Wednesday September 22nd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

TROLLGUBBEN SOM SKYDDAR VÅRA TÅG

Text: C-J Charpentier. MARTIN PUMPHUT, klart jag mÄste se Martin Pumphut pÄ Bahnhofstrasse i Wilthen, den stad dÀr Amalie Dietrichs insamlade bergskryddor ger smak Ät sprit, och nu blir det markavÀgar rakt söderut, först vÀg 96 igen, riktning Oppach, ort anlagd 1336, kÀnd för textil, senare alkohol, mineralvatten och lÀskedrycker; stad kloss pÄ tjeckiska grÀnsen.

VÀgen ligger rak som ett snöre av betongplattor och blandade material, delvis sönderkörd, jordbruksbygd och genom smÄ byar, gles trafik och sömniga omgivningar.

Wilthen med lugn huvudgata genom samhÀllet, lummigt och rofyllt, bromsar in utanför en Rewebutik, köper min Wilthener GebirgskrÀuter att ta med hem till Sverige och ber om en mugg eftermiddagskaffe och en Berliner för att reglera trötthet och fallande blodsocker, sitter pÄ parkeringsplatsen och kopplar av med blocket vilande mot knÀet, nÄgra killar i tio- tolvÄrsÄldern kommer fram och ber att fÄ titta pÄ hojen, bakvÀnda kepsar, och det som slÄr mig Àr deras artighet visavi senioritet; Sie och Ihnen.

Borstar smulorna ur skĂ€gget medan killarna gĂ„r runt och inspekterar fordonet, ty en Berliner Ă€r en sockerrullad syltmunk – precis som John F Kennedy, den demokratiske papisten som trappade upp Vietnamkriget, beskrev sig sjĂ€lv inför hela vĂ€rlden: ich bin ein Berliner.

SÄ sÀllar sig en dam med tunga inköpskassar till sÀllskapet, frÄgar om jag söker nÄgot sÀrskilt i trakten, och jag svarar att jag ska till Martin Pumphutmonumentet, fÄr en vÀgbeskrivning.

– Följ den gatan till trafikljuset, och sedan vĂ€nster; pekar och önskar mig trevlig helg.

Wilthen, nu Ă€r jag i det Wilthen jag satt och fantiserade om under julhelgen, stad i Oberlausitz, Wjelećin pĂ„ sorbiska, första gĂ„ngen nĂ€mnd 1222, sorbisk bosĂ€ttning som senare koloniserats och formats till en radby av inflyttade tyskar, pest 1585, hungersnöd 1612, svĂ„rt ansatt under trettioĂ„riga kriget, stadsrĂ€ttigheter 1669 – dĂ€refter degraderad till by och Ă„nyo stadsrĂ€ttigheter 1969, stadsvapnet Ă€r – sannolikt sedan sextonhundratalet – fru Justitia, och hĂ€r har Bombardier en anlĂ€ggning, och dessutom produceras textil, maskiner, konstmaterial och alkohol, Hardenbergs spritfabrik Ă€r den största arbetsplatsen, grundad 1842 som Wilthener Weinbrennerei, Volkseigene Betrieb 1951 och uppköpt av sagde Hardenberg – med sĂ€te i vĂ€stliga Niedersachsen – 1992, hĂ€lsohem finns det tretton pĂ„ dussinet, tyskar Ă€r tokiga i hĂ€lsohem kombinerat med stĂ€rkande promenader, Heilkunde och egenartade naturmediciner vars förljugna reklam gĂ€rna anspelar pĂ„ ökad kraft i manslemmen, och fĂ„r man sedan tillbaka en knippe euro frĂ„n motsvarigheten till FörsĂ€kringskassan sĂ„ Ă€r det ju prima-prima, och Wilthen Ă€r officiellt godkĂ€nd som Erholungsort sedan 1972; idag knappt sextusen invĂ„nare.

SlÀnger pappmugg och fimp i ett sopkÀrl och drar pÄ mig hjÀlmen, följer kvinnans vÀgbeskrivning, och nu börjar jag ana en viss slitenhet i bebyggelsen, hittar Bahnhofstrasse, och stationsbyggnaden Àr en DDR-ruin med utslagna fönster pÄ en liten kulle till vÀnster.

Men ingen Martin Pumphut, stÀller cykeln och letar vidare, finner en ovÄrdad plantering med ett tomt fundament av grÄ cement, kammar noll.

– Har du kört fel? ropar pensionĂ€ren pĂ„ EU-moppe; du, inte Sie.

Han Ă€r klĂ€dd i plastig syntetjacka frĂ„n tiden, och pĂ„ huvudet har han en öppen pottehjĂ€lm som sĂ€kert Ă€r fyrtio Ă„r gammal, en sĂ„n dĂ€r sak som knuttarna i Stockholm kallade ”vurpollon” och som bar de odödliga orden GODKÄND AV SVEMO, och det var innan raggargenerationen trampat ur Algotsjeansen och fortfarande höll sig till Loranga vid festliga tillfĂ€llen.

– Martin Pumphut, sĂ€ger jag, och mopedmannen pekar pĂ„ den ovĂ„rdade lilla planteringen och berĂ€ttar att Martin Pumphut Ă€r intagen för Ă„rlig rengöring.

Han ser min besvikelse och sÀger glatt att det finns en till nÄgon mil utanför staden och att det Àr svÄrt att hitta men att han gÀrna kör före och visar vÀgen, och vÄgor av tacksamhet böljar genom mig.

Hittat sjÀlv hade jag inte gjort, för det tvÀrar och svÀnger, och plötsligt befinner vi oss pÄ en brant uppförslutande skogsvÀg, och han stannar pÄ en parkering invid ett vÀrdshus i ett rekreationsomrÄde.

– DĂ€r har du din Martin!

– FĂ„r jag bjuda pĂ„ en öl eller en kopp kaffe?

Han avböjer, sÀger att han mÄste hem till familjen, och jag tar fram kameran, förevigar Martin Pumphut, innan jag packar ner Pentax:en i vÀskan och drar vidare.

PensionĂ€r som just visat vĂ€gen, paret som hjĂ€lpte mig att hitta nattkvarter i Ohrdruf igĂ„r, mĂ€nnen pĂ„ verkstan nĂ€r hojen krĂ„nglade. StĂ€ndigt denna vĂ€nlighet, stĂ€ndigt denna hygglighet, stĂ€ndigt denna lust att sprĂ„ka med en utifrĂ„nkommande – och bistĂ„. Och denna vĂ€nlighet möter jag alltid nĂ€r jag reser i östra Tyskland. En annan mentalitet, ett tillmötesgĂ„ende fritt frĂ„n stress. LjusĂ„r frĂ„n landets hektiskt uppfordande vĂ€stra halva.

Ner för backen och genom Obergurig, by nÀmnd första gÄngen 1272, pappersbruk 1573-1945; tillbaka till Bautzen pÄ en mindre vÀg.

Martin Pumphut Àr en lackerad trÀfigur med utstrÀckta armar, skulpterad 1939 och invigd ett par veckor före krigsutbrottet, skadad och restaurerad 1956, betydligt kortare Àn jag, blÄtonade byxor, rödaktig rock och svartbrÀttad spetsig hatt. Han var en vandrande mjölnare, en hÀxmÀstare och en mytisk trollgubbe som levt i trakten sedan Ätminstone sextonhundratalet, född i Spohla nÀra Hoyerswerda, beskriven av Grimm, och inte olik en trÀdgÄrdstomte, Àr sedan lÀnge staden Wilthens sinnebild och beskyddare. HÀrskar över allt och alla, inklusive de tÄg som Bombardier exporterar till Sverige.

Ekipage som inte ens klarar ett gÀng snöflingor.

C-J CHARPENTIER

BILD

Martin Pumphut torde vara PÄgatÄgens yttersta beskyddare, vilket SkÄnetrafiken knappast kÀnner till (Foto: C-J Charpentier)