Saturday July 31st 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

MÄNNISKOR SOM GÅTT TILL ÖVERDRIFT: BIRGER SCHLAUG

Text: Kalle Lind. Ibland gĂ„r folk för lĂ„ngt. Ibland brer folk pĂ„. Ibland tar folk i. Ibland blir det liksom för mycket, för lite, för stort, för ogenomtĂ€nkt och för fnoskigt. I boken ”MĂ€nniskor som gĂ„tt till överdrift” lyfter skriftstĂ€llaren Kalle Lind fram en skara mĂ€nniskor som gĂ„tt lĂ€ngre Ă€n nĂ„n bett dem om. Denna gĂ„ng: Birger Schlaug, miljöpartist och Ă€lskare, överdrivet öppenhjĂ€rtig.

Miljöpartiet De Gröna bildades i besvikelsen över kĂ€rnkraftsomröstningsresultatet 1980 (”NEJ till kĂ€rnkraft men JA till kĂ€rnkraft”) och hade frĂ„n början en idĂ© om att inte vara som andra partier. DĂ€r andra politiker bar kostym bar miljöpartister stickade tröjor. DĂ€r andra politiker pratade om ekonomi, pratade Miljöpartiet om rent vatten och annat verklighetsfrĂ„nvĂ€nt. DĂ€r andra partier hade partiledare hade Miljöpartiet sprĂ„krör. Dessutom tvĂ„ stycken. Dessutom utbytbara i en sĂ„n hastighet att inte ens partikansliet kunde hĂ„lla reda pĂ„ vilket sprĂ„krör som rörsprĂ„kade för tillfĂ€llet.

Birger Schlaug fick vara sprĂ„krör i hela sju Ă„r (1994-2001) och hann dĂ„ faktiskt fĂ„ nĂ„t slags fĂ€ste bland medborgarna. Han var pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt okonventionell pĂ„ det miljöpartistiska viset, det vill sĂ€ja att han hade skĂ€gg och myströja, men pratade samtidigt gĂ€rna om ”grön skattevĂ€xling”, nĂ„t ingen riktigt fattade vad det var men som lĂ€t seriöst eftersom det innehöll ordledet ”skatt”.

Men mitt under sin sprÄkrörsperiod var det som om Schlaug ville pÄminna sej sjÀlv och medborgarna att han inte var en slipad politruk och en testuggande politikmaskin. Han var en ordens och sinnlighetens man, en som tÀnkte med hjÀrtat, en som levde för passionen.

Kort sagt: en som knullade. Och som knullade bra.

Schlaug skrev in sej i kategorin ”medelĂ„lders mĂ€n som berĂ€ttar mycket mer om sitt sexualliv Ă€n nĂ„gon rimligen bett dem om” med sin memoarbok ”Svarta oliver och gröna drömmar” (1997). DĂ€r, i kapitlet ”Skagen”, hittar vi underkapitlet ”Om vikten av att Ă€lska i sanden”. Schlaug beskriver korthugget och nĂ€rmast drömskt mötet med en kvinna.

”Hon pĂ„stĂ„r att hon Ă€r ung. Det Ă€r hon vĂ€l ocksĂ„â€, konstaterar Schlaug, men pĂ„pekar snabbt att det inte Ă€r nĂ„t problem. Åtminstone inte för honom: ”Jag kĂ€nner ingen Ă„ldersskillnad. Jag trivs bĂ€ttre med unga mĂ€nniskor Ă€n med jĂ€mnĂ„riga”.

Birger och den unga kvinnan stÄr och glor pÄ varann pÄ stranden. Och sÄ blir det dÄ Äka av:

”Hon tog av sina klĂ€der. Som vore det sjĂ€lvklart. Vi blev ett. Som vore vi huvudpersoner i en vacker roman. Vi fyllde varann. Och blev för nĂ„gra minuter hela.”

Snart visar det sej att det Ă€r frĂ„gan om ett sĂ„ kallat new age-ligg – dessutom av den typen dĂ€r de Ă€lskande pratar i onaturligt korta meningar:


”Vi Ă€lskade pĂ„ stranden som mĂ€nniskor vĂ€l aldrig Ă€lskat förr. Som om nĂ„gon utanför gav oss sin urkraft för att fĂ„ bli född.
Hon Àr vattuman.
– TvillingsjĂ€lar, sa hon.
– TvĂ„ eldar, sa jag.
– Vi kan brĂ€nna varandra, sa hon.
– Vi kan föröda vĂ„r omvĂ€rld, sa jag.”

– vilket sĂ„ klart mĂ„ste kĂ€nnas jobbigt för en miljöpartist, vars hela ideologi gĂ„r ut pĂ„ att bevara och rĂ€dda omvĂ€rlden.

SpÀnningen mellan Birger och den unga kvinnan har inte bara sitt ursprung i Äldersskillnaden (som Birger som sagt inte har nÄgra problem med) och att deras stjÀrntecken tydligen Àr samstÀmmiga. I slutet av stycket visar det sej att den unga kvinnan ska gifta sej dan dÀrpÄ, och nej, det Àr inte Birger som Àr brudgum:


”SĂ„ skildes vi. Hon reste till sitt bröllop med en ung man i en ljus kyrka, belĂ€gen vid en strand. Som vore det Skagen. Jag undrar om hon hade sand kvar pĂ„ sin rygg under bröllopsnatten. Om hon lĂ„tsades att det var mina hĂ€nder som smekte hennes bröst den dĂ€r första natten.”

Inom Miljöpartiet lÀr man efter bokens publicering ha haft vilda diskussioner.

Dels viskades det sĂ„ klart om vem den unga kvinnan var – var det ombudet frĂ„n Malung som satt och garvade kohud pĂ„ partistĂ€mman 91? var det hon som vĂ€grade bo pĂ„ hotell pĂ„ grund av energislöseriet och hade med sin egen teepee? – och man satt diskret och kollade upp alla unga kvinnor som gift sej i ljusa strandkyrkor.

Dels fördes diskussioner om huruvida Shlaugs mandom skulle ha den interna benĂ€mningen ”sprĂ„kröret” eller det lite fyndigare ”Schlaug-borren”.

Man satte ocksÄ betyg pÄ Schlaugs förmÄgor inom sina skiftande ÀmnesfÀlt: sprÄkrör (utmÀrkt), Àlskare (vÀl godkÀnd) och författare (nja).

Allt detta skedde dock bakom lyckta dörrar och Àr inget annat Àn lösa, rentav fabulerade rykten som absolut inte bör spridas vidare av nÄgon.