Wednesday September 22nd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Anna Ternheim

New York, vintern 2010: Trött efter skrivande och turnerande med sin tredje platta, flanerar Anna Ternheim omkring pĂ„ avenyerna hemma i New York och funderar pĂ„ vilken vĂ€g hennes karriĂ€r ska ta. Efter varje platta och efterföljande turnĂ© brukar suget efter att skriva nytt material infinna sig nĂ€stan omedelbart – dock inte denna gĂ„ng, skulle det visa sig. NĂ€r den kreativa handbromsen vĂ€grar att slĂ€ppa greppet sĂ„ krĂ€vs inspiration för att komma vidare, och in Annas fall krĂ€vdes det en rejĂ€l dos av frijazz frĂ„n den improviserande saxofonisten David S. Ware för att Ă„teruppvĂ€cka kreativiteten igen och fĂ„ lĂ„tskrivande till att rulla igĂ„ng igen. Anna Ă€r hemma pĂ„ en snabbvisit, och berĂ€ttar om tillkomsten av nya albumet The Night visitor.

– Detta var en period dĂ„ ingen inspiration egentligen ville infinna sig, men en kvĂ€ll blev jag medbjuden till en releasefest. Det var en sĂ„dan typisk NY-afton med ett skönt flow, som det kan vara i NY, jag följde med en kompis hem till en kille som hade en releasekonsert med saxofonisten David S. Ware i sitt vardagsrum. Och nu vill jag verkligen poĂ€ngtera att han har ett vĂ€ldigt stort hus och att ett av hans rum i princip Ă€r en perfekt konsertlokal! Vi var vĂ€l ett 50-tal som var nĂ€rvarande. Det var en inspirerande upplevelse att se och höra. Musiken pĂ„gick naturligtvis i hans vĂ€rld, inne i hans huvud, och instrumentet var hans röst. Under en period hade jag gĂ„tt omkring ett bra tag och funderat pĂ„ vad jag skulle göra. Efter varje platta och turnĂ© brukar suget efter att skriva nytt material infinna sig nĂ€stan omedelbart – inte denna gĂ„ng. Jag kom liksom inte vidare med min egen musik. Musiken han framförde var oerhört lĂ„ngt ifrĂ„n den musiken som jag sjĂ€lv gör, men just den dĂ€r kĂ€nslan av att vara i total samklang med sitt instrument var oerhört inspirerande och nĂ„gonting jag sjĂ€lv ville uppleva. Jag ville verkligen försöka förstĂ„ hur det lĂ€t inne i hans huvud, det var ju dĂ€r musiken levde ett helt eget liv. Han inspirerade mig till att bortse frĂ„n alla tĂ€nkbara hinder med mitt eget skapande och liksom söka mig vidare frĂ„n min egen genre istĂ€llet för att vara rĂ€dd och bunden av teori och regler. SĂ„ pĂ„ det viset blev jag oerhört inspirerad av honom.

Du gick alltsÄ hem och plockade fram gitarren och övade frÄn morgon till kvÀll?

–    I princip, ja, men en annan bidragande orsak till att skivan lĂ„ter som den gör Ă€r att jag en dag, nĂ€r ja var ute och gick, hamnade slumpartat framför skyltfönstret pĂ„ en liten obskyr affĂ€r, i en avlĂ€gsen del av Brooklyn, och fick syn pĂ„ en gammal Gibson frĂ„n 30-talet. Jag kunde inte motstĂ„ den utan gick i och köpte den direkt.

En Gibson frÄn 1930, jag inbillar mig att den i princip spelar av sig sjÀlv!

– Ja, faktiskt. Av nĂ„gon mĂ€rklig anledning sĂ„ kĂ€nde jag direkt pĂ„ den att detta Ă€r en gitarr som hör hemma i mina hĂ€nder. Jag vet inte varför, om det har med trĂ€slag att göra eller vad, eller om det helt enkelt Ă€r sĂ„ att den blivit inspelad av alla Ă„rs anvĂ€ndning, men det var min gitarr, jag skulle ha den, det rĂ„dde ingen tvekan om den saken. Men jag Ă€r oerhört förtjust i den och skivan hade aldrig blivit till utan min Gibson, den lĂ„ter pĂ„ et speciellt vis och krĂ€ver en speciell fingerpicking-spelstil för att den riktigt ska komma till sin rĂ€tt.

En ny spelstil, bara sÄdÀr?

– Efter ett par mĂ„naders spelande pĂ„ egen hand hemma i lĂ€genheten insĂ„g jag att jag behövde lite lektioner och ringde dĂ€rför upp Matt Sweeney, som Ă€r en av de bĂ€sta gitarristerna jag spelat med, och bad honom om lektioner och att hjĂ€lpa till att arrangera mina lĂ„tar. Och nĂ€r vi vĂ€l möttes i en sliten gammal lĂ€genhet pĂ„ 4th Street, började saker och ting sĂ„ sakteliga falla pĂ„ plats. En föreslog Sweeney att jag skulle följa med för att lyssna pĂ„ den okĂ€nda, men oerhört inflytelserika, skotska folksĂ„ngaren Bert JĂ€nsch, som upptrĂ€dde en gammal lagerlokal i Brooklyn. Hans musik och spelstil pĂ„minde mg om min egen uppvĂ€xt med gamla folksĂ„nger, fjĂ€derlĂ€tt plockning, och slingrande melodier.

Matt Sweeney och Anna fortsatte att trÀffas och utveckla hennes lÄtar och en dag föreslog Matt att de skulle bege sig till Nashville och spela in.

– Jag kĂ€nde inte till Grand Ole Opry och alla legendariska stĂ€llen i Nashville pĂ„ det sĂ€ttet, utan kĂ€nde egentligen bara att det var ett stĂ€lle som vi kunde spela in i.

Varför valde du just New York, det verkar vara rena rama svenskkollot! Springer du pÄ andra svenska musiker dÀr?

– Njae, inte sĂ„ mycket faktiskt. Det Ă€r inte sĂ„ att jag ingĂ„r i nĂ„gon speciell svenskkrets, de enda jag trĂ€ffar regelbundet Ă€r Nina Persson och hennes man Nathan.

New York, stÀdernas stad


– Jag Ă€r inne pĂ„ mitt fjĂ€rde Ă„r hĂ€r nu och fĂ„r fortfarande fjĂ€rilar i magen nĂ€r jag Ă„ker taxi frĂ„n flygplatsen och nĂ€rmar mig staden. Staden innehĂ„ller allt. Om man vill kan man leva ett hysteriskt uppskruvat liv, men man kan Ă€ven om man vill gĂ„ omkring i vardagslivets lunk hemma i sin lĂ€genhet. Men just vetskapen om att staden finns strax utanför och att man bara kan ge sig ut nĂ€r man behöver lite kreativ pĂ„fyllning gör mig faktiskt lugn.

En skiva vars tillkomst tycks gjord för att dokumenteras pÄ film!

– Haha
 det Ă€r rĂ€tt tĂ€nkt, jag vet inte
 men, sĂ„ mycket kan jag avslöja som att det dyker upp en film inom snar framtid. Jag kĂ€nde att det skulle kunna hĂ€nda sĂ„ mĂ„nga otroliga saker under inspelningens gĂ„ng som jag inte skulle kunnat Ă„terberĂ€tta och göra rĂ€ttvisa, att jag beslöt mig för att lĂ„ta dokumentera inspelningen och allt runt omkring pĂ„ film.

Du Nashville, country, hade du nÄgra fördomar om stÀllet?

–    Jag visste i Ă€rlighetens namn inte speciellt mycket om staden och musiken, nĂ€r jag berĂ€ttade för folk att jag skulle Ă„ka dit och spela in kommande plattan sa alla jag berĂ€ttade det för: ”JassĂ„, du ska spela in en countryplatta?”. Jag har ju under hela tiden gjort min egen grej sĂ„ jag var aldrig orolig att det skulle bli fel. TvĂ€rtom tyckte jag det var rĂ€tt skönt att ingen hade full koll pĂ„ hur det skulle bli, och att jag bara kunde slĂ€ppa taget. Det kĂ€ndes oerhört kul.

Har du efter din vistelse dÀr börjat uppskatta country?

– Jag har lyssnat en hel del pĂ„ country under- och efter den tiden jag var dĂ€r. Jag tror att det Ă€r sĂ„ med nĂ€r man ska ta till sig nya saker att man mĂ„ste ha en vĂ€gvisare som leder en till bra stĂ€llen direkt, och i mitt fall hette vĂ€gvisaren Dave Ferguson, och den enda countryartisten han orkar lyssna pĂ„ regelbundet Ă€r Gordon Lightfoot.

Rakt in i hjÀrtat av namnkunniga musiker

Drog Jack Clement nÄgra skrönor för dig?

–    Jo du, fast inte pĂ„ nĂ„got specifikt sĂ€tt utan det var mer att vi slĂ€ngde kĂ€ft regelbundet och sĂ„ dök den ena historien upp efter den andra. Han gick runt i studion och plockade lite förstrött nĂ€r vi satt och spelade och kommenterade plattor och föremĂ„l. Den historien som jag kommer ihĂ„g allra mest Ă€r nĂ€r han berĂ€ttade om nĂ€r han spelade in The Million Dollar Quartet (Elvis Presley, Car Perkins, Johnny Cash och Jerry Lee Lewis). Shit, det gick upp för en att han faktisk var dĂ€r, dĂ„, och tryckte pĂ„ Rec-knappen, och var en av dem som var med och förĂ€ndrade musikhistorien. Det kĂ€nns ganska stort i efterhand att ha haft förmĂ„nen av att fĂ„ samarbeta med honom. Även om just Jack Clement inte direkt bidrog till det rent musikaliska sĂ„ mycket, han Ă€r en ganska gammal man numera.

Hur sÄg kvÀllarna ut var det Budweisser och grillfester?

–    Absolut. PĂ„ kvĂ€llarna kom alla med sina instrument och deltog i fingerpicking.partys i trĂ€dgĂ„rdarna.

Om nÄgon hÀr hemma plötsligt dyker upp med en gitarr och agerar trubadur tar de flesta sig för pannan!

– Visst Ă€r det sĂ„, men det Ă€r en helt annan musikalisk kultur i Nashville. Det tillhör att man spelar och att man pĂ„ sĂ€tt har en musikalisk gemenskap.

Du har ju rotat dig i New York, har du besökt Tom’s Diner?

– Nej, faktiskt inte! Jag kommer sĂ„ vĂ€l ihĂ„g nĂ€r hon (Suzanne Vega) slĂ€ppte skivan Solitude standing, en fantastisk skiva som jag lyssnade oerhört mycket pĂ„. Jag tĂ€nkte dĂ„ och dĂ„ pĂ„ att jag skulle ta mig dit men det blev aldrig av. Och nu nĂ€r jag bor i New York och i princip har möjlighet att besöka stĂ€llet precis nĂ€r jag vill, sĂ„ har det inte blivit av, förmodligen pĂ„ grund av det!

FramtrÀder du pÄ lokala stÀllen i New York?

–    Ja, lite dĂ„ och dĂ„.

Oannonserat?

–    Nej, man annonserar lokalt som vanligt.

Har du framfört de nya lÄtarna inför publik?

–    Ja.

Hur blev reaktionerna?

– Bra. Men det Ă€r ju stor skillnad att framföra lĂ„tar som folk kan jĂ€mfört med att framföra lĂ„tar som publiken inte hört, bĂ„da delarna Ă€r lite nervöst. Jag Ă€r fortfarande lite nervös nĂ€r jag ska framtrĂ€da, man kan tycka att nervositeten borde försvunnit men det gör den inte.

The New Yorker har uppmÀrksammat dig!

– Jag förstod inte riktigt hur stort det var förrĂ€n min omgivning pĂ„pekade detta, och att de sett en tecknad bild av mig i tidningen. Jag lĂ€ser inte sjĂ€lv tidningen regelbundet, mest av andra prioriteringar, men dĂ„ och dĂ„ slĂ„r jag mig ner och lĂ€ser den. En fantastiskt tidning med anor som tar tid att lĂ€sa.

Vad har du, tycker du, lÀrt dig med att bo utomlands?

Är et nĂ„gon skillnad pĂ„ amerikanska musiker och svenska?

– Jag vet inte
 I sĂ„ fall skulle det möjligtvis kanske vara att amerikanska musiker om möjligt Ă€nnu mera lever sina liv som musiker dygnet runt. Man ska ha en oerhörd tur om man ska lyckas leva som musiker i Sverige och om konkurrensen fĂ„r anses vara hĂ„rd i Sverige sĂ„ Ă€r den Ă€nnu tuffare i USA.

Hur mycket tÀnker du pÄ alla tidigare hyllningar inför ett skivslÀpp?

–    Jag vet att jag inte kan pĂ„verka vad folk tycker eller hur de uppfattar min musik, och dĂ€rför lĂ€gger jag ingen tid pĂ„ att spekulera utan fortsĂ€tter att göra min musik. Det skulle vara oerhört begrĂ€nsande att tĂ€nka pĂ„ hur folk skulle ta emot musiken.

Ricki Lee Jones eller Patti Smith?

Robyn Lykke Li storsatsning i USA!

–    De har ju redan blivit ganska stora och fĂ„r jag vara med i efterdyningarna av deras stora framgĂ„ngar sĂ„ blir jag oerhört glad. Skivan kommer att lanseras i USA under nĂ€sta Ă„r, men det Ă€r en oerhört stor apparat att bara ge ut en skiva dĂ€r.

Ska man lyckas i USA kan man inte vara rÀdd för att turnera!

–    Hahaha, nej det kan man lugnt pĂ„stĂ„.

Det Àr en ganska rotlös tillvaro at vara musiker!

– PĂ„ ett sĂ€tt. Men det Ă€r en av fördelarna med att bo i New York, nĂ€r man har sĂ„ pass oregelbundna tiders som jag. att det finns sĂ„ oerhört mĂ„nga olika sorters mĂ€nniskor som lever sina liv pĂ„ mĂ€rkliga tider av dygnet att ingenting, mer eller mindre, kĂ€nns konstigt. New York Ă€r helt enkelt en skön plats att landa pĂ„.

Sitter du mycket pÄ caféer och dricker kaffe?

–    En hel del, det Ă€r sĂ„ skönt att man i princip kan stĂ€nga dörren till ensamheten och liksom fem steg senare vara ute i storstadspulsen.

Är det inte trevligare att bjuda hem folk för att ta en koppkaffe i lugn och ro hemma?

–    Jo, det har du egentligen rĂ€tt i. Men sĂ„ funkar det inte i en stad som New York, man trĂ€ffas ute och fikar. Men jag önskar att det vore sĂ„ att man blev hembjuden till folk istĂ€llet, det Ă€r ju betydligt trevligare. Jag ska för övrigt snart flyga till Nashville och bo hemma hos Dan Fergusson nĂ„gra dagar pĂ„ hans stĂ€lle, och dĂ€r Ă€r det sĂ„ att alla som befinner sig dĂ€r för tillfĂ€llet trĂ€ffas varje morgon och dricker kaffe tillsammans och har en god gemenskap.

Resa till Nashville
 huh, sjÀlv ska jag till SÀffle, kan jag fÄ en kopp kaffe?

Lars Yngve