Wednesday September 22nd 2021
SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? SĂ€g Ă€r det konstigt att man lĂ€ngtar bort nĂ„gon gĂ„ng? »
För ett ögonblick gladdes jag över en postad inbjudan tills jag insÄg att det var en inbjudan frÄn [...]


Kategorier

Mamma… (Varför valde du aldrig mej?)

NĂ€r du dog mamma, ristade din frĂ„nvaro sĂ„ djupa sĂ„r i mitt hjĂ€rta att det alltid kommer blöda. De blĂ„a Ă„drorna ringlar under ditt skinn. Du spetsar dom med nĂ„len och det fĂ„r din kropp att skaka. Hakan darrar och ögonen Ă€r vidöppna – men uttryckslösa. (DU) vill bara fĂ„ giftet i dig. KĂ€karna tuggar och ingenting, eller nĂ„gon finns för dej… annat Ă€n kanylen med rusmedlet. NĂ€r du sitter dĂ€r nu och skĂ€lver – har du glömt bort mej… Dina ögon sĂ„ mörka och tĂ„rarna som rinner frĂ„n det bottenlösa du bĂ€r inom dej, och varje gĂ„ng jag sĂ„g dej ta det dĂ€r giftet, brast nĂ„nting inom mej. Jag ville aldrig se dig sĂ„dĂ€r trasig, ville inte att nĂ„gonting skulle göra dej illa, för varje gĂ„ng du led mamma – led jag tusenfalt… SpĂ„r som du lĂ€mnar efter dej, gör djupa mĂ€rken i min sjĂ€l. Och jag skulle offra resten av hela mitt liv för en enda dag med dej mamma, en enda… Vill bara fĂ„ kĂ€nna doft, vill fĂ„ kĂ€nna din nĂ€rhet.

Minns du nĂ€r jag fick min allra första cykel. jag var sĂ„ glad och du satte hjĂ€lmen pĂ„ mitt huvud. Jag störtade ut skrattandes. Visade stolt upp min present för de andra barnen, men nĂ€r jag skulle sĂ€tta mig pĂ„ den föll jag av och skrapade knĂ€na mot den hĂ„rda marken. DĂ„ tog du mej i famnen och kramade bort alla tĂ„rar, sen följde du med ut och höll i pakethĂ„llaren. Mina smĂ„ fötter trampade runt pedalerna och munnen skrattade igen – sĂ„ lycklig jag var nĂ€r jag trodde att jag kunde cykla! Och minns du mamma nĂ€r vi gjorde spĂ„r i den vita snön… nĂ€r nĂ€stipparna var röda och fingrarna kalla men vĂ„ra hjĂ€rtan… (dom) brann av glĂ€dje… Du sa att det fanns ett starkt band mellan oss, som inget avstĂ„nd kunde pĂ„verka. Ingen storm Ă€r sĂ„ stark att den kan bryta ner vĂ„ran kĂ€rlek. Du sa det och jag trodde dej – jag lutade min panna mot dina bröst och andades. Andades in dej – och din doft fick mitt hjĂ€rta att svĂ€mma över… Att tro.

Du lovade att skydda mej – jag ska alltid finnas för dej, sa du. Och höll om mej. Jag fick grĂ„ta i din famn och du sa att det som gör illa mej gör ocksĂ„ illa dej.‹ÄndĂ„ valde du sprutor och spriten framför mej. Ragglande… Jag hittade dej liggandes i rĂ€nnstenen. Trasig, sönderslagen och besudlad.  ‹Och nĂ€r dina ögon sĂ„g pĂ„ mej men inte kĂ€nde igen.. nĂ€r du spottade Ă„t mej och bad mej fara Ă„t helvete. NĂ€r din blick vĂ€grade erkĂ€nna mej, skrek mitt inre efter dej. Det gjorde sĂ„ ont i mej att se dej sĂ„ – att jag vĂ€nde mej om och gick. Men inom mej slutade jag aldrig att hoppas att du en dag skulle komma tillbaka, och bli som du en gĂ„ng varit…  ‹Att du skulle vĂ€lja mej…‹Du lovade mej mamma att skydda, att inget ont skulle fĂ„ hĂ€nda mej, Ă€ndĂ„ försvann du.‹Förstod du inte dĂ„… att det var det som smĂ€rtade mest?‹Förstod du inte dĂ„… att det var det som plĂ„gade vĂ€rst?

(Varför valde du aldrig mej?)

Trots allt det hemska… Jag sĂ„g hur drogerna förstörde dej… Och jag sĂ„g dej förĂ€ndras varje dag. Bli lite sjukare, försvinna lĂ€ngre och lĂ€ngre bort frĂ„n mej… Trots det – valde jag en dag att lyfta samma spruta och föra den till min arm. Fyllde min kropp med samma gift – lĂ€t de belĂ€gra mej.‹Sökte skydd hos nĂ„nting för att stĂ„ ut med smĂ€rtan som vĂ€rkte inom.  ‹Det hĂ„l som uppstod varje gĂ„ng du lĂ€mnade mej – dĂ„ du slöt dina ögon och inte ville finnas…

Och du lovade att strö glittrande pĂ€rlemor runt om dej. Du kysste mina kinder och tröstade stilla. Ibland bĂ€ddade du omkring mej med din nĂ€rhet och ömhet tills natten blev ljus och varm… och dessa gĂ„nger grĂ€t jag mig till söms, sĂ„ till bredden fylld av tacksamhet att du fanns för mej. Att jag fick hĂ„lla din hand tills jag somnade. Du strök bort min sorg med dina magiska hĂ€nder.

Titta pĂ„ mĂ„nen viskade du till mej en natt, för den dĂ€r Ă€r samma hĂ€r som dĂ€r… och om du Ă€r lessen nĂ„n gĂ„ng eller kĂ€nner dej ensam – gör inte det. Jag finns alltid hos dej…

Sofia Rapp Johansson