Wednesday May 12th 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Bananer och fotbollar Àr avlÄnga

Lars Yngve

Jag Ă€r pĂ„ vĂ€g att göra en Fredrik Gertten och bli helt Bananas över alla dagliga val jag stĂ€ndigt tvingas göra, speciellt i matbutikerna som alltmer tycks vara pĂ„ vĂ€g att förvandlas till labyrinter med felaktiga vĂ€gval, Ă„tervĂ€ndsgrĂ€nder och konstiga produkter. Jag har alltid en kĂ€nsla av att jag Ă€r en kombination av Truman Burbank och laboratorierĂ„tta dĂ€r jag irrar omkring i gĂ„ngarna med sneddragande kundvagn, svĂ„rtydd handlelapp och dessutom förföljd av stĂ€ndigt iakttagande övervakningskameror och övervakningsspeglar. SĂ„ kul de mĂ„ste ha, de som sitter i kontrollrummen och spanar nĂ€r jag Ă€r i butiken. Jag inbillar mig att de kallar pĂ„ all personal pĂ„ lagret sĂ„ att de gemensamt kan studera mina butiksmĂ€ssiga tillkortakommanden. Kunde de Ă„tminstone inte bara haft en sort av varje produkt: en sorts diskmedel, en sorts korv, en sorts frukostflingor
 och sĂ„ vidare? NĂ€hĂ€, inte det, det va som fan! Det Ă€r ju naturligtvis lika otĂ€nkbart som att det bara skulle finnas en sorts musik och en bilmodell. MĂ„ngfald sĂ€gs berika, och om inget annat sĂ„ berikas Ă„tminstone de som tillverkar samma saker fast i olika förpackningar. För det vet man ju: alla tv-apparater Ă€r precis likadana pĂ„ insidan och förmodligen tillverkade pĂ„ samma stĂ€lle. Skillnaden Ă€r det utseendemĂ€ssiga! Nej, allt mĂ„ste finnas i sjuttioelva olika produkter, och bara en sĂ„dan sak som att vĂ€lja vilken typ av yoghurt man ska köpa Ă€r ju pĂ„ grĂ€nsen till en ren omöjlighet.

Och skulle det nu Ă€ndĂ„ mot förmodan visa sig att jag lyckas vĂ€lja rĂ€tt sort, sĂ„ blir det naturligtvis av fel mĂ€rke. Det Ă€r en Eco hit
 och Eco dit
 nyckelhĂ„l, titthĂ„l och osthĂ„l tycks det! Det finns heller ingen Lars Yngve-logik i placerandet av varorna. Det förefaller vara rena rama fĂ„gel, fisk eller mittemellan. Det hade varit sĂ„ mycket lĂ€ttare för alla om de hade haft allt jag behöver samlat pĂ„ ett och samma stĂ€lle, och dĂ„ gĂ€rna strax innanför utgĂ„ngen. DĂ„ hade nĂ€mligen butikspersonalen sluppit att som personliga assistenter lotsa runt mig med ett rörelseschema som en bordshockeyspelare.

Det Ă€r inte roligt att köra och handla och dessutom tar det onödigt lĂ„ng tid vilket gör att jag ofrivilligt slarvhandlar. Sist fick jag i hastigheten med mig ett hĂ„rschampo hem med texten För normalt hĂ„r, vilket jag inte upptĂ€ckte förrĂ€n jag stod i duschen med vattenfyllda öron och löddrade och rĂ„kade lĂ€sa pĂ„ flaskan. Jag stelnade till som en jakthund innan turbulent panik utbröt. Jag kastade mig ut frĂ„n kabinen, öppnade fönstret och skrek: ”TĂ€nk om mitt hĂ„r inte Ă€r normalt, vad hĂ€nder dĂ„? Har det samma effekt som hĂ„rborttagningsmedel, i uppfostrande syfte, för att fĂ„ oss otĂ„liga och halvslarviga mĂ€nniskor att skĂ€rpa oss och vĂ€lja produkter med flugsmĂ€llarblick? Tar hĂ„ret fyr? Men dagens ungdomar kan ni inte fĂ„ rĂ€tsida med, era j
”. Allt i ett enda töcken. Efter att ha lugnats ner av grannar och omgivning och fĂ„tt en försĂ€kran om att inget farligt kom att hĂ€nda, sköljde jag ur schampot. DĂ€refter lade jag mig naturligtvis pĂ„ soffan och invĂ€ntade att nĂ„got farligt Ă€ndĂ„ skulle hĂ€nda. Det gör det nĂ€mligen alltid, tycks det, nĂ€r man avviker frĂ„n rutiner. Jag lĂ„g stel som en pinne och hörde pĂ„ avstĂ„nd brandkĂ„ren rycka ut vilket naturligtvis bekrĂ€ftade mina vĂ€rsta farhĂ„gor om att mitt hĂ„r nĂ€r som helst skulle sjĂ€lvantĂ€ndas och förvandlas till en brinnande buske. Jag gick dĂ€rför ut i köket och tog pĂ„ mig tvĂ„ flamsĂ€kra grillvantar och stĂ€llde mig i fönstret och vĂ€ntade pĂ„ att först bli spolad med högtryck och dĂ€refter tvingas till att schimpansa mig ner lĂ€ngs en vĂ€ldigt lĂ„ng brandstege. Brandbilen svischade förbi och ingenting farligare – eller hur man nu ska se pĂ„ saken – hĂ€nde med mitt hĂ„r Ă€n att det resten av dagen sĂ„g ut som om en ko hade kammat det med sin strĂ€va tunga. TillrĂ€ckligt illa, dock! Och senare under dagen fick jag i rent upplysningssyfte dessutom höra att brandmĂ€nnen aldrig har behov av att anvĂ€nda brandstege för att ta sig in i en marklĂ€genhet.

NÄ, hur ska man veta om man har normalt hÄr, och dessutom: vems hÄr Àr normalt? Tja, man kan ju frÄga sin frisör om man har nÄgon, men det har inte jag. Jag litar nÀmligen inte riktigt pÄ en yrkesgrupp som talar med kluvna toppar utan ber istÀllet nÄgon pÄ TrÀdgÄrdstjÀnst att köra ett varv med den stora hÀcksaxen nÀr hÄret börjar anta höstacksstorlek. NÄgon figurklippning i ordets rÀtta bemÀrkelse har jag dock hittills vÀgrat att stÀlla upp pÄ.

Efter att ha, fĂ„r man vĂ€l Ă€ndĂ„ trots allt sĂ€ga, klarat mig förhĂ„llandevis bra tĂ€nkte jag att jag skulle unna mig en hamburgare och sprang dĂ€rför in pĂ„ nĂ€rmsta hamburgerrestaurang som visade sig klimatkompensera hamburgarna. Jag kikade direkt pĂ„ det största, finaste och dyraste som kompenserades med kgCO2e 3.0. Va? Efter att ha gĂ„tt igenom hela listan med utslĂ€ppskompenserad snabbmat sĂ„ beslöt jag mig istĂ€llet för att förĂ€ra ett annat utspisningsetablissemang med ett besök och köpte en korv i bröd och konverserade med herr glada gatuköksdirektör. Jag föredrar nĂ€mligen konverserade mĂ„ltider framför konserverade rĂ„varor – hur miljövĂ€nliga de Ă€n mĂ„ vara. Korv slĂ€pper inte ut nĂ„gra avgaser, ja det vill sĂ€ga om man nu inte vĂ€ljer rĂ„ lök som tillbehör.

En kvĂ€ll fick jag plötsligt för mig att gĂ„ pĂ„ match, och efter 90 minuters umgĂ€nge med lokalfotboll och en svajande högtalaranlĂ€ggning som lĂ€t som ”Radio Saigon” Ă€r jag benĂ€gen att hĂ„lla med en lagkapten i ett rugbylag som sĂ„ passande uttryckte det: bollen Ă€r avlĂ„ng.

Lars Yngve