BONO BAKOM SCENEN

scen 1
exteriör: brandenburger tor
berlin, november 2009 – natt

Kameran sveper över en skara på flera tusen
som samlats på Pariser Platz.
Ett irländskt band spelar sin låt ”One” i samma
stad som den skrevs för nästan tjugo år sedan.
Bandet medverkar i en MTV-utsändning
för att fira tjugoårsdagen av murens fall. Helikopterkameran
glider som en ande genom arkitekturen
i denna allra modernaste av städer:
Regeringskansliet med sin avantgardestil, glaskupolen
ovanpå riksdagshuset, det renoverade
Brandenburger Tor. Bilder på dansande människor
i Öst- och Västberlin projiceras på stadsporten
och förvandlar detta minnesmärke för
freden till en graffitivägg för freden…
Vi zoomar in bandet. Vi kan känna hur de är
uppfyllda av den högtidliga stämningen. Det
är inget nytt. Man misstänker att Sångaren
skulle gå på toaletten med samma självbelåtna
fåfänga. (Han skriver väl aldrig om sig själv i
tredje person? Jo det gör han.) På scenen är han
förutsägbart känslosam. Anledningen i det här
fallet är att en låt som skrevs för att få hans band
att hålla ihop och inte falla sönder, på något vis
har blivit en osentimental hyllning till enighet; i
det här sammanhanget blir det en sorglustig låt
för sorglustiga historiska fakta.
Vi fortsätter att förolämpa den fina tanken
med filmmanus och gör ett klipp till

scen 2
interiör: ett gammalt hus i östberlin
oktober 1990 – förmiddag

Man får känslan av att huset tidigare använts
som tillfällig bostad åt dignitärer
på besök från Sovjetunionen (och det har
det). Kameran panorerar över en säng som
inte är så praktfull, där Leonid Brezjnev sov en
gång – gott, hoppas vi – när det var han som
kontrollerade den näst största kärnvapenarsenalen
på jorden. Hade han den röda knappen
på nattygsbordet, bredvid askfatet?
I sängen ligger inte den store och kraftige
Brezjnev utan en mer otämjd och mindre förlåtlig
storhetsvansinnig typ: en väldigt mycket
yngre version av Sångaren som vi såg i första
scenen. De vapen han tänker använda är
massdyrkansvapen, till exempel den perfekta
poplåten. Han är farlig, men bara för sig själv.
Egentligen har han världens baksmälla efter
att ha firat Tysklands återförening hela natten
med sina bandmedlemmmar, en tilldragelse
som passar hans egenkärlek och som erbjuder
ett ypperligt tillfälle att missköta sig själv ”för
historiens skull”.
När de kom med sista flyget till den delade
staden Berlin hade han och hans bandmedlemmar
först tänkt uppleva karnevalsstämningen i
en stad som prövar sin nya frihet. Men istället
hade de hängt med ett gäng med dystra uppsyner
och grå rockar som gick begravningsmarsch
till ljudet av ingen musik alls. ”Tyskarna vet
verkligen hur man festar”, sade en i bandet tyst
till de andra.
Ja, det visade sig att bandet hade gått på fel
sida om Potsdamer Platz (och om historien)
och deltagit i en protestmarsch mot murens fall.
Det var som ett dåligt irländskt skämt. Killarna
i bandet tyckte det var kul på ett makabert sätt
att föreställa sig tidningarna hemma med bilder
på dem protesterandes mot Michail Gorbatjov
när han lät järnridån gå upp.
Kameran tar in detaljerna i rummet som i
vintersolen är en symfoni i brunt: brun matta,
bruna möbler och otroligt nog också en brun
stereo som Sångaren i underkläder nu passerar
i vardagsrummet, i desperat jakt på ett glas vatten.
Hans huvud känns som en glödande cigarr
som behöver släckas.
I trapphallen i denna hyrda villa finner han
till sin förvåning en tysk familj: en äldre man
och hans fru, plus en kvinna i trettioårsåldern
och några barnbarn. Sångaren gnuggar sig i
ögonen och stirrar klentroget. Han håller halva
sin oklädda kropp dold bakom dörren.
bono: (sångaren) Eh, kan jag hjälpa till på
något sätt …?
äldre man: (på engelska med stark brytning)
Nein. Kan jag hjälpa er? Det är mitt hus!
bono: Det stämmer nog inte. Det är inte ert
hus, det är mitt hus.
äldre man: Arbetar ni här?
bono: (fortfarande halvnaken) Nej, jag bor
här.
äldre man: Vem är ansvarig här i huset?
bono: Ingen — jag menar, jag är med i ett
band. Okej, det är jag, jag är den ansvarige här i
huset… och det är nog bäst att ni går nu.
äldre man: Gå! Det är ni som ska gå! Det är
mitt hus och min fars hus! Jag kommer aldrig
mer att gå härifrån.
bono: (fattar) Jaha. (paus) Jag fattar. (paus)
Okej, du får tillbaka ditt hus, men kan du komma
tillbaka lite senare? Det är ett rockband här
som du helst inte ska väcka och jag mår inte
bra…

scen 3
interiör: hansa studios, vid berlinmuren
en månad senare

Kameran visar insidan av den coola Hansakatedralen,
en inspelningsstudio som blev
känd genom namn som David Bowie, Iggy Pop
och Nick Cave. Tidigare var det ett populärt
dansställe för nazisterna. Bandmedlemmarna
har bönemöte för att driva ut demonerna. (På
allvar.) Men idag är det deras egna personliga
demoner som spökar.
Killarna i bandet är i övre tjugoårsåldern. Deras
egon i vuxenstorlek stöter emot varandra.
De upptäcker att när män blir störst inom sitt
område så kan de förlora den smidighet som
krävs för att vara ett band. Den kärlek som krävs
för att sublimera sitt ego för bandets meta-ego,
går mer och mer till deras familjer i stället.
Brian Eno, en producent, skojar inte bara när
han säger till gruppen att ”ägodelar förvandlar
pengar till problem.” Bandet har fått smaka på
framgång och, vad som är ännu värre, fått smak
för smak, och det är rena giftet när man håller
på med rock’n’roll.
Den drömvärld där låtar görs har fyllts med
fina hus i behov av konst som inte är så ”fin”.
Adam Clayton drömmer om Jean-Michel Basquiat,
Bono om Louis le Brocquy, Edge om att
rita möbler, Larry Mullen om att inte vara i
Berlin.
Edge, zen-presbyterianen, är inte längre en
studie i självkontroll. Han är förtvivlad, mitt i
en separation från sin fru; och nu ser han samma
öde drabba bandet. Han försöker skriva ett
åtta takters stick i en låt som heter ”The Fly”.
Han skriver två, och när han och Sångaren sätter
ihop dem, blir det en ny låt… och ny text
och en ny melodi kommer ur Sångarens mun…
orden tar form.
bono: (halvsjunger) We’re one, but we’re not
the same … we get to carry each other…
larry: (charmig men tjurskallig, sitter bakom
sitt trumset) Låter smörigt.
bono: Det behöver det inte bli. Jag kan lägga
in tillräcklig skärpa i verserna för att balansera
upp refrängen. Det är inget puss-och-kram,
det är en axelryckning av resignerad optimism.
Jo, det är precis motsatsen till sådant där hippiedravel
som man förväntar sig av en titel som
”One”.
larry: Varför heter den ”One” då? För att
den ska bli etta?
adam: (med sitt ständigt höjda ögonbryn,
tänker att de borde sätta igång eftersom detta är
det första riktigt bra som bandet har gjort på en
månad) Är inte ”One” en Bob Marley-låt?
edge: (med stenansikte) Det är “One Love”.
Inte alls samma sak.
adam: Det spelar ingen roll – bara jag kan tro
på dig när du sjunger den.
daniel lanois: (också en producent) Det
spelar ingen roll, bara det finns text. Vad handlar
den om?
bono: Det vet jag inte än … Eh, om att behöva
leva tillsammans fast man kanske inte vill.
Den kan handla om olika saker för olika människor.
brian eno: Gör det för Guds skull inte till en
kärlekssång, då spyr jag.
bono: Det är en sång om kärlek, inte en kärlekssång.

scen 4
exteriör: heiligendamm, tyskland
juni 2007 – dag

Ett fint gammalt hotell vid Östersjön filmas
från ett flygplan… man ser också säkerhetsapparaten
runt hotellet – stridsvagnar tittar
fram mellan buskagen, och så vidare. Ledarna
för världens åtta största ekonomier går runt på
innergården som studenter på ett universitetsområde.
Kameran zoomar in George W. Bush, Vladimir
Putin, Tony Blair och Nicolas Sarkozy och
riktas sedan genom ett fönster in i en salong
på bottenvåningen. Där träffar Tysklands förbundskansler
Angela Merkel en liten skara aktivister
för att diskutera om Tyskland ska uppfylla
löftet som G8 gav två år tidigare: att avsätta mer
resurser för att undsätta den miljard människor
som lever på mindre än en dollar om dagen.
Stämningen är spänd, aktivisterna får inte
höra det de vill. Ledarna får inte heller som de
vill, nämligen vara ifred för aktivisterna, inklusive
den senegalesiske sångaren Youssou N’Dour,
Bono och en annan gråsprängd irländsk rockare,
Bob Geldof, och deras policygrupp från
One. Organisationen har fått sitt namn efter
sången – trots upphovsmannens protester. Han
tänkte att om historien så småningom upprepar
sig som en fars, så skulle ironin gå förlorad den
gången och framstå som irriterande uppriktig.
bob: (vars humor och intelligens är mer än
tillräcklig ursäkt för de osande svordomar som
han kryddar även de mest formella tillställningar
med) Förbundskansler, det som Tyskland har
gjort är fantastiskt. De senaste tjugo åren har ni
lagt fyra procent av er BNP på återföreningen
… och ändå är ni villig att avsätta 0,7 procent
av BNP till global ekonomisk utveckling. Människor
som ni inte känner kommer att ha er och
ert beslut att tacka för att de lever … 2008 års
budget bekräftar detta men världen behöver se
år 2009 att ni menade allvar.
bono: (avbryter) Riktningen betyder allt.
Om 2009 blir som 2008, kommer Tyskland att
visa de andra G8-länderna att de måste lägga
pengarna på bordet, inte bara komma med fina
ord.
angela merkel: (som har träffat männen
förut och har verkat tycka om dessa möten, men
som idag inte har tålamod med någon som stör
hennes fina G8-dag) Jag kan inte ge några löften
för tiden efter 2008. Men naturligtvis ska vi göra
vårt bästa.
bono: (inte från sin trevligaste sida) Får jag
bara saga, Fru Förbundskansler, att precis som
Bob är jag helt överlycklig över det nya Tyskland.
Femtio tusen har kommit idag för att visa
solidaritet med världens fattiga. Ni är själv så
engagerad… regeringen… koalitionen. Och vi
tror er absolut på ert ord, men om inte de andra
också visar att de tänker göra något konkret…
ja ni vet ju att det inte finns något som skapar
cyniker så fort som när ledare tar åt sig äran för
löften som de sedan inte håller. Det är väl en sak
att bryta ett löfte till sig själv, eller till sin egen
väljarkår, men att bryta sitt löfte till de människor
som är mest utsatta, det är hädiskt.
merkel: (med tyst och lugn röst) Min far
lärde mig något mycket viktigt när jag var en
liten flicka i Östtyskland. Han sade ”Var alltid
mer än den du verkar vara, och verka aldrig vara
mer än den du är.”
Kameran zoomar in Sångarens ögon. Det blå
har uppslukats av det svarta. Han är en flugvikt
i ringen med Muhammed Ali. Han var inte ens
beredd på något sådant. Hon har just beskrivit
hela hans liv, i den sista delen av sitt eget personliga
ordspråk.
Vi klipper barmhärtigt till

scen 5
interiör: en restaurang i berlin
november 2009 – natt

Tjugo år efter att han råkade hamna i fel
parad (och det var inte sista gången) är
Sångaren tillbaka i Berlin för konserten vid
Brandenburger Tor. Efter spelningen äter han
middag med den tyske regissören Wim Wenders
och hans fru, fotografen Donata Wenders.
De kommer med intryck från ett Tyskland som
är utan mur, men fortfarande delat ekonomiskt
och ideologiskt, och oense om vilken roll landet
ska ha i världen. Enandet blev inte automatiskt
enighet.
Bono är eld och lågor över att Merkel har lovat
för lite och nu levererat mer stöd än hon sade att
hon skulle göra. Hon har talat med eftertryck
om att den ekonomiska tillbakagången i världen
inte får bli en ursäkt för västvärlden att inte
ge humanitärt bistånd och investeringar som
kan rädda så många från extrem fattigdom.
bono: Hon kan bli den som ändrar spelets
regler… Det kanske är för att hon växte upp i
Östtyskland… hon är en sådan ovanlig blandning
av vetenskap och gammaldags moral. Jag
tror att hennes pappa var präst. Hon har ett så
koncist, osentimentalt språk men man märker
ändå hennes rättvisekänsla och empati, är det
väl. Och jag var så dum i huvudet …
wim: Det är ditt jobb att vara det. Hon visste
det och hon visste också att ju närmare Tyskland
kommer Europa och resten av världen, ju mindre
roll spelar våra inre meningsskiljaktigheter.
Hur som helst, innan muren revs och långt innan
Internet var allestädes närvarande så var det
filmer och musik, och MTV-generationen som
inte uppmärksammade det. Du kan aldrig skilja
politiken från kulturen. Sånger, filmer, dikter
och böcker handlar till stor del om att skapa
minnen och att bevara dem – det som var och
det som kan bli, om vi är ärliga med vilka vi är.
bono: (närmar sig veritas in vino) Det är det
svåraste för en artist, ärlighet.
wim: Och för politiker
donata: (försiktigt men hoppfullt) För oss
alla. Men vet ni: trots det som skiljer oss åt, så
har vi ändå kommit så här långt. Nu kan vi åtminstone
se vad som finns på andra sidan muren,
och bakom ridån.

© 2009 Bono/The New York Times

Översättning:
Lotta Askaner Bergström

USA:s nya varumärke
När jag för några år sedan fick reda på att jag hade vunnit en Golden Globe reagerade jag med en högljudd svordom.

Man föreställer sig att president Obama gjorde något liknande när han hörde att han vunnit Nobels fredspris – och inte av glädje.

När Obama i december intar scenen i Oslos stadshus blir han inte den första sittande presidenten som får fredspriset, men kanske den mest kontroversiella. För det finns, på vissa håll i Amerikas ganska oförenade stater, en uppfattning att Norge, Europa och världen i övrigt inte har en aning om vem Obama verkligen är; i stället, säger man, har de en fantasibild av presidenten för ögonen. En projicering av vad de själva hoppas och önskar att han skall vara, och vad de vill att USA skall vara.

Nu råkar jag vara europé, och jag kan också projicera. Nu skall jag berätta varför jag tycker att den virtuella Obama är den verkliga Obama, och varför jag anser att han förtjänar att hypas på det här sättet. Jag börjar med ett citat från ett tal* som han höll i FN i september:

”Vi skall stödja millenniemålen, och nästa år skall vi komma till toppmötet med en plan för att förverkliga dem. Och vi skall sträva efter att extrem fattigdom skall utrotas i vår tid.”

De är inte mina ord, de är USA:s presidents. Om ni inte känner igen dem så är det för att de inte skapade så många rubriker. Men för mig är dessa ord anledningen till att jag tror att Obama verkligen kan vara en stark kraft för fred och välstånd – om orden signalerar handling.

Millenniemålen, för er som inte vet det, är ett envist gnatande i form av ett nobelt, globalt fördrag. De är flera löften som vi alla lovade att uppfylla för nio år sedan. Målet är att halvera den extrema fattigdomen fram till år 2015. Barack Obama var ju inte med år 2000, men nu är han med. Han har till och med gått ännu längre – faktiskt hela vägen. Halvera, säger han, och sedan eliminera.

Många har talat om att USA behöver få ett nytt varumärke. En ny profil, en omstart. I mina ögon är Obamas uttalande, tillsammans med den inställning hans administration har till att bekämpa spridning av kärnvapen och klimatförändringar, förbättra relationerna i Mellanöstern och – dessutom – skapa arbetstillfällen och ordna sjukvård hemmavid, ett förverkligande av det nya varumärket.

De nya åtgärderna – och talet – påminner hela världen om att USA inte bara är ett land, det är en idé. En underbar idé om möjligheter för alla och ansvar för sina medmänniskor.

Okej… jag är inte talesman för resten av världen. Ibland tror jag att jag är det, men, som mina bandmedlemmar är snabba (och högljudda) med att påpeka, jag är inte ens talesman för ett litet gäng på fyra musiker. Men jag kan säga så mycket som att i världens alla avlägsna hörn betyder Obamas ord mycket mer än någon poplåt som folk vill höra på radio. De är livlinor.

I skrämmande, vapenskramlande tider ljuder idén om Amerikas förenta stater klockren (Martin Luther King och Bob Dylan). Dess höga ton ljuder starkt utan att gå en på nerverna (tänk om man kunde säga det om oss alla). Det var samma melodi i Marshallplanen och nu hör vi den igen. Varför? Jo, för att världen förstår att USA skulle kunna sitta inne med lösningen på de tre största hoten som vi står inför: extrem fattigdom, extrema ideologier och extrem klimatförändring. Den övriga världen inser att USA med en ny utrikespolitisk modell, och med förnyat globalt stöd, faktiskt kan vara i en bättre position för att besegra orsakerna till extremism.

Det är rätt kusligt att den största flottan, det snabbaste flygvapnet och den mest effektiva anfallsstyrkan inte helt och hållet kan skydda oss från det hemska spöket Terrorism… Asymmetrisk krigföring är nyckelordet från Kabul till Gaza… Våld är aldrig rätt.

Jag minns ett telefonsamtal jag fick för några år sedan från General James Jones. Han hade då slutat på sitt toppjobb på Nato; idén om en president Obama var bara en vild fantasi på den tiden.

General Jones var nyfiken på det arbete som många av oss gjorde för att stödja ekonomisk utveckling och för att ge ekonomiskt bistånd på ett smartare sätt. Ansträngningarna hade tagit form i olika initiativ, till exempel president George W Bush hälsoprogram för att hjälpa aids-drabbade och biståndssatsningen Millennium Challenge Corporation. Man började nu se resultaten; liv räddades och läget för många länder förändrades. Det här var en tid då USA inte ens kunde ha fått eld till sin cigarett om de hade bett om det i ett sådant väluppfostrat europeiskt land som Norge. Men till och med då sågs USA som en positiv, ja, till och med förändrande, närvaro i utvecklingsländerna.

Generalen och jag kom också att prata om vad som skulle kunna hända när de tre extremerna – extrem fattigdom, extrem ideologi och extremt klimat – sammanfaller. Vi kom att prata om landområdet som sträcker sig tvärs över Afrika i kant med Saharas framsmygande sand, mellan Sudan och norra Nigeria. Han visste att inte alla inser att Afrikas horn, den konfliktfyllda regionen som innefattar Somalia och Etiopien, är ett klassiskt exempel på hur det blir när de tre extremerna bildar en ohelig treenighet (en parafras), och hotar fred och stabilitet i hela världen.

Denna högt uppsatta militär gav mig också en ekvation att fundera på;:Stabilitet = säkerhet + utveckling.

I asymmetrisk krigsföring, sade han, måste USA:s utrikespolitik fokusera på den ekvationen.

Barack Obama gör entré.

Om den meningen fortfarande känns som ett skämt för er… kanske inte så länge till i så fall.

Obama har satt samman en grupp människor som tror på ekvationen. Generalen själv är med, nu arbetar han i USA:s Säkerhetsråd. Vicepresidenten är med, han var tidigare ordförande i senatens utskott för utrikesrelationer; den republikanska före detta försvarsministern är med; och den amerikanska utrikesministern som har lång erfarenhet av att förbättra fattiga kvinnors och flickors situation. Hon är nu fast besluten att revolutionera sjukvård och jordbruk bland världens fattiga befolkning. Och det ser ut som om den tvåpartistödda koalitionen i kongressen som har åstadkommit så mycket de senaste åtta åren fortfarande håller, trots att det råder hätsk fiendskap i de flesta andra frågor. Sett ur ett utvecklingsperspektiv hade man inte kunnat önska sig ett bättre drömlag än det här för fredsarbetet, för att ge USA ett nytt varumärke.

Obama sade att han såg fredspriset som en uppmaning till handling. Och det är det som räknas i kampen mot extrem fattigdom; handling, inte bara avsikter. Den gripande meningen som han uttalade i förra månaden skulle låta ihålig om han inte nästa år kommer till FN:s toppmöte med en meningsfull, heltäckande plan, en som betyder förändring för den miljard människor eller fler som lever på mindre än en dollar om dagen. Svårt, ja. Mycket svårt. Men utförbart.

Nobels fredspris till Obama är som att hela resten av världen säger: Sabba inte det här.

Men det är inte enbart riktat till Obama. Det är riktat till oss alla. Obama lovade en ”global plan”, inte en amerikansk plan. Det gäller för allt som Nobelkommittén räknade upp, från nedrustning av kärnvapen till klimatförändringar – inget av detta kan påverkas unilateralt. Det kommer att krävas internationellt samarbete och amerikanskt ledarskap.
Det är ingen liten uppgift som presidenten har påtagit sig, och oss andra.
Och därför borde inte USA rynka på näsan åt popularitetstävlingar. Samma vecka som Obama fick Nobels fredspris ansågs USA vara det mest beundrade landet i världen. Vilket kliv från sjunde till första plats i Nation Brand Index undersökning! Det största hoppet som något land har gjort. Precis som Nobelpriset kan man avfärda detta som meningslöst… ett mått på Obamas kändisskap (och vi vet ju vad folk tycker om kändisar).

Men ett USA som är trött på att vara världens polis, och för pressat för att vara världens filantrop, skulle ändå kunna vara världens partner. Och det kan man vara utan att vara… älskad. Nu får jag väl en massa arga kommentarer emot mig, men jag måste bara få säga det: Amerikaner är som sångare; vi vill ändå lite, lite grann – bli älskade. Britterna vill att man ser upp till dem, ryssarna att man är rädd för dem, fransmännen att man avundas dem. (Vi irländare vill bara att man lyssnar på oss.) Men idén om Amerikas förenta stater var ända från början menad att vara så lockande att hela världen skulle svepas med och förtrollas.

Och det är den ju. Världen vill kunna tro på USA igen. Världen behöver tro på USA igen. Vi behöver era idéer – er idé – nu när de börjar ta slut i övriga världen

* http://www.whitehouse.gov/the_press_office/remarks-by-the-president-to-the-united-nations-general-assembly/

© 2009 Bono/The New York Times

Bono är sångare i U2 och har varit med att grunda kampanjerna ONE och RED. Han är kolumnist i The Times.

Översättning Lotta Askaner Bergström