BARACK OBAMA OCH DEN ”UNIPOLÄRA ERAN”

I alla mäktiga stater finns experter som har till uppgift att visa att det som de starka gör är ädelt och rätt. Om de svaga lider av det, är det deras eget fel.

I USA kallas experterna för ”intellektuella”. De fullgör för det mesta sin uppgift skickligt och självbelåtet, hur bisarra anspråk staten i fråga än har. Den här taktiken har gamla anor, ända sedan den skrivna historiens början.

Med detta som bakgrund går vi tillbaka till den så kallade unipolära eran. Man sade att Sovjetunionens kollaps, symboliserad av Berlinmurens fall för tjugo år sedan, gjorde världen unipolär. USA var nu den enda globala supermakten, inte bara den främsta.

Det dröjde bara några månader, så hade George Bush den äldres regering stakat ut en ny riktning för USA. Visserligen kom det mesta att förbli detsamma, det är bara ursäkterna som är nya.

USA behöver fortfarande ett gigantiskt militärt system, men anledningen är nu en annan, nämligen den Tredje världens ”avancerade teknologi”. Vi måste bibehålla ”en industriell grund för försvaret” – en förskönande omskrivning för en högteknologisk industri som staten betalar för.

Vi måste också fortfarande ha interventionsstyrkor riktade mot Mellanöstern med sina rika energitillgångar. Hoten mot våra egna intressen där ”kan inte längre skyllas på Kreml”, som man gjort i flera decennier.

Den nya riktningen har förbigåtts med tystnad; det har inte rapporterats särskilt mycket. Men för dem som vill försöka förstå världen är den mycket lärorik.

George Bush den yngres administration gick till ytterligheter i extremt aggressiv militarism och arrogant förakt. Det har lett till hårda fördömanden, även från den allmänna opinionen.

I sin andra valperiod var Bush mer återhållsam. Han hade gjort sig av med några av de mest extrema figurerna: Donald Rumsfeld, Paul Wolfowitz, Douglas Feith med flera. (Vice president Richard Cheney kunde man inte göra sig av med; han var ju administrationen personifierad.) Politiken blev åter mer normal.

När Barack Obama tillträdde som president, förutspådde den före detta utrikesministern Condoleezza Rice att han skulle följa den politik som fördes under Bush andra valperiod. Det är ungefär det han har gjort också, förutom att han har en annan retorisk stil som uppenbarligen har charmat en stor del av omvärlden.

Det finns en grundläggande skillnad mellan Bush och Obama, som formulerades i en annan tid, av en högt uppsatt rådgivare i Kennedys regering under Kubakrisens mest intensiva skede.

Kennedys strateger planerade att fatta beslut som skulle hota Storbritanniens existens, men det berättade de inte för britterna.

Då beskrev rådgivaren den ”speciella relation” som USA hade med Storbritannien: ”vår vapendragare – det moderna ordet är ’partner.’”

Bush och hans anhängare kallade hela världen för ”våra vapendragare”. Så när USA tillkännagav att de invaderat Irak, informerade de FN om att de antingen kunde följa USA:s order eller vara ”betydelselösa.” Skamlös arrogans av det här slaget väckte naturligtvis fientlighet.

Obama har en annan metod. Han hälsar artigt de andra ledarna och folken i världen och kallar dem ”partners”. Det är bara i det tysta som han fortsätter att behandla dem som sina ”vapendragare”.

Det tycker världens ledare mycket bättre om. Även vanliga människor kan ibland förtrollas av den attityden. Men det är bättre att titta på faktiska handlingar än fina ord och ett trevligt sätt.

Världen är fortfarande unipolär, militärt sett. USA lägger ner nästan lika mycket på sin militärmakt som resten av världen tillsammans, och har också en mycket mer avancerad teknologi för förstörelse.

USA är också det enda land som har hundratals militärbaser över hela världen, och ockuperar två länder i de energiproducerande regionerna.

Nato är en del av den kalla krigs-apparaten, och den står till Obamas förfogande.

När den unipolära eran började, funderade man över Natos öde. Dittills hade anledningen för Natos existens definierats som ett försvar mot angrepp från Sovjetunionen. När Sovjetunionen inte fanns mer, försvann den ursäkten. Nato har istället formats om till en global, USA-ledd interventionsstyrka, med speciell inriktning på att behärska världens energiresurser.

Efter det kalla kriget har Nato obevekligt trängt längre österut och söderut. Och det verkar som om Obama fortsätter att låta Nato expandera åt det hållet.

Mot slutet av Obamas första resa till Ryssland i juli, meddelade Obamas rådgivare Michael McFaul, expert inom säkerhet och Rysslands- och Eurasienfrågor, till pressen: ”Vi kommer inte att ge några försäkringar, löften eller driva byteshandel med Ryssland angående Natos expansion och missilförsvar.”

McFaul syftade dels på amerikanska missilprogram för Östeuropa, och dels på medlemskap i Nato för Rysslands grannar Ukraina och Georgien. Analytiker i västvärlden anser att båda dessa tilltag är allvarliga hot mot den ryska säkerheten som, om de förverkligas, sannolikt skulle leda till uppflammande konflikter i relationerna mellan Ryssland och grannländerna.

För några veckor sedan meddelade Obamas administration en förändring i planerna på de amerikanska anti-missilsystemen i Östeuropa. Det ledde till många kommentarer och diskussioner. Precis som tidigare undveks den centrala frågan på ett skickligt sätt.

Det heter att missilsystemen skall tjäna som försvar mot en attack från Iran. Men det kan inte vara det verkliga motivet. Risken för en Iransk missilattack, med kärnstridsspetsar eller andra missiler, är ungefär lika stor som om en asteroid skulle träffa jorden. Om inte det styrande prästerskapet hyser någon fanatisk dödslängtan och vill se Iran förvandlas till ruiner och aska på ett ögonblick.

Motivet för de amerikanska systemen för avvärjning, om det någonsin skulle fungera, är att förhindra all vedergällning från Iran på en attack från USA eller Israel mot Iran. Man vill alltså eliminera alla försvarshandlingar från Iran. På det viset blir anti-missilsystemen istället ett vapen för en första attack, och det är något som alla inblandade är införstådda med. Men det kommer sällan fram i ljuset.

Obamas planändring gör att Ryssland inte känner sig lika provocerat men om vi bortser från retoriken, så hjälper den inte till att skydda Europa – utom som en reaktion på en första attack från USA eller Israel mot Iran.

Det nuvarande dödläget i diskussionerna om kärnenergi/vapen med Iran får oss att minnas kalla krigets fasor, och dess hyckleri.

Man kritiserar Iran men förbiser att Obamas administration har lovat att den indisk-amerikanska överenskommelsen i nukleära frågor inte skall beröras av den nyligen antagna FN-resolutionen om icke-spridningsavtalet för kärnvapen. Indien svarade med att tillkännage att de nu kan bygga kärnvapen med samma destruktiva kapacitet som de som finns i de största ländernas arsenaler, upp till 200 kiloton sprängkraft.

Och det internationella atomenergiorganet IAEA krävde, trots att USA och Europa opponerade sig, att Israel skall skriva på ickespridningsavtalet och öppna sina anläggningar för inspektion. Israel svarade att de inte kommer att gå IAEA till mötes.

Världen må vara unipolär militärt sett, men sedan 1970-talet har den blivit ”tripolär” i ekonomiskt hänseende. Det finns tre jämförbart stora centra; Nordamerika, Europa och nordöstra Asien. Den globala ekonomin blir allt mer mångfacetterad, särskilt i samband med att Asiens ekonomier blir större och starkare.

En värld som blir politiskt och ekonomiskt multipolär på riktigt, trots att den enda existerande supermakten gör motstånd, är ett steg framåt i historien.

© New York Times 2009
Distribuerad av The New York Times Syndicate

(Noam Chomsky är professor emeritus i lingvistik och filosofi vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, Mass.)

Översättare Lotta Askaner Bergström

Latinamerika militariseras

Amerikas förenta stater grundades som ett ”gryende imperium”, som George Washington kallade det. Att erövra landets territorium var ett storslaget imperialistiskt företag. Ända från nationens tidigaste dagar har det varit ett viktigt mål att kontrollera det västra halvklotet.

Latinamerika har fortfarande högsta prioritet i USA:s globala strategi. Om man inte har kontroll över Latinamerika, kan man inte heller vänta sig att ”uppnå en fungerande ordning på andra ställen i världen”, konstaterade president Richard M. Nixons nationella säkerhetsråd 1971, när den amerikanska regeringen planerade att störta Salvador Allendes regering i Chile.

På sista tiden har USA:s bekymmer för västra halvklotet blivit allt större. Integrationen i Sydamerika ökar, en grundläggande förutsättning för oberoende. Fler internationella kontakter har knutits då Sydamerika tagit itu med sina stora interna problem. Det största av dem är den rika, europeiserade minoritet som styr över en ocean av elände och lidande.

Saken drevs till sin spets för ett år sedan i Bolivia, Sydamerikas fattigaste land, där ursprungsbefolkningen år 2005 röstade fram en president från sina egna led, Evo Morales.

I augusti 2008, när Morales segrat i en förtroendeomröstning, tog oppositionen, den USA-stödda eliten, till våld. Det ledde till en massaker på inte mindre än 30 regeringstrogna.

Den nyligen bildade Sydamerikanska unionen (UNASUR) kallade då till ett toppmöte. Deltagare var representanter från alla länder i Sydamerika och de förklarade att de ”fullt och fast” stödde president Evo Morales konstitutionella regering. En övervägande majoritet tillerkände honom fullt mandat.

”För första gången i Sydamerikas historia beslutar länderna i regionen själva hur problem skall lösas, utan inblandning från USA”, observerade Morales.

Ännu en manifestation: Ecuadors president Rafael Correa har lovat att den amerikanska militärbasen i staden Manta skall stängas. Det är den sista militära basen i sitt slag som är öppen för USA i Sydamerika.

I juli beslöt USA och Colombia i en hemlig överenskommelse att USA får använda sju militära baser i Colombia.

Det officiella syftet med överenskommelsen är att bekämpa narkotikahandeln och terrorism, ”men högt uppsatta colombianska militära och civila ämbetsmän som har erfarenhet av förhandlingar” har sagt till nyhetsbyrån AP ”att avsikten är att göra Colombia till ett regionalt centrum för Pentagons verksamhet.”

Överenskommelsen uppges innebära att Colombia får tillgång till amerikanskt krigsmateriel. Colombia är redan den största mottagaren av amerikanskt militärt bistånd (bortsett från Israel – Egypten, som är en kategori för sig).

Colombia innehar utan konkurrens västra halvklotets rekord i brott mot mänskliga rättigheter, efter krigen i Centralamerika på 1980-talet. Samhällsforskare har länge noterat sambandet mellan bistånd från USA och brott mot mänskliga rättigheter.

AP citerade också ett dokument från april i år där USA:s Kommando för strategisk lufttransport föreslår att basen i Palanquero i Colombia skulle kunna bli en ”plats för säkerhet i samarbete.”

Enligt dokumentet ”kan nästan halva kontinenten nås från Palanquero med ett C-17-plan (militär transport) utan påfyllning av nytt bränsle”. Detta skulle kunna vara en del av ”en global strategi för mellanlandning” som ”bidrar till att uppnå USA:s mål i regionen och hjälper till med lufttransporterna till Afrika.”

Den 28 augusti hade Sydamerikanska unionen ett möte i Bariloche i Argentina för att diskutera amerikanska militärbaser i Colombia.

Efter en intensiv debatt sammanfattades mötet med en deklaration att Sydamerika måste bevaras som ”en region i fred” och att främmande militär inte får hota suveräniteten eller integriteten i något av Sydamerikas länder. Man gav också det sydamerikanska Försvarsrådet i uppdrag att granska dokumentet från Kommandot för strategisk lufttransport.

Det officiella syftet med militärbaserna har kritiserats. Morales sade att han har sett amerikanska soldater tillsammans med bolivianska trupper öppna eld mot medlemmar i hans fackförbund för koka-odlare.

”Så nu heter det att vi är knarkterrorister”, fortsatte han. ”När de inte kan kalla oss kommunister längre, säger de att vi är upprorsmakare, sedan narkotikahandlare och, efter 11 september-attackerna, terrorister.” Han varnade för att ”historien om Latinamerika upprepas.”

Det yttersta ansvaret för våldet i Latinamerika ligger hos dem i USA som använder olagliga droger, sade Morales: ”Tänk om Sydamerikanska unionen skulle skicka militära trupper till USA för att kontrollera användandet av droger. Hade de accepterat det? Knappast.”

Att USA:s rättfärdigande för sin drogpolitik utomlands ens tas upp till diskussion visar återigen hur djupt den imperialistiska mentaliteten är rotad.

I februari publicerade Latinamerikanska kommissionen för droger och demokrati sin analys av USA:s ”krig mot drogerna” under de senaste decennierna.

Kommissionens leds av de före detta presidenterna Fernando Cardoso (Brasilien), Ernesto Zedillo (Mexico) och Cesar Gaviria (Colombia). I analysen konstateras att kriget mot drogerna varit ett totalt misslyckande och man yrkade på en radikal förändring i inställningen till problemet. Man vill komma bort från våldsaktioner, både hemma och utomlands, och i stället vidta mycket billigare och mer effektiva åtgärder – förebygga och behandla.

Kommissionens rapport, precis som tidigare studier och historiska fakta, hade ingen märkbar verkan. Frånvaron av gensvar bekräftar den självklara slutsatsen att ”drogbekämpning”, precis som ”brottsbekämpning” och ”terroristbekämpning”, har andra mål än dem man officiellt angett. Följderna bevisar detta.

Under de senaste tio åren har USA ökat sitt militära stöd och sin utbildning av latinamerikanska officerare i lätt infanteritaktik i syfte att kväsa ”radikal populism” – ett uttryck som i latinamerikanska sammanhang får en att rysa.

Den militära utbildningen har flyttats från amerikanska utrikesdepartementet till Pentagon och på så vis finns det varken tillgång till mänskliga rättigheter eller demokrati som då man arbetade under kongressens överinseende. Visserligen talade alltid både de mänskliga rättigheterna och demokratin med svag röst, men de hade åtminstone en viss avskräckande effekt på de allra värsta illdåden.

USA:s fjärde flotta, som upplöstes 1950, återinsattes 2008, kort efter Colombias invasion av Ecuador. Fjärde flottan har Karibiska havet, Central- och Sydamerika och vattnen däromkring som sitt ansvarsområde.

Fjärde flottan utför ”olika operationer … bland andra bekämpande av olaglig droghandel, säkerhetssamarbete, interaktion mellan militära styrkor, samt bilateral och multinationell utbildning”, enligt ett officiellt uttalande.

Militariseringen av Sydamerika är en del av en mycket större plan. I Irak är informationen om vad som ska hända med de enorma amerikanska militärbaserna i landet praktiskt taget lika med noll. Man kan ju förmoda att de kommer att finnas kvar till insatsstyrkor. Kostnaden för den gigantiska ambassaden, en stad i staden, i Bagdad kommer att stiga till 1,8 miljarder dollar per år. Man hade budgeterat för 1,5 miljarder dollar.

Obama bygger också enorma ambassader i Pakistan och Afghanistan.

USA och Storbritannien kräver att den amerikanska militärbasen på Diego Garcia i Indiska oceanen skall undantas från den planerade kärnvapenfria zonen i Afrika, på samma sätt som USA:s baser är undantagna från liknande zoner i Stillahavsområdet.

Kort sagt så kan inte åtgärderna som vidtagits mot ”en värld i fred” räknas in i den ”förändring som du kan tro på”, som Obama hade som slogan i sin valkampanj.

© 2009 Noam Chomsky

Distribuerad av The New York Times Syndicate

(Noam Chomsky är professor emeritus i lingvistik och filosofi vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, Mass.)

Översättare Lotta Askaner Bergström

Skyldigheten att skydda

I FN pågår en debatt om något som kan verka okontroversiellt: en internationell praxis för att förhindra svåra brott mot mänskligheten.

FN kallar den bärande principen skyldighet att skydda (responsibility to protect, eller R2P). En begränsad version av skyldighet att skydda antogs vid FN:s toppmöte 2005. Då fastslogs återigen rättigheter och skyldigheter som tidigare har godkänts av medlemsstaterna – och ibland har de också efterföljts.

Diskussionerna om skyldighet att skydda och dess systerprincip ”humanitär intervention” störs tyvärr ofta av historien, som rasslar likt ett skelett i garderoben.

Historiskt sett är det inte många principer om internationell politik som håller över tiden. En av dem är Thukydides regel att den starkare tilltvingar sig vad han kan, och den svagare ger efter.

En annan regel är att praktiskt taget varje gång våld har använts i internationell politik, så har det ackompanjerats av högstämd retorik om att skydda den lidande befolkningen och mer konkreta argument för att rättfärdiga våldet.

Det är förståeligt att de som har makten helst vill glömma historien och se framåt istället. För de svaga är det kanske inte alltid det klokaste valet.

Skelettet i garderoben visade sig i Internationella domstolens första fall som togs upp för sextio år sedan; en incident i Korfukanalen där Storbritannien och Albanien var inblandade.

Domstolen beslöt att den ”ser den påstådda rätten till intervention som en manifestation av en maktpolitik, som historiskt sett har orsakat mycket allvarliga övergrepp och som inte kan få godkännande i internationell lagstiftning, hur bristande den internationella organisationen än må vara …; i praktiken skulle intervention bara vara förbehållet de mäktigaste staterna, vilket skulle riskera att själva rättvisan förvanskades.”

Samma uppfattning präglade det första södra toppmötet år 2000, där 133 nationer var representerade. Där fastslogs, säkerligen med bombningen av Serbien i färskt minne, att man inte godtog ”den så kallade ’rätten’ till humanitär intervention, som inte heller har någon grund i FN-stadgan eller i de allmänna principer som styr internationell lagstiftning.”

Ordalydelsen går tillbaka på FN:s deklaration om vänskapliga relationer från 1970. Samma sak har också sagts senare, till exempel på ministermötet för De alliansfria staternas organisation i Malaysia 2006. Även där var de som oftast drabbas av stormakternas politik representerade, från Asien, Afrika, Latinamerika och arabvärlden.

En likadan slutsats drogs 2004 av FN-panelen för säkerhetspolitiska hot, utmaningar och förändringar. Panelen kom fram till att ”Artikel 51* i FN-stadgan varken behöver tillägg eller inskränkning för att förstås, så som den också förståtts under många år.”

Panelen tillade: ”Till dem som otåligt väntar på besked, måste svaret bli att i en värld full av potentiella hot är risken för stor att global lag och rätt åsidosätts, och att man bryter mot gällande praxis att inte intervenera, om man legaliserar förebyggande åtgärder från ett land, i motsats till åtgärder som godkänts kollektivt. Om ett land tillåts att agera förebyggande, tillåter man alla länder att göra det”. Och det är förstås helt otänkbart.

Samma grundinställning antogs på FN:s världstoppmöte 2005. Man betonade också att man var villig att ”vidta gemensamma åtgärder … genom Säkerhetsrådet, enligt FN-stadgan … om fredliga metoder inte skulle räcka till och de inhemska myndigheterna uppenbarligen inte skulle klara av att skydda sin befolkning” från allvarliga förbrytelser.

Det uttalandet skärper, i bästa fall, ordalydelsen i Artikel 42*, som handlar om att ge Säkerhetsrådet befogenhet att ta till våld. Uttalandet gör också att skelettet stannar kvar inne i garderoben – om vi kan se Säkerhetsrådet som en neutral skiljedomare, och inte som något som följer Thukydides maxim.

Det antagandet håller tyvärr inte.

Rådet kontrolleras av sina fem stadigvarande medlemmar och de är inte jämställda när det gäller vilken befogenhet de har att agera. Det kan man till exempel se på de veton som gjorts. Ett veto är den mest extrema formen av överträdelse mot en resolution av Säkerhetsrådet.

Under de senaste 25 åren har Kina och Frankrike båda lagt in veto mot 7 resolutioner, Ryssland 6, Storbritannien 10 och USA 45. USA har till och med lagt in veto mot resolutioner som krävt att länder skall följa internationell lag.

Ett sätt att mildra bristen på samförstånd i världstoppmötet skulle vara att ta bort möjligheten till veto. Det är vad majoriteten av befolkningen i FN:s medlemsstater önskar. Men det är otänkbara kätterier, precis som det vore att tillämpa skyldighet att skydda omedelbart på de länder som är i skriande behov av skydd, men som inte finns med bland dem som har prioritet på listan.

Det har gjorts avsteg från restriktionerna i fallet Korfukanalen och liknande situationer på senare år.
I Afrikanska unionens grundläggande rättsakt fastställs ”unionens rätt att intervenera i en medlemsstat … om det råder graverande omständigheter.” Det skiljer sig från stadgarna i De amerikanska staternas organisation (OAS) som förbjuder intervention ”oavsett orsak, i något annat lands interna eller externa angelägenheter.”

Anledningen till skillnaden är klar. OAS-stadgan söker undvika intervention från USA, medan Afrikanska unionen, sedan apartheidstaterna försvann, inte har det problemet.

Jag känner bara till ett förslag från FN-panelen om att utvidga skyldighet att skydda från överenskommelsen på toppmötet och tillägget i Afrikanska unionens stadgar; det är ICISS-kommissionens rapport The responsibility to protect (2001).

Kommissionens rapport beskriver en situation då ”Säkerhetsrådet förkastar ett förslag eller inte kan behandla det inom rimlig tid.” I ett sådant fall godkänner kommissionen ”att regionala eller subregionala organisationer handlar inom sin behörighet … med förbehåll för att de söker Säkerhetsrådets tillstånd i efterhand.”

Här skramlar det ordentligt om skelettet i garderoben. Den som har makten bestämmer självsvåldigt vilken ”behörighet” han har. OAS och Afrikanska unionen kan inte göra det, men Nato kan, och gör det också. Nato har bestämt att de har ”behörighet” i Balkan, Afghanistan och ännu längre bort.

Den rättighet att expandera som ICISS-kommissionen beviljar, gäller i praktiken bara Nato. Principen som gällde vid Korfukanalen kränks och dörren öppnas för att skyldighet att skydda blir ett vapen i händerna på godtycklig imperialistisk intervention.

Regeln om ”skyldigheten att skydda” har alltid varit selektiv. Den gällde till exempel inte sanktionerna mot Irak som USA och Storbritannien införde och som administrerades av Säkerhetsrådet. Sanktionerna kallades för ”folkmord” av två högt uppsatta diplomater inom FN, och båda avgick i protest.

Det finns inte heller några planer på att tillämpa skyldighet att skydda på folket i Gaza, ett ”skyddat folk” som FN är ansvarigt för.

Och man överväger inte att göra något konkret åt den värsta katastrofen i Afrika, kanske i hela världen: den grymma konflikten i östra Kongo. BBC rapporterade nyligen att multinationella företag i området återigen anklagas för att bryta mot en FN-resolution mot olaglig handel med värdefulla mineraler. Den handeln är en grund till våldet.

Man åberopar inte heller skyldighet att skydda för att göra något åt massvälten i fattiga länder.

För flera år sedan rapporterade Unicef att 16.000 barn dör varje dag på grund av brist på mat, och många fler dör på grund av sjukdomar som lätt hade kunnat förhindras. Siffrorna är ännu högre idag. Bara i södra Afrika är det död på Rwanda-nivå, och inte i hundra dagar utan varje dag. Det vore inte så svårt att agera enligt skyldighet att skydda, om viljan funnes.

I dessa exempel, och i många fler fall, stämmer selektiviteten överens med Thukydides maxim och vad Internationella domstolens förutsåg för 60 år sedan.

Dock är de lagar som för det mesta styr internationell politik inte oåterkalleliga. De har faktiskt blivit mindre hårda med åren, som ett resultat av folkrörelsernas civiliserande påverkan.

Skyldighet att skydda kan bli ett värdefullt redskap för progressiva reformer, på samma sätt som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har varit det.

För även om det finns länder som inte håller sig till Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, finns den ändå som ett ideal som aktivister kan hänvisa till i utbildning och när de organiserar sina insatser. Ofta har det stor effekt.

Diskussionen om skyldighet att skydda kan fungera på samma sätt. Om det finns tillräckligt stort intresse – vilket tyvärr ännu inte spårats hos de mäktigaste – skulle den kunna få väldigt stor betydelse.

*http://www.sfn.se/fn-info/om-fn/fn-stadgan/#kapitel5

© New York Times 2009
Distribuerad av The New York Times Syndicate

(Noam Chomsky är professor emeritus i lingvistik och filosofi vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, Mass.)

Översättare Lotta Askaner Bergström

Demokrati och sjöröveri i mitten av 2009

Valen i Libanon och Iran och kuppen i Honduras är inte bara viktiga händelser i sig själva. Hur världen i stort har reagerat på dem säger också mycket. Att man jämförelsevis inte reagerat alls på det sjöröveri som Israel gjort sig skyldiga till i Medelhavet, är bara en fotnot.

LIBANON

Valet den 7 juni framkallade glädjerus på de flesta håll.

”Jag bara älskar fria och rättvisa val”, skrev kolumnisten i New York Times, Thomas Friedman den 10 juni. ”I Libanon var det verkligen så, och resultatet var fascinerande. President Barack Obama besegrade Irans president Mahmoud Ahmadinejad.”

Han var så glad för att ”en stabil majoritet av alla libaneser – muslimer, kristna och druser – röstade på 14 mars-rörelsens koalition som leddes av Saad Hariri”, den USA-stödda kandidaten som är son till den mördade ex-premiärministern Rafik Hariri.

Äras den som äras bör. Detta var en seger för de fria valen (och för Washington): ”Om inte George Bush hade stått emot syrianerna 2005 – och tvingat dem ut ur Libanon när Hariri hade mördats – så hade inte det här fria valet kunnat hållas”, skrev Friedman. ”Bush skapade utrymmet. Obama väckte hoppet (i sitt tal i Kairo).”

Två dagar senare stod samma åsikter att läsa i en debattartikel i Times av Elliott Abrams, den ledande Mellanösternrådgivaren i tankesmedjan Council on Foreign Relations. Han var tidigare nära medarbetare till Ronald Reagan och George W Bush: ”Valet i Libanon bestod alla realistiska prov … Libaneserna hade möjlighet att rösta mot Hizbollah, och de gjorde det.”

Ett ”realistisk prov” borde väl omfatta även själva valet? Den Hizbollah-baserade 8 mars-koalitionen vann komfortabelt med ungefär samma siffror som Obama vann över McCain i november; de fick cirka 54 procent av folkets röster, enligt siffror från det libanesiska inrikesministeriet.

Alltså borde vi, enligt Friedmans och Abrams argument, beklaga att Ahmadinejad besegrades av Obama.

Friedman och Abrams hänvisar, som många andra, till parlamentsledamöterna. Deras antal är snedfördelat eftersom platserna i parlamentet är jämnt fördelade mellan kristna och muslimer, vilket gör att antalet platser till den största gruppen, shiiterna, är starkt begränsat. Shiiterna stödjer i huvudsak Hizbollah och Hizbollahs allierade, Amal.

Många seriösa analytiker har påpekat att Libanons ”religiösa” grundlagar undergräver ”fria och rättvisa val” på ett ännu allvarligare sätt. Den politiske analytikern Assaf Kfoury skriver att grundlagarna inte ger plats för några icke-sekteristiska partier, och hindrar att socioekonomiska och andra realpolitiska frågor tas upp i valsystemet.

Kfoury anser att grundlagarna öppnar dörren till ”massiv extern inblandning”, lågt röstdeltagande och ”valfusk och köpta röster,”. Allt detta förekom under valet i juni, till och med mer än tidigare.

Till exempel kunde inte mer än en knapp fjärdedel av alla röstberättigade personer i Beirut, där nästan hälften av Libanons befolkning bor, rösta om de inte återvände till de vanligtvis avlägsna orter som de kommer ifrån. Resultatet är att gästarbetare och de fattiga i praktiken blir fråntagna sina medborgerliga rättigheter i ”ett slags valmanipulation à la Libanon”, skriver Kfoury.

IRAN

Liksom Libanon har Iran ett valsystem som i sig är ett brott mot grundläggande rättigheter. De valbara kandidaterna måste godkännas av ett styrande prästerskap som har makten att stoppa dem som företräder en misshaglig politik. Vilket också sker.

Valresultaten från Irans inrikesministerium saknade trovärdighet, både på grund av sättet de meddelades, och själva siffrorna som publicerades. Det satte igång en enorm folklig protest som brutalt kvävdes av det styrande prästerskapets beväpnade styrkor. Kanske Ahmadinejad skulle ha vunnit om rösterna hade räknats rättvist, men makthavarna ville inte ta några risker.

Korrespondenten Reese Erlich skriver från gatorna i Teheran: ”Det är en äkta iransk massrörelse bestående av studenter, arbetare, kvinnor och folk från medelklassen” – kanske även stora delar av befolkningen på landsbygden är med.”

Eric Hooglund är forskare och expert på landsbygden i Iran. Han beskriver att det finns ett ”överväldigande” stöd för oppositionskandidaten Mir Hossein Mousavi bland befolkningen i de regioner som han har studerat, och ”tydlig moralisk vrede över vad man anser vara en stöld av deras val.”

Protesterna kommer säkert inte att skada den prästerliga och militära regimen på kort sikt men, som Erlich skriver, de ”sår ett frö till en framtida kamp.”

ISRAEL–PALESTINA

Vi får inte glömma bort att det nyligen hållits ett ”fritt och rättvist” val i Mellanöstern – i januari 2006 i Palestina. Då svarade USA och dess allierade med att straffa folket som röstade ”i fel riktning.”

Israel belägrade Gaza och i vintras attackerades området skoningslöst.

Israel litar på den straffrihet man åtnjuter som USA:s skyddsling. Än en gång har de utövat sin blockad mot Gaza genom att kapa båten Spirit of Humanity, som ägs av Free Gaza-rörelsen. Det skedde på internationellt vatten, varifrån båten tvingades till den israeliska hamnen i Ashdod.

Båten hade avseglat från Cypern där lasten hade kontrollerats; mediciner, byggmaterial och leksaker. Ombord fanns också hjälparbetare, bland andra Mairead Maguire, mottagare av Nobels fredspris, och den amerikanska före detta kongressledamoten Cynthia McKinney.

Den här brottsliga handlingen framkallade inte mycket mer än en gäspning – som på sätt och vis är befogad eftersom Israel har kidnappat båtar mellan Cypern och Libanon i flera decennier. Varför då bry sig om att rapportera om detta senaste illdåd av en förbrytarstat och dess beskyddare?

HONDURAS

Även Centralamerika är spelplats för ett brott som har med fria val att göra. I en militärkupp i Honduras drevs president Manuel Zelaya ut och förvisades till Costa Rica.

Kuppen är en repris av det som Latinamerika-experten Mark Weisbrot kallar ”en återkommande historia i Latinamerika”; en reformvänlig president som har stöd av fackföreningar och andra samhällsorganisationer måste mäta sig med en maffialiknande, drogfinansierad, korrupt politisk elit som är van att välja, inte bara vilka som skall ingå i Högsta domstolen och kongressen, utan även president.

De stora medieaktörerna beskriver kuppen som en olycklig tillbakagång till de dåliga tider som rådde för flera decennier sedan. Men det är fel. Detta är nu den tredje militärkuppen på de senaste tio åren. Alla följer mönstret enligt ”den återkommande historien” i Latinamerika.

Den första var i Venezuela 2002 och stöddes av president Bush och hans regering, men de backade ur efter en skarp protest från Latinamerika. Den demokratiskt valda regeringen återinställdes efter ett folkligt uppror.

Den andra kuppen var i Haiti 2004 och utfördes av landets traditionella torterare, Frankrike och USA. Den demokratiskt valde presidenten, Jean-Bertrand Aristide, smusslades iväg till Centralafrika.

Det nya med kuppen i Honduras är att Washington inte har stött den. Det var snarare så, att USA motsatte sig maktövertagandet tillsammans med den internationella Organization of American States, även om deras fördömande var mildare uttryckt än de andra ländernas, och inte åtföljdes av någon handling. USA har inte kallat hem sin ambassadör, vilket grannstaterna gjort, liksom Frankrike, Spanien och Italien.

Det är bara inte möjligt att Washington inte skulle känna till i förväg vad som var i görningen i Honduras. Honduras är mycket beroende av bistånd från USA, och landets militär är utbildad, beväpnad – och får rådgivning från USA. Länderna har haft nära militärt samarbete sedan 1980-talet då Honduras var basen för Ronald Reagans terroristkrig mot Nicaragua. Huruvida den ”återkommande historien” kommer att spelas upp igen är till icke ringa del beroende av vilka reaktionerna inom USA blir.

© New York Times 2009
Distribuerad av The New York Times Syndicate

(Noam Chomsky är professor emeritus i lingvistik och filosofi vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, Mass.)

Översättare Lotta Askaner Bergström