Lars Yngve

Upplyst eller pantad: både och, eller ingetdera?

November är ingen månad, det är en transportsträcka vars samtliga veckodagar i almanackan borde ersättas med ett ”vänd blad” och en stor pil pekandes mot december. Med december månad kommer nämligen åter ljuset, visserligen tack vare två hål i väggen, men ändå. Ljuset symboliserar värme, klokhet, snilleblixt och gemenskap, alltså det mesta som inte november tycks stå för. Månaden avslutas dessutom med att ett gäng illa upplysta fåntrattar tvunget ska hylla Kalle Dussin – vars största eller värsta merit, lite beroende på hur man ser på saken, var att köra landet i botten, medan han själv satt och tryckte i Turkiet – genom att lägga ner en krans till minne av hans misslyckande. Ett tillfälle som tydligen kräver stora polisiära insatser varje år. Man tar sig för pannan och försöker tillgodogöra sig den lilla strimma av huvudvärksgrått dagsljus som förtvivlat vill ta sig igenom det atmosfäriska skiktet, som påminner om en grovmaskigt virkad filt.

Ett annat tillfälle som krävde stora polisiära insatser var den allsvenska finalen som kostade samhället tre miljoner kronor. Tre miljoner för att hindra ”supportrarna” från att löpa amok!

Det är något märkligt med den delen av fotbollspubliken som envisas med klättra upp på staketen, visa tänderna och skrika och tjuta som uppretade gorillahannar. Denna homogena grupp framstår alltmer som en hyllning till evolutionen; en påminnelse om svanskotans existens, primaternas beteende och begränsade intellekt? Släpps de egentligen ut i pauserna för att köpa korv eller frågar de i kör genom nätet ”Vaktmästarn’, är Dole-bananerna fina?”.

Det mest anmärkningsvärda är att de som gapar störst, hörs mest och ser farligast/dummast ut, hamnar högst upp i grupphierarkin. I övriga sammanhang är det de som har störst kunskap om saker och ting som åtnjuter respekt. Kanske borde klubbarna själva få ta hand om dessa stackare och ge dem varsin personlig assistent som på ett pedagogiskt sätt kunde förklara spelet, så att de (supporter-grobianerna) i lugn och ro hade kunnat koncentrera sig helt och hållet på matchen, sitta fint och titta utan att missförstå eller råka i slagsmål, vilket ju bara leder till att de missar delar av själva matchen. De är ju trots allt på läktarna för att de gillar att titta på när det spelas fotboll. Kanske skulle det inte heller sitta fel med ett par veckors studier i sådana grundläggande saker som att ”ibland gör det ena laget mål och ibland gör det andra laget mål, så är det i fotboll.” Alltså en kurs motsvarande golfbanornas gröna kort. Det vore ett initiativ att applådera, en insats värd att stödja.

Bäst i Sverige är fantastiskt, stort, gigantiskt, helt sanslöst oerhört, ända tills landets främsta lag får möta ett lag från ett annat land… Ljuset släcks…

Ja kära nån…

Frågan kvarstår dock: vill vi betala för denna galenskap? Finns det inte bättre ställen i samhället som skulle behöva dessa ekonomiska resurser? Det är dessvärre lättare att tända några facklor på läktarna än att hålla sig upplyst!

Och utanför arenorna kniper Åsa-Nisse--demokraterna billiga röster genom att slå ner på dem som redan är svaga.

Hur mycket är egentligen solidaritet värt nov 2009?

De enda som tycks tjäna stora pengar är Pantbankerna vars skyltfönster lyses upp av guld och andra dyrbarheter.

Med detta i tankarna tog jag bilen en helt vanlig söndag för att köra en runda och noterade till min stora fasa att jag inte hade några cd-skivor. De brukar vanligtvis kasa omkring i konsolen, handskfacket och på golvet. Det fick bli radio. Jag slog på P3 som sände ett förbannat tråkigt program så jag slog om till lokalkanal efter lokalkanal men det var samma program oavsett vad jag än tryckte in. Eftersom jag och radion inte var på samma våglängd försökte jag först med en lätt knackning på konsolen med min knutna näve få den på rätt frekvens, vilket naturligtvis aldrig fungerar *stupid brain*! Svetten började komma från min panna och jag började inbilla mig att det låg någon i baksätet som liknade ett gigantiskt sviskon, med knarrande röst och en lysande fingertopp. Jag vågade inte titta i backspegeln. Jag höll fokus på att köra rakt och försökte så gott det gick att tänka bort faran i baksätet. Jag upplevde – det här kan naturligtvis ha varit ren inbillning, men jag tror det inte! – att molnen började uppföra sig underligt och bilda märkliga formationer på himlen och jag såg ljussken som flashade som ett tivoli på avstånd i mörker. Jag väntade på att motorn skulle strypas, bilen börja skaka, handskfacket flyga upp, att jag skulle bli bortrövad av utomjordingar och börja odla skägg som Robbie Williams, men det hände aldrig. Det var inget farligare än samsändning.

I vilket fall som helst: ”The future’s so bright” (I gotta wear shades)” som Timbuk3 [sic] sjunger.

Lars Yngve

Oktober: Tro, hopp och gratisplagg

Testing, testing, mayday, mayday, my socks and underwear are out of control, mayday, mayday, testing, testing. Calling LA 8 PV och Yoki i Tokyo.
Can you hear me? Hör ni mig? Hallå!
Någon…?
Jag är förföljd av en armé av gratisstrumpor och gratiskalsonger som är lika omöjliga att skaka av sig som den tralliga flöjten i introt på George Baker Selections gamla hit Paloma Blanca. Detta är naturligtvis mitt eget fel – ja, inte det där med flöjten!
Troligtvis har jag, i ett ögonblick av marginalkluddande förvirring, kryssat i ett reklamblad som av misstag åkt med i postlådan istället för till återvinning. Och portot på dylika försändelser är naturligtvis redan avklarat, annars kom nämligen sällan den typen av brev fram, eller framför allt: tillbaka.
En gång skulle jag till exempel ringa och skänka ett bidrag till en TV-sänd stödgala, men slog fel nummer och röstade på KD! KD av alla partier med sin accelererande konservatism och med dumdrutten Göran Hägglund på toppen! Blev det då en röst på Gud, har jag många gånger undrat? Jag hade hellre röstat på honom/henne än på KD och Göran Hägglund. Eller är det, hemska tanke, måhända samma sak? Förresten behöver man inte rösta i något kyrkoval eftersom Gud (vi ses när jag dör) redan vet vad jag tycker *blink, blink*. Undrar vilket parti Gud röstar på eller om han bara misströstar över krig, elände och all annan djävulskap som vi människor orsakar – om det nu verkligen är VI som orsakar det eller om det är han/hon själv eller om det är själve Fan? Ni har väl inte glömt – jo, det har ni förmodligen och därför vill jag påminna om följande episod – att Gud vid ett par tillfällen hade förtroliga samtal med George Bush. Åtminstone enligt Bush själv. Först ska Gud ha sagt: ”George, åk och bekämpa de där terroristerna i Afghanistan. Gör slut på tyranniet”

När det uppdraget var utfört ska Gud ha sagt: ”George, åk och gör slut på tyranniet i Irak”. På sjunde dagen vilade George, innan han tog nya tag och uttalade: Och nu känner jag åter Guds ord komma till mig: ”Se till att palestinierna får sin stat och israelerna sin säkerhet, och skapa fred i Mellanöstern”. Huruvida det föreligger någon som helst sanning i detta kan vi ju själva fundera på. Själv tror jag att Gud, om han/hon funnits och de båda hade mötts, hade sagt något i stil med: ”George, åk hem och dra något gammalt över dig”. Och vad Gud säger när han/hon och påven ”snackar” med varandra skulle jag allt ge en tjuga för att få höra. Bush kunde ju förövrigt vara påve eftersom de känner varandra sedan tidigare. Bush hade dessutom gjort sig fint i dumstrut.
Nej, ”Bok i retur”, som Nisse Hellberg sjunger.
… Varför berättar jag det här för er, och varför nu? Och det frågar ni mig? Här är det jag som ställer frågorna och hör sen!
Åter till gratisplaggen: Jag kan naturligtvis, mot bättre vetande, men icke vis av allt pudrande, talkande och salvande, inte låta bli att använda dem. De är ju så behändigt tillgängliga och det är så praktiskt att ta på sig nya plagg som ramlar in genom brevlådan ungefär samtidigt som man ramlar av sängen, speciellt om man inte har några nytvättade att tillgå. Och det har man sällan!
Mina fötter fungerar som rondell och efter en timmes användande har strumporna utöver att ha snurrat runt foten ett antal varv, dessutom korvat sig i skon, genererat blåsor och blivit tre gånger så långa.
Och kalsongerna är ungefär lika mjuka, behagliga och sköna i passformen som en genomsnittlig bärkasse av icke återvinningsbar plast. Vid närmare eftertanke tror jag faktiskt att det hade varit behagligare att gå omkring med några prydligt vikta bitar toapapper – Lambi, inte Krepp, för där snackar vi nog skavsår – eller ett Melittafilter av modellen 202 S, alltså filtret som är tillräckligt stort för att även inhysa en ihoprullad raggsocka! Förr var det tubsocka som gällde och om några år är det en Skogaholmslimpa som behövs för att imponera. Utvecklingen går ju framåt. Åtminstone är det vad en av mina närmaste kompisar ”Budda” – som är en reinkarnerad bulldozer – tror på.
Själv tror jag inte på någonting förrän jag har sett det, eller åtminstone hört det med egna öron, som Bush gjorde!
Däremot tror jag definitivt att jag ska sluta med mitt tanklösa marginalkluddande när jag sitter och pratar i telefon. Det är farliga saker.
Och klarar jag mot all förmodan inte av det så hoppas jag att jag får ett tecken från någon, och just i detta fall så nöjer jag mig faktiskt med att få ett tecken i form av papperslöst meddelande som plingar när det anländer eller ett samtal från en radioamatör som Yoki i Tokyo eller varför inte LA 8 PV.
Lars Yngve