterna anbelangar, Lucia Popp och Doris Soffel, t.ex., bÄda unga och vÀlljudande. Haydns mÀssor utger inte i en takt om de förtjÀnar, John Eliot Gardiner och Richard Hickox  har bÄda levererat kompletta utgÄvor och pÄ Naxos har man hunnit till femte cd:n i Owen Burdicks meriterande cykel. Föreliggande inspelning, som förresten Àr en dvd (inspelningen finns sedan tidigare, utgiven 1995 pÄ en Orfeo-cd), denna Haydns lÀngsta mÀssa (frÄn 1766) och precis som Beethovens Missa Solemnis uppdelad i körer och solopartier, Kubelik ger en fantastiskt tidlös och temporik tolkning som hÄller Àn idag (det Àr bara vissa Ättiotalstypiska modenycker som tidsbestÀmmer inspelningen, blunda om det stör), han driver verkligen Bayerska radions kör och orkester framför sig, brett leende och med sina typiska hÄrtofsar glatt farandes runt flinten.

GĂ„r vi Ă€nnu lĂ€ngre tillbaka i tiden hittar vi en version av HĂ€ndels Messias som lĂ„ter precis sĂ„ den inte skulle lĂ„ta. Eller hur det nu var. Adrian Boults andra inspelning frĂ„n 1961 (den första: 1954) har precis kommit (igen), den hĂ€r gĂ„ngen pĂ„ Newton Classics, det Ă€r Julian Herbages version av partituret (revision av sin egen revision), en Ă„tergĂ„ng, dĂ„förtiden upplevt, en uppfattning om hur det nog egentligen skulle lĂ„tit nĂ€r det begav sig, Boult gör vad han kan för att hĂ„lla igen pĂ„ manskapets storlek, lyckas inte fullt ut, en hĂ€nsynslöst pampig och överdĂ„dig version som visserligen Ă€r vĂ€l vĂ€rd att stifta bekantskap med men som kommer litet i bakvattnet nĂ€r det gĂ€ller senare tiders tolkningar (och de Ă€r mĂ„nga, vid juletid lyssnade jag pĂ„ en med The Philadelphia Orchestra under Paul Goodwin inspelad live bara nĂ„gra dagar före julafton och en konsert med The Handel and Haydn Society of Bostons version frĂ„n Ă„ret före, namnkunnige Harry Christophers (kĂ€nd som ledare för The Sixteen) pĂ„ dirigentpulten och bl.a. Daniel Taylor bland solisterna – variationerna och tolkningsmöjligheterna verkar vara oĂ€ndliga) dĂ€r kanske, kansk Trevor Pinnocks inspelning pĂ„ Archiv Ă€r den mest framstĂ„ende. Joan Sutherland, nyligen bortgĂ„ngen och av av vĂ„r tids största sĂ„ngerskor, skapar mycket av dramatiken i den hĂ€r inspelningen, bortsett frĂ„n numerĂ€ren i orkestern, men Boult Ă€r romantikern, de stora penseldragens man, det stĂ„tliga och törhĂ€nda makliga tempots riddare. Mer intressant Ă€n Sargent, komplett till skillnad frĂ„n Beecham. En pĂ„minnelse om tider som flytt. Ljudet Ă€r gott, lĂ„ter precis som min gamla (och ursprungliga) Decca-inspelning. Kan man fĂ„ be om en ”riktig” Ă„terutgivning, med bra ljud (ja, jag vet att den Ă€r i mono), av Boults Messias frĂ„n 1954 ocksĂ„?

Och den dÀr Bach

Christophe Rousset Ă€r en cembalist och dirigent som snart avverkat all vĂ€rldens morgnar och tillika barockens mest tongivande klaver- och operamusik. Ett ursnitt: Hans tolkning av HĂ€ndels Semele Ă€r fantastisk och hans dubbel-cd med musik av Antoine Forqueray bĂ„de vĂ€lljudande och en introduktion till en hart nĂ€r bortglömd kompositör – och sĂ„ har han hĂ„llit pĂ„, fransk barockopera, bortglömda och inte alls bortglömda cembalister. NĂ€r han nu pĂ„ lilla etiketten ApartĂ© tar sig an fader Bach igen (det var en del Ă„r sedan senast) med en blandad kompott pĂ„ fullmatade ”Fantasy” framförd pĂ„ en Ruckers-cembalo frĂ„n 1632, den nya skivan kompletterar vĂ€l en Decca-recital som kunde varit dess syster, frĂ„n mitten av nittotalet (alla fyra Bach-skivorna han spelade in pĂ„ Decca finns samlade i en box, tyvĂ€rr utgĂ„ngen), det hĂ€r Ă€r strĂ„lande tolkningar, balanserade, med inlevelse som bara erfarenhet kan ge, i en utmĂ€rkt ljudbild.

Att mixa tysk barockpoesi med tvenne violinpartitor frĂ„n Johann Sebastians hand mĂ„ te sig innovativt, men det Ă€r inte sĂ„ jag vill höra hans musik, redan vid andra genomlyssningen programmerade jag bort Frank Arnolds upplĂ€sning och höll mig till Kolja Blachers violin (skivbolag: Philharmonie), konkurrensen Ă€r hĂ„rd, vi har fĂ„tt oss hela regementen uttolkare till livs, oavsett om det handlat om romantiserande, allvarliga mĂ€n frĂ„n östra Europa i början av seklet till tidstrogna unga kvinnor vid millennieskiftet. LĂ„t oss sĂ€ga att det finns skĂ€l att Kolja spelar pĂ„ en Stradivarius, hans ton Ă€r attraktiv, hans sĂ€tt att nĂ€rmast attackera de hĂ€r tvĂ„ partitorna gör att jag hellre bytt ut Arnold mot en tredje. Inget fel i att experimentera pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet eller försöka ge en annan/tidstypisk av den kulturella omgivning Bach befann sig i, men jag vĂ€ljer hellre musiken. (Men som recital, pĂ„ konsertscenen – det vore en idĂ©!)

Redan 1985 gav sig den taiwanesiska pianisten Chen Pi-hsien i lag med Goldbergvariationerna pĂ„ en tidig Naxos-cd (som blev flerfaldigt kĂ€nd i samband med Joyce Hatto-affĂ€ren, dĂ„ William Barrington-Coupe utgav piratutgĂ„vor av andras pianoskivor sĂ„som varande inspelningar frĂ„n sin döda hustrus hand, ett av de mest notoriska hoaxen i modern musik- och skivhistoria – och Chens skiva var en av de ”utvalda”) och nu har hon för tredje gĂ„ngen, i alla fall pĂ„ skiva, gett sig i kast med dessa mĂ„ngfacetterade variationer, cd:n (pĂ„ Philharmonie) utgiven 2010 men inspelad redan 2001, möter ett hĂ„rt motstĂ„nd och konkurrerar inte ut versioner pĂ„ piano av Schiff, Nikolajeva, Hewitt eller Richter, dĂ€remot vinner hon över sin Naxos-inkarnation pĂ„ knock-out, nu börjar Chen se variationerna som ett sammanhĂ„llet verk, det blir inte bara teknik utan ocksĂ„ ett mĂ„tt av eftertanke. ”A pedestrian interpretation” skulle kanske en engelsman sagt.

Mytomspunnet, legendariskt, men det var inte hans sista verk, Die Kunst der Fuge, sonen Carl Philipp Emmanuel var en bra marknadsförare nĂ€r avlidne Johann Sebastians kvarlĂ„tenskap skulle omsĂ€ttas. Sanningen var att Bach hann skriva bĂ„de H-mollmĂ€ssan och en del andra verk medan fugans konst lĂ„g till sig, oavslutad. Mystiken kommer ocksĂ„ frĂ„n det faktum att Bach aldrig valde nĂ„got instrument, varför uttolkare har anvĂ€nt allt frĂ„n mungiga till cembalo för att hitta verkets lökliknande skalbarhet (och vissa sagt att det inte ens ska spelas, bara vara ett teoretiskt musikverk). George Richies storslagna, ja, helt magnifika tolkning pĂ„ en relativt nybyggd orgel i Scottsdale, Arizona (utgiven förra Ă„ret, dubbel-cd pĂ„ dokumentĂ€r-dvd) visade att det inte alls behöver vara cembalon Bach hade i Ă„tanke (Fagius, Köhler, Winge, Rogg, Forsblom m.fl organister har ocksĂ„ tolkat verket, men Richie spelar i en egen division), men Emersonkvartettens version för strĂ„kkvartett eller Canadian Brass’ för blĂ„sare visar att möjligheterna ter sig omĂ„ttliga. Akademie fĂŒr Alte Musik, Berlin, har pĂ„ en Harmonia Mundi-cd gjort som Amsterdams Bachsolister gjort tidigare (för att inte tala om nĂ€rliggande Cappella Lundensis under pĂ„ tok för tidigt bortryckta Meme Åkesson) dĂ€r varje del av verket fĂ„r en egen besĂ€ttning (och berlinarna har gĂ„tt ett steg lĂ€ngre, eftersom de ocksĂ„ Ă€ndrat ordningen, vilket kanske inte var helt nödvĂ€ndigt). En spĂ€nnande version, en i raden av just spĂ€nnande, vĂ€lgjorda tolkningar av ett verk som aldrig nĂ„gonsin kommer att bli varken fĂ€rdigt eller fĂ€rdigspelat. Rekommenderas.

Jan-Erik Zandersson