Wednesday September 22nd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

The spirit of Big Country

Big Country och The Alarm var, och Àr, tvÄ originella skotska band som aldrig riktigt fÄtt den framgÄng de vore sÄ förtjÀnta av. Jo, bÄda banden har sÄlt miljoner album, men det Àr sÀllan som de har legat i topp pÄ försÀljningslistorna. Trots det sÄ har bÄda banden en extremt lojal fanbase, som inte vikit en tum frÄn deras sida.

Mike Peters var sÄngare i The Alarm, och deras debut Declaration (1984) innehÄller kanonlÄtar som Where Were You Hiding When the Storm Broke?, Marching On, 68 Guns och The Deceiver. Jag sÄg bandet första gÄngen pÄ det brittiska musikprogrammet The Tube 1985. Samtliga i bandet sÄg ut till att ha övernattat i en vindtunnel och dessutom haft obegrÀnsad tillgÄng till hÄrsprej. De spelade pÄ tvÄ mikrofonförstÀrkta akustiska gitarrer, var engagerade, sÄg förbannade ut och lirade Absolute Reality. Det var ett jÀvla tryck i studion. Efter det ingick Àven jag i bandets lojala fanbase.

Big Country debuterade med The Crossing (1983), med lÄtar som In a Big Country, Wonderland och Fields of Fire. De hade dessutom en originell gitarrstil, ett speciellt sound i gitarrerna och en attack i lÄtarna som man gÀrna knöt nÀven till. Frontfiguren Stuart Adamson, sÄngare och lÄtskrivare vars unika gitarrstil influerat bland andra The Edge, lÀmnade dock bandet 1999. Han flyttade till Nashville och blev dÀr alltmer influerad av countrymusiken. Mike Peters turnerade tillsammans med Big Country under 1999. En kvÀll pÄ bussen avslöjade Adamson för Peters att han ville lÀmna bandet och föreslog för Peters att hans önskan var att Peters skulle ersÀtta honom i Big Country. Adamson hade under mÄnga Är kÀmpat med spritproblem och inre demoner vilka till sist blev honom övermÀktiga, och 2001 tog han sitt liv pÄ ett hotell pÄ Hawaii.

–    Under Damascus-turnĂ©n började egentligen min musikaliska resa med Big Country pĂ„ allvar, för mig. Jag levde sida vid sida med bandet, öppnade varje spelning för dem och blev uppbjuden av Stuart att medverka i deras lĂ„tar vid alla framtrĂ€danden. Dessutom var jag med dĂ„ Big Country, med Stuart, gjorde sitt sista framtrĂ€dande i Skottland. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt kan man sĂ€ga att jag, efterhand, blev en del av bandet utan att egentligen reflektera sĂ„ mycket över saken. SĂ„ nĂ€r Bruce Watson lĂ„ngt senare ringde upp mig och frĂ„gade om jag ville bli sĂ„ngare i bandet, sĂ„ kĂ€ndes det som ett naturligt steg att ta. Dessutom ett bra sĂ€tt att hedra Stuart och hans musik pĂ„ och inte lĂ„ta hans minne överskuggas av hans sjĂ€lvmord. Stuart var en oerhört kĂ€nslig person som inte ville skada nĂ„gon eller ligga nĂ„gon till last. Jag har funderat kring hans val mĂ„nga gĂ„nger under Ă„rens lopp, men det enda jag kommer fram till Ă€r att han förmodligen ville att livet skulle fortsĂ€tta utan honom. Det lĂ„ter kanske konstigt nĂ€r jag sĂ€ger det. Men eftersom han var en kĂ€nslig mĂ€nniska kĂ€nde han kanske att han, pĂ„ grund av sina problem, orsakade mĂ€nniskor i sin omgivning lidande och kĂ€nde sig som en belastning. Men det Ă€r spekulationer
 Vi fĂ„r troligtvis aldrig veta.

Big Country har, som en del av er redan sÀkert kunnat rÀkna ut, ÄteruppstÄtt och i orkestern ingÄr numera följande: den nya Mark Brzezicki, Mike Peters (The Alarm), Derek Forbes (Simple Minds), Bruce och Jamie Watson.

För ett ögonblick stÀllde jag mig tveksam till om detta verkligen var en bra idé? Att ersÀtta en frontfigur som Stuart Adamson Àr ju i princip omöjligt. Men lyckligtvis axlar Mike Peters sin vÀns arv pÄ ett vördnadsfullt sÀtt. Nya albumet The Journey bestÄr enbart av nyskrivet material. Det tillÀgnas och hyllar Adamson, och alla som höll av bandet, eller för den delen, banden, behöver inte oroa sig för att bli besvikna. Vi fÄr Big Countrys klassiska, bitvis ryckiga, sound med Mike Peters engagerade keltiska arbetarröst i spetsen. MÄ sÄ vara att frisyren inte spretar lÀngre och har blivit betydligt plattare. Mike Peters minns och skrattar nÀr jag nÀmner deras frisyrer och framtrÀdande pÄ The Tube. The Journey gick upp pÄ försÀljningslistornas övre delar direkt. Att de var efterlÀngtade Àr alldeles uppenbart!

Hur kÀnns det att vara tillbaka pÄ topplistorna igen?

–    Det kĂ€nns vĂ€ldigt roligt och alla Big Country-fans tycks vĂ€ldigt glada över att jag har blivit en del av bandet. Vi Ă€r vĂ€ldigt stolta över skivan och framför stora delar av den live. I början var jag naturligtvis lite osĂ€ker pĂ„ hur det skulle tas emot, men sĂ„vĂ€l bandet som alla fans uppskattar att jag Ă€r med sĂ„ det hela kĂ€nns vĂ€ldigt lyckat. De Ă€r fantastiska musiker och det Ă€r en Ă€ra att var en del av bandet.

The Alarm och Big Country turnerade ihop med U2 i mitten pÄ 80-talet. TÀnk vilken publik ni hade fÄtt om ni hade kunnat Äka ut med dem pÄ nÀsta vÀrldsturné!

–    Det vore naturligtvis fantastiskt, och U2 Ă€r vĂ€ldigt goda vĂ€nner till oss, men det har aldrig diskuterats. NĂ€r vi för ett tag sedan spelade i Dublin anlĂ€nde en vĂ€ldigt stor lĂ„da, full av champagne, till oss efter spelningen. Det var U2 som gratulerade oss, önskade oss all lycka med Ă„terkomsten och önskade oss vĂ€lkomna tillbaka till Irland. En fin gest frĂ„n oerhört generösa personer. Jag Ă€r övertygad om att vĂ„ra vĂ€gar kommer att korsas i framtiden.

The Journey lÄter, av naturliga skÀl, verkligen som en mix av The Alarm och Big Country!

–    Ja, jag kan förstĂ„ att lĂ„tarna uppfattas sĂ„. Men de flesta av lĂ„tarna pĂ„ albumet skrevs i omklĂ€dningsrum före och efter framtrĂ€danden med Big Country, sĂ„ det Ă€r helt och hĂ„llet Big Country-lĂ„tar. LĂ„tskrivandet började faktiskt pĂ„ grund av tristess i sunkiga omklĂ€dningsrum. NĂ„gon tog ett ackord, jag sjöng och sĂ„ vidare. Allt handlar i grund och botten om att minnas Stuart och hedra hans minne, men ocksĂ„ om att bandet Ă„terigen tar steget ut i ljuset och lĂ€mnar skuggorna frĂ„n det förflutna. Och att övervinna alla svĂ„righeter och faktiskt alltid fortsĂ€tta kĂ€mpa – Ă€ven om tillvaron Ă€r svĂ„r.

En filosofi som Àven passar in pÄ ditt eget liv!

– Jag lever ju med cancer. 1995 fick jag diagnosen non-Hodgkins lymfom och fick veta att jag mina chanser att överleva var 50 procent. Andra gĂ„ngen drabbades jag av leukemi. Jag har tvĂ„ underbara barn och en underbar hustru sĂ„ jag var verkligen beredd att ta upp kampen med sjukdomen. Jag tĂ€nkte dĂ„ och dĂ„ pĂ„ Stuarts uppmaning i In a Big Country: ”Stay alive”.

Du Àr fri frÄn din sjukdom nu.

–    Ja. Jag Ă€r friskförklarad. En av de positiva – om man nu kan kalla det för positivt att insjukna i cancer – effekterna som sjukdomen, eller snarare friskförklarandet, har fört med sig Ă€r att jag uppskattar livet sĂ„ oerhört mycket mer Ă€n vad jag gjorde tidigare. Jag tar ingenting för givet lĂ€ngre och tar tillvara pĂ„ varje dag och ser livet som en fantastisk gĂ„va som man mĂ„ste vĂ„rda och njuta av.

Du Àr grundaren till Love, Hope, Strength, en organisation som samlar in pengar till mÀnniskor som drabbats av sjukdomen.

– Ja, vi samlar in pengar och vill öka mĂ€nniskor medvetenhet om sjukdomen. Organisationen stöder Ă€ven de anhöriga. Vi finansierar inte cancerforskning, utan vi anvĂ€nder vĂ„ra pengar till att köpa in medicinsk utrustning och förnödenheter. Vi försöker rikta uppmĂ€rksamhet pĂ„ sjukdomen genom att arrangera sĂ€rskilda evenemang, göra dokumentĂ€rer, synas i media, bygga behandlingshem. NĂ€r jag fick diagnosen sĂ„ trodde jag, liksom mĂ„nga andra som drabbas, att det Ă€r en dödsdom, men sĂ„ Ă€r det ju absolut inte.

TÀnker du The Alarm ibland nÀr du skriver lÄtar i Big Contry?

– Jag förstĂ„r hur du menar, men Ă€rligt talat, nej. NĂ€r jag fĂ„r musiken av bandet sĂ„ försöker jag att hitta orden som musiken föreslĂ„r. Men trots min medverkan i Big Country sĂ„ Ă€r jag naturligtvis The Alarm utanför bandet. The Alarm Ă€r ju aktuella med en turnĂ© och en film om bandet som snart gĂ„r upp i England. Vi har skrivit ett soundtrack till filmen, sĂ„ banden lever sina egna liv oberoende av varandra, trots mĂ„nga likheter. Jag Ă€r lyckligt lottad; jag har levt mitt liv tvĂ„ gĂ„nger. Jag har övervunnit cancer tvĂ„ gĂ„nger och har tvĂ„ liv i musikbranschen, och jag Ă€r vĂ€ldigt tacksam över att ha fĂ„tt den möjligheten. Att vara sĂ„ngare i tvĂ„ olika band gör att jag mĂ„ste ha respekt för bĂ„da banden, och de har ju olika musikaliska identiteter. Vi framför aldrig varandras lĂ„tar live, och jag anser att min medverkan i Big Country Ă€r vĂ€ldigt givande för min roll i The Alarm. Det Ă€r ingenting som konkurrerar, utan tvĂ€rtom, det Ă€r en stor tillgĂ„ng för mitt skapande.

Musikindustrin ser helt annorlunda ut nu Àn pÄ 80-talet, hur har banden lyckats överleva musikaliskt?

–    Vi har naturligtvis förĂ€ndrats. Medlemmar har kommit och gĂ„tt, men vi har hĂ„llit fast vid vĂ„ra ideal. Det har tyvĂ€rr ocksĂ„ lett till att banden under en period i princip varit osynliga. I dagens musiskklimat handlar det inte sĂ„ mycket om bandens vara eller icke vara, det handlar egentligen enbart om att vara framgĂ„ngsrik och synas i toppen pĂ„ försĂ€ljningslistorna. Det har ingenting med underground att göra, eller att vĂ„ga stĂ„ för nĂ„gonting lĂ€ngre. Det Ă€r helt nya villkor och de band som inte följer med i de stora svĂ€ngningarna i musikindustrin hamnar utanför, som vi gjort. Men det gĂ„r att existera Ă€ven utanför allt detta, Ă€ven om det Ă€r vĂ€ldigt svĂ„rt och en stĂ€ndigt pĂ„gĂ„ende kamp för ens existens.

Men att leva utanför rampljuset nÀr man en gÄng befunnit sig i det, kÀnns det tungt?

– Jag kommer ju frĂ„n den tillvaron frĂ„n början sĂ„ det Ă€r ingenting som Ă€r okĂ€nt eller obehagligt för mig. Jag har hĂ„llit igĂ„ng och har i princip dagligen kontakt med sĂ„ mĂ„nga fans att jag aldrig kĂ€nner mig hopplöst körd. Att prata med fans, som du, gör att man blir inspirerad och forsĂ€tter att skapa, forsĂ€tter att kĂ€mpa mot svĂ„righeter, oavsett hur stora och besvĂ€rliga de Ă€r. Men som ordsprĂ„ket sĂ€ger: ”You can’t keep a good man down”.

The Journey avslutas med lĂ„ten Hurt och raderna: ”No one can hurt you now/ No one can bring you down”, rader som direkt för tankarna Stuart Adamson. Han kan vila i frid och glĂ€djas över att hans band Ă€r i goda hĂ€nder och att de fortsĂ€tter resan som han startade. Och att resan fortsĂ€tter, det bekrĂ€ftar Mike, och avslöjar dessutom ocksĂ„ att de redan skrivit ett antal nya lĂ„tar.

Lars Yngve