Wednesday September 22nd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Vinylmania

A. Det finns en sorts hatkĂ€rlek till vinylskivorna, vare sig de Ă€r lp eller 7”:or eller gamla 12”-singlar. Den irritation som minsta repa, varje hack, varje knaster skapade och som drev en ung man till vansinne försvann nĂ€r han lĂ„ngt om lĂ€nge accepterade cd:n som det nya, allomgivande formatet – men det dröjde tills Brian Eno tog sig för att bara slĂ€ppa ”Thurday Afternoon” pĂ„ cd och cd-spelare tvunget fick inhandlas, tillsammans med ytterligare en cd, en bekanting frĂ„n lp-facken med Klaus Schulze, och erkannerligen var det sĂ„ att det inte lĂ€t sĂ„ mycket bĂ€ttre. Förvisso, inget knaster, ingen oro för hack, men de tidiga cd-utgĂ„vorna var frekvensmĂ€ssiga missfoster med metallisk lyster och metalliskt ljud, allt som oftast – och det Ă€r sant, den som idag köper en lossless-version av t.ex. en tidig utgĂ„va pĂ„ brittiska klassiska skivbolaget Chandos i deras webbshop fĂ„r en fil som lĂ„ter vida överlĂ€gset den ursprungliga cd:n.

B. Lp-formatet kunde dock skapa minnen. Det fanns tvĂ„ ord i första textraden i Dag Vags ”Scenbuddism” jag aldrig fick höra förrĂ€n cd:n kom mĂ„nga Ă„r senare, eftersom det just dĂ€r fanns ett fel i pressningen av min lp. Jag fick ocksĂ„ köpa flera exemplar av Sparks’ tredje och fjĂ€rde skiva, ”Kimono My House” och ”Propaganda”, eftersom de slets upp, spelades sĂ„ ofta att spĂ„ren knastrade allt mer – och det Ă€r vĂ€l mer en tanke Ă€n en hĂ€ndelse att jag nu köpt just ”Kimono…” i skivbolaget Islands jubileumsutgĂ„va frĂ„n 2009 pĂ„ 180 g för att fĂ„ höra ”Equator” pĂ„ allra bĂ€sta sĂ€tt igen… – Sparks har ocksĂ„ tĂ€nt hoppet om 7”-singelns Ă„terkomst eftersom deras sjua ”Lighten Up, Morrissey” har en baksida som vida övertrĂ€ffar a-sidan – och sĂ„ var det ju ibland, dĂ„, förr. ”Brenda’s Always In The Way” Ă€r alltsĂ„ lĂ„ten jag tycker du ska önska nĂ€r du kommer fram till ”Ring sĂ„ spelar vi” pĂ„ lördag.

C. Det var 1948 den första lp:n kom men det tog nĂ„gra Ă„r till innan den passerade 78-varvaren, stenkakan, som den givna musikbĂ€raren, för att tala nysvenska. PĂ„ Ă„ttiotalet gjorde cd:n intrĂ€de och konkurrerade snabbt ut lp:n eftersom cd:n hade givna fördelar – men de som pĂ„stod att cd inte tar plats, krĂ€ver utrymme, de blev aldrig ingenjörer.

D. UngefĂ€r samma mĂ€nniskor som tycker rörförstĂ€rkare lĂ„ter bĂ€ttre Ă€n de med transistorer, de slĂ€ppte aldrig lp:n och delvis fĂ„r man ge dem rĂ€tt, eftersom det frekvensomfĂ„ng cd:n gav inte matchade en halvfartsgraverad lp av ”virgin vinyl” frĂ„n Japan.

E. HĂ„kan Blads far, salig i Ă„minnelse, sade en gĂ„ng, dĂ€r han satt och kedjerökte bakom disken pĂ„ legendariska skivbörsen LP Möller pĂ„ VĂ€ster i Malmö, att ”cd, det Ă€r en dagslĂ€nda, inget kan konkurrera ut lp:n”. Han hade ett litet cd-sortiment i affĂ€ren, men det var nog mest för att lp-sĂ€ljarna ocksĂ„ hade en och annan cd med sig i kassarna/kartongerna nĂ€r de kom och sĂ„lde.

F. Idag har lp:n Ă„terintrĂ€tt i atmosfĂ€ren och börjat synas i försĂ€ljningsstatistiken. Antagligen Ă€r det fortfarande alla 12”:or med dansmusik som bildar grund eftersom en lp-utgĂ„va av en skiva med Kent sĂ€llan utges i större upplaga Ă€n 500 ex av Hot Stuff i Älmhult. Men det Ă€r pĂ„ vĂ€g att förĂ€ndras, sĂ€kert, eftersom fler och fler skivbolag, inte minst de ”stora”, börjar utge parallella lp-utgĂ„vor nĂ€r cd slĂ€pps liksom man skakar lĂ€tt i utgivningskatalogen och Ă„terutger gamla storsĂ€ljare – och ibland litet mer ovĂ€ntade skivor.

G. Helst ska det vara en 180 g-lp, eller 200 g. Varför? Jo, djupare spĂ„r = bĂ€ttre dynamik. Ju kortare speltid, desto bĂ€ttre ljud – avstĂ„ndet mellan spĂ„ren Ă€r viktigt, sĂ„ popgrupper som bjöd pĂ„ en kvart per lp-sida tĂ€nkte helt rĂ€tt.

H. I Europa idag lÀr Tjeckien vara bÀst pÄ att tillverka lp. De har tradition och Àr ocksÄ det land som producerat bolaget bakom skivspelarsortimentet Pro-ject, dÀr det finns bÄde billiga, fÀrgglada lp-spelare med fantastisk prestanda upp till de rent audiofila monstren.

I. De tvÄ stora i Sverige nÀr det gÀller skivförsÀljning (förlÄt, Bengans), Ginza och CDON, sÀljer bÄda allt mer lp och bÄda har nu ocksÄ börjat föra högkvalitativa skivspelare, kablage etc. Kolfiberborstar, lp-tvÀttmaskiner och nÄlborstar har fÄtt en renÀssans.

J. Det tillvÀxthÀmmande Àr vÀl Posten och det faktum att det kostar 48:- att skicka en lp. En endaste lp. Horribelt.

K. Redan för flera Ă„r sedan skulle man vĂ€lja lp-utgĂ„van av t.ex. Madonnas eller Coldplays skivor framför cd:n om man bĂ„de rĂ„kade gilla de hĂ€r artisterna och var audiofil. NĂ€r cd:n mixats, mastrats och trixats fĂ€rdigt för att passa mellanregistertörstande billighetsanlĂ€ggningar i kök och tonĂ„rsrum, fick teknikerna fritt spelrum nĂ€r det skulle göras en lp-version och man mixade helt sonika om allt för att det skulle lĂ„ta – bra. Enkelt, eller hur? (Och det var sĂ€kert lika mycket diskussioner i slutĂ€ndan som nĂ€r Pink Floyd skulle mixa fĂ€rdigt ”The Dark Side Of The Moon” och David Gilmour ville ha en ”vĂ„tare” ljudbild Ă€n den ”torra” Roger Waters förordade.)

L. I Japan finns förvisso all musik pĂ„ cd som nĂ„gonsin producerats (t.o.m. TT-Reuters konsertskiva ”III/Live” utgiven som lp pĂ„ Henrik Venants egen etikett Heartwork för mĂ„nga, mĂ„nga Ă„r sedan Ă„terfinns dĂ€r som cd, hur det nu gĂ„tt till), men Ă€ven dĂ€r vĂ€xer lp-sortimentet, dock inte pĂ„ bekostnad av cd:n, som det verkar.

M. Man ska hĂ„lla i sina gamla lp. En del skivor Ă€r det ingen risk att de blir utgivna som cd (förutom i Japan, dĂ„…) och Ă€nnu mindre som nyutgiven lp, sĂ„ min gamla favorit ”Mondo Deco” med The Quick (bandet som redan 1976 lĂ€t sig inspireras av Sparks, mĂ„nga Ă„r innan The Ark gjorde det) vĂ„rdar jag ömt. Bland andra.

N. Lp Ă€r ocksĂ„ nostalgi, inte minst för grabbar som kommit upp i Ă„ren, fĂ„tt bra jobb, tjocka plĂ„nböcker och Ă„tervĂ€nder till sitt ursprung. 600:- för FlĂ€sket brinners debut-lp Ă€r sĂ„dant man fĂ„r leva med, om inte nĂ„gon kommer pĂ„ den lysande idĂ©n att Ă„terutge slikt kulturgods (och Hansson & Karlssons skivor, och Myrbeins lp, och… och… och…).

O. MĂ„nga smĂ„bolag Ă€r innovativa idag. De utger skivan som lp eftersom de vet att det mĂ„nga gĂ„nger Ă€r en högtidsstund Ă€ven för en ung musiknörd att höra pĂ„ vinyl idag, det Ă€r nĂ„got speciellt, ”dĂ„ Ă€r det fest”, som nĂ„gon sade, men skivbolaget bifogar en nedladdningskod sĂ„ det finns en lĂ„gupplöst mp3:a att ha i datorn eller telefonen, slit-och-slĂ€ng-versionen.

P. Lp-skivans renĂ€ssans kan ses som en motreaktion mot allt det komprimerade skrĂ€pljud som kommer ut datorer och mobiltelefoner. Musik skivbolagen ser som ”produkter” och likt en hamburgare pĂ„ McDonalds Ă€r förgĂ€nglig bĂ„de till kvalitet, ursprung och smak, att ”konsumera”. Det Ă€r inte lĂ€tt att fildela en lp…

Q. En slutsats Àr ocksÄ att försÀkringsbolagen fÄr tÀnka om och Àndra dagens vÀrdering av begagnade lp: f.n. 7:-/st.

R. Hur ”bra” Ă€r dagens lp-utgĂ„vor? Jag har tidigare anmĂ€lt t.ex. de skivor med Ved och Won Psychic Malmö utgett och det Ă€r fantastiskt bra pressningar, sjĂ€lvfallet tjeckiska, men det handlar givetvis ocksĂ„ om vad man spelar upp dem pĂ„ för maskiner (billighetsskivspelare frĂ„n Kjell & Co som sĂ€ljs för att man den vĂ€gen ska överföra sina gamla lp till mp3 rekommenderas inte för att lyssna pĂ„ musik, det Ă€r ett som Ă€r sĂ€kert). Riddarnas lp lĂ„ter ocksĂ„ bra, litet hĂ„rdare, mer stonerrock, men vinylen orkar med, livedubbeln med HĂ„kan Hellström Ă€r ett annat exempel pĂ„ vinyl som fungerar vĂ€l av det som kommit pĂ„ sistone. Men, som sagt, hur bra Ă€r de, finns det skillnad? Fyra exempel ur Universals satsning pĂ„ vinyl kommer hĂ€r. En trippel-lp med gamla proggrockarna Yes i en inkarnation frĂ„n 2000 live pĂ„ House of Blues och den lĂ€t skrĂ€p nĂ€r den kom pĂ„ cd och dvd för tio Ă„r sedan, nĂ„got annat förvĂ€ntade man sig inte eftersom det var skivbolaget Eagle och att Yes utgav minsta lilla sak de spelade in för att klĂ„ sina trogna fans pĂ„ pengar. Den nya lp-utgĂ„van lĂ„ter avgjort bĂ€ttre, det Ă€r 180 g, och vid en jĂ€mförelse med dubbel-cd:n kĂ€nns det klart att just den tjocka vinylen gjort den hĂ€r liveskivan mer lyssningsbar, men mixen borde man ocksĂ„ gjort nĂ„got med. Ron Sexsmiths senaste, ”Long Player, Late Bloomer”, jĂ€mför jag direkt med cd:n och visst blommar ljudet ut litet mer pĂ„ lp:n men tveksamt om det Ă€r avgörande, det Ă€r en sparsmakad produktion Bob Rock gjort. Herbie Hancocks legendariska ”Head Hunters” frĂ„n 1973 Ă€r bĂ„de pĂ„ 180 g och remastrad och hĂ€r Ă€r en avgjord vinnare, den hĂ€r funkiga, dansanta och detaljerade skivan har fĂ„tt en helt ny topp och botten, det lĂ„ter mycket bĂ€ttre nu. Den sista Ă€r Ă€ven den en liveskiva, en dubbel som bĂ„de Ă€r pĂ„ 180 g och direktgraverad, men hĂ€r kan nĂ€stan minsta lilla insats vara vĂ€rdefull, eftersom vi pratar om Talking Heads’ konsert frĂ„n Rom 1980. Jag hade ursprungligen italienska RAI:s tv-utsĂ€ndning som bootleg-dvd och det hĂ€r Ă€r en konsert som Ă€r det mest intensiva med i det hĂ€r fallet storbandet Talking Heads som dokumenterats pĂ„ film, det svĂ€nger brutalt nĂ€r man kommer in i lĂ„tarna frĂ„n ”Remain In Light” – men bilden var grĂ„daskig och ljudet smalt och ynkligt. Inte blev det bĂ€ttre i den officiella men ack sĂ„ lĂ„gbudgetmĂ€ssiga dvd-utgĂ„va som kom hĂ€romĂ„ret, det sĂ„g ut som bootlegversionen rakt av – men lp:n, det Ă€r en helt annan historia, hĂ€r lĂ„ter det bĂ€ttre om Ă€n ett ganska levande liveljud som det slĂ„r gnistor om, inte alls perfekt men oĂ€ndligt bĂ€ttre Ă€n pĂ„ dvd:n. Förvisso missar man ju bilderna dĂ€r hela bandet dansar som i trans (Adrian Belew, inlĂ„nad frĂ„n Frank Zappa och King Crimson, verkar spela gitarr i en helt egen vĂ€rld och en helt egen division!), men det rĂ€cker faktiskt med lp:n nu, i vĂ€ntan pĂ„ en djupdykning i RAI:s tv-arkiv och en ny dvd (och det finns ingen cd-utgĂ„va…).

– Jan-Erik Zandersson