Jenny Tedjeza

Oro

Jag hämtar min morgontidning i brevlådan som snart inte går att se bakom den vildvuxna oxelhäcken ut mot gatan. På väg tillbaka genom trädgården oroar jag mig för vad grannarna ska tycka om gräsmattan som har förvandlats till en äng av försommargrönt. Önskar att någon vänlig och tidseffektiv småbarnsförälder kunde höra av sig och berätta hur man gör för att hinna sköta en trädgård mitt i detta kaos av hämta, lämna, lära cykla, lära gå och fem konflikter i halvtimmen.
Jag sätter mig på trappan bakom huset och tänder dagens första cigarett. Hoppas att barnen inte ska sätta resterna av frukosten i luftstrupen medan jag är ute och att röken inte ska ha ihjäl mig innan de har fått så mycket av min kärlek att de kan ta hand om sig själva.
I morgontidningen finns inte mycket tröst. Arbetsgivarna är på krigsstigen för att sänka våra löner och de resistenta bakterierna kommer att förkorta våra liv med tio år. Minst.

Samtidigt en artikel om att de allra flesta människor är optimistiska inför framtiden. Jag tillhör tydligen den lilla minoritet av jordens befolkning som inte är så säker på att jag kommer att ha det lika bra eller bättre om fem år. Häpnadsväckande! 95 procent av alla människor trotsar alltså rubrikerna om kriser, krig och klimatkatastrofer och tänker att det ordnar sig säkert. Att det kanske till och med blir bättre.
Studien visar att de flesta människor dessutom tror att det kommer att leva längre och bli mer framgångsrika än genomsnittet, vilket rent logiskt innebär att väldigt många kommer att få fel.
Är det därför jag alltid oroar mig? För att inte vara den som springer omkring med en massa förväntningar på livet för att sedan sitta med lång näsa när fattigdom och sjukdom och ensamhet slår till. Det känns liksom bättre att förbereda sig lite grand på katastrofen.